MIn nya websida!

www.tymorthetrickster.com

Använd helst Google Chrome eller Firefox så att alla funktioner på sidan fungerar smärtfritt. Explorer is not welcome in this part of town, boyo!
Vill man göra embeds från Youtube och Blogger är det bara att acceptera att man är Googles bitch och köra Chrome!

Så nu är den äntligen här, min alldeles egen hemsida! Nu har jag inte hunnit fila på den så mycket som jag skulle önskat på grund av jobb och tekniska problem, så vissa delar ser lite halvbra ut, men där finns definitivt en bra grund! Saker på hemsidan hittills är:

1 Tymor ruins Team Fortress 2. Vad skulle hända med Team Fortress Canon (such as it is) om en kaninisk dödsgud invaderade spelet?
2 Jackalopes är en historia som utspelar sig i The Created Space, dvs i samma värld som mina tre böcker. En själ som redan paradiset återvänder till dödsriket för att guida andra själar och skydda dem mot monster.
3 Den mobila Super Power, som varje vecka (typ) publicerar en artikel från Super Power e-zine!

Informera mig gärna om buggar och andra konstigheter som dyker upp när ni besöker sidan eller använder appen!

Två hemska Franska spelreklamer

Twinsen är bra på många sätt, men det är i flera situationer man absolut inte vill uppleva honom. En av dem är i sängkammaren med sin djupt tillfredställda flickvän bredvid sig och med ett ”Aw yeah I just scored”-ansiktsuttryck.

Rayman har en stor snopp. Tydligen.

Dusty´s Revange (recension)

Dustys revenge är en klassisk spagetti-västern fast med djur i huvudrollerna. Kaninen Dusty återvänder hem för att se sin fru Daisy (man hade dock brytt sig mer om henne om hon hade haft en personlighet och inte typ sett ut att vara minderårig) mördas och hans hem nerbrännas, och ger sig givetvis av för att hämnas illdådet. Efter att ha spöat och förhört stadens gängledare får han reda på att dådet beställts av krigsherren Craven. Dusty ger sig av för att få hämnd och på vägen möter han andra som har sina egna anledningar för att döda Craven och de slår följe på vägen. Spelsystemet är klassiskt beat-em-up, gå från vänster till höger och spöa precis allting som försöker stoppa dig. Det är inte alltför mycket tankeverksamhet involverad men det finns ändå flera saker som gör spelet intressant.

En av de mest intressanta aspekterna är bossarna och de karaktärer som hjälper en (köper man detta spel rekommenderar jag att man köper premiumversionen och skaffar den intressanta artboken). Bäst är björnen Rondel Maheagen, som även verkar vara något av en favorit även bland utvecklarna. Rondel bär en gigantisk högteknologisk kanon lika stor som han själv och är efter Craven eftersom denne kidnappat hans son. Jag vet inte varför, men jag gillar buffliga karaktärer som verkligen bryr sig sina familjer och vänner. Bland bossarna kan nämnas den gigantiska gorillan Togoda, som man slåss efter en intensiv men tyvärr väldigt kort vansinnesfärd på ett tåg.

Överhuvudtaget är det bra att utvecklarna valt ”ovanliga djur” såsom bältor och paddor istället för de vanliga rävarna och vargarna (även om en av bossarna är en varulv). Förutom de kvinnliga karaktärerna, de är så klart catgirls. BLAH

Spelet är trots sina karaktärer väldigt brutalt; Togoda möter sitt slut genom att Craven sliter av hans huvud med sina bara händer i en grafisk scen. Spelets grafik är väldigt vacker och filmsekvenserna är enkla men effektiva. Musiken är inte getterbra men gör sitt jobb utan att irritera (jämför Spyro-trilogin till Playstation). Miljöerna är inte så originella i sig men eftersom detta spel är en pastich på västerna är det inget man förväntar sig. Däremot är de väldigt vackra. Ett bra exempel är inledande Brooklyn town med sina små saloner och höga klippr där krypskyttar kan gömmer sig (Dustys andra följeslagare är kryppskytten Casey McCoy).

Svårighets graden kan man ställa in (men även easy bjuder stundtals på en utmaning) och spelet har mervärde i form av ett achievement/combosystem som man låser upp allt eftersom, gömda hemligheter på banorna samt upplåsbara dräkter. Inte det mest fantasifulla belöningsystemet men ändå så att man anstränger sig lite mera. Spelet är i sig tyvärr inte så längt, speltid ligger på runt 5-8 timmar. Ett annat stort problem är att spelet är extremt buggigt och krashar ofta. Dock har det precis blivit greenlitat på Steam så fortsättningsvis kan det antagligen patchas allt eftersom. Avslutningsvist kan vi väl säga så att detta spel riktar sig till dem som vill ha en snabb actionfix med stenhårda djur som slår varandra på käften.

Mer Team Fortress!

Se videon här!

Mina kommentarer:
00:15 Man ser min rygg.Yay~
00:28 Placerar lite fällor runt bomben. Mitt set-up är loose cannon, scottish resistance och Ullapool caber. Fördelen är att detta set-up gör mig ännu mer spammig ger mig extra defensiv kraft för att förhindra att blå laget når vår bas med bomben. Loose cannon kan putta ner folk för stup och cabern fungerar som självmordattack om en spion skulle komma nära. Nackdelen med detta sätt är att jag får svårare att handskas med pyros och scouts, eftersom jag blir extra långsam.
01:40 KABEEEEEEWM
01:50 världens smartaste Heavy
03:20 Älskar hur pyron dör. WeeeeeeeeDURP
04:00 Ta er upp för kullen? Inte om jag har något att säga till om!
04:16 Åh hälsa! NOPE SCOUT
04:23 Nä, snäll skall man vara!
04:33  Släpp ingen djävul över bron!!
04:44 Och vi vet ju alla vem, inte sant?
05:55 Blå laget råkar tyvärr cappa och får extra tid. Nu blir det svårare för mig. Scottish resistance är inte lika bra på denna banas andra del eftersom översikten är sämre.
06:33 Snygg smygattack av pyron. Synd på snipern bara.
07:00 Backstabbad. Men jag blev en fin isstaty c:
07:33 BROSEIDON, LORD OF THE BROCEAN
08:10 Riktigt snygg combo av pyron. Overheal+uber+kill med powerjack=sjuhälsickes massa hälsa!
09:41 Jag och Pyron smyger oss in i en övergiven byggnad för att planera en fälla mot blå laget!
10:20 Pyron blir täckt av kiss!
11:10 Någon börjar bli irriterad! Klart man tackar en pyro som räddar en från en dum spion.
14:25 Jag och medic gömmer oss för att hoppa fram med uber om blå laget blir för kaxiga!

Resten av matchen är inte så spännande, men vi vann i alla fall! High-fives all around!  

Team fortress game with commentary

http://youtu.be/s9GTWxYR3sU

Jag var nyligen med i en lysande Team Fortress-match som kommenterades och spelades in! Detta blogginlägg går till en Youtubekanal som visar matchen i sin helhet. Vi vann två av tre matcher men dock inte den som videon visar (typiskt). Tyvärr är videon ur röda lagets perspektiv (jag spelade Medic i blå laget) så jag syns inte så mycket.

00:47 Blåfärgade killen är jag. Jag aktiverar min Uber lite senare än den röde Medic och min Heavy plockar hans Heavy.
04:15 Jag är blå killen igen. Den här gången aktiverar vi våra ubers samtidigt och vi lyckas putta bomben fram till andra kontrollpunkten. Den värsta delen (förutom sluttapen) är nu avklarad!
05:00 Demoman vill ha en high-five!
06:00 Skulle dött där om inte spionen hoppat fram och hjälpt mig
06:23 Visst låter stekpannan ljuvligt?
07:15 Ytterliggare en uber från mig, välkomnas med kritz mitt i nyllet.
10:10 Jag nämns vid namn. Yay~
10:48 TEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEM
12:05 Kritzar för att mota bort röda laget från bomben och tvinga ner dom i hålan nära deras bas.
13:20 Jag kritzar men Demoman vill slå ihjäl folk med sitt meleé-vapen istället sdfdsfsf (han kan ha fått slut på ammo också)
15:00 Filmen slut men vi förlorar strax därefter.
Varken blå eller röda laget hade några Engineers. Nånsin.


Och ja, det var på en brony-server. Deal with it.

Nanowrimo 2013

Eftersom jag i år är arbetsökande och den kompletterande programmerarkurs jag går håller på att gå mot sitt slut är detta ett ypperligt tillfälle för att göra något jag velat länge, nämligen att ställa upp i detta års NanoWrimo! Nanowrimo är en tävling som hålls under november och går ut på att under en månad skriva 50 000 ord. Kvalité är inte viktigt (tycker man historien har potential kan man alltid bearbeta senare), huvudsaken för de flesta är väl att få ändan ur vagnen och skriva. Även erfarna författare kan ha en bra idé som de inte kommer igång att arbeta vidare på, och så känns det lite att det är för mig nu (jag har visserligen ett projekt på G till våren, men där är all text redan färdigskriven och jag väntar endast på att tecknaren skall bli ledig)!

Detta innebär självklart också att de spelprojekt jag nämnt här på bloggen och på facebook får skjutas upp. Nanowrimo har en hemsida där skribenter kan utbyta tankar och erfarenheter och tävlingen är öppen både för nybörjare såväl som för dem som skrivit länge. När det gäller själva tävlingsmomentet är det främst sig själv man tävlar mot, utmaningen ligger helt i att uppnå et antal ord man föresatt sig!

En idé jag haft liggande ett rätt bra tag nu, med tillhörande karaktärer och allt är något som utspelar sig i en värld liknande den som återfinns i Chtulhumytoset. Nu menar jag inte att jag skulle skriva ren skräck, för det tror jag att jag behöver mer övning för, men däremot ett universum där Chtulhu liknande varelser existerar. Dessa varelser skulle likna fåglar mer än de sjöodjur som annars återfinns hos dem som försöker kopiera Lovecrafts verk. När man läser historier om dessa varelser sägs de ofta vara bortom gott och ont, men i praktiken är de alltid onda utifrån mänsklighetens perspektiv. Det vore en bra utmaning att skapa varelser av denna typ som verkligen är bortom gott och ont och gör både gott och ont utifrån människans synvinkel. Detta tror jag skulle bli en mycket unik historia som skulle ge Chtulhumytoset en välbehövlig fläkt av frisk doft (och mindre fiskstank).

En historia med denna världsbild skulle vara ett ypperligt tillfälle att använda karaktären Permeter, som jag skrev om förra månaden. Sen är naturligtvis inte 50 000 ord en hel bok, så mer arbete skulle krävas utöver den redigering som tveklöst kommer att vara av nöden när månaden är över. Boken skulle vara upplagd som en naturhistoriskforskningsskrift i ämnet rymdvarelser. Det är planen!
Här är lite lösa idéer jag har liggande som antagligen skulle kunna passa in här och som jag vill dela med er. Historien skulle delas in i 4 delar (ooooooo,dödstalet) med ett appendix. Historien skulle också ha runt 5-8 kosmiska monster som ”huvudpersoner” och deras maktförhållande skulle minska eller öka under handlingens gång. Denna strikta uppbyggnad av handlingen skulle göra det lättare att planera handlingen och se att ett visst antal ord skrivs varje dag. Personligen föredrar jag att arbeta på det sättet, planerande och metodiskt även om jag är medveten om att mina skrifter ibland kan ha ett ”löst” och hoppande utseende.

Jag kommer dock att avbryta mitt deltagande i tävlingen om det skulle bli så att jag hittar ett jobb!

För den som är intresserad av att läsa på ytterligare om Nanowrimo har de en hemsida som kan nås på följande adress:
http://nanowrimo.org/

Edit:

Så här i efterhand fick jag en rejäl brainstom när det gäller titlar på verket och valde till slut Strigimorphea som titel.

Harvest Moon: a wonderful life

 

Harvest moon är en spelserie som sätter dig i rollen som en bonde och ansvarig för en liten gård ute på vischan. Det är sedan ditt ansvar att se till att gården växer till något inkomstbringande, att sälja mjölk, grönsaker, ägg, boskap och allt vad det kan vara och inte minst att tumla runt i halmen (så att säga) med en av traktens flickor och skaffa barn. Det här spelet börjar med att du ärver en förfallen gård av din far i en plats benämnd som Förgät-mig-ej dalen. Din fars bästa vän Takakura är din närmaste granne och lär dig grunderna. Snart står du där med din första ko med mjölk till försäljning. Spelet utspelar sig under trettio år (men bara tio är spelbara) och under denna tid kommer du att hinna se din son växa upp och välja yrkesbana. Sedan dör du och spelet är slut!

 

Precis som i verkliga livet är det vad du gör med din tid som gör det viktigt, och där är du fri att välja. Du är dock aldrig nånsin på några villkor fri att någonsin lämna Förgät-mig-ej dalen, moahahahah! Spelet har en extremt hög inlärningskurva, trots Takakuras och skogsalverna (små tomtar som bland annat hjälper dig när kalvar skall förlösas) är spelet dåligt på att förklara för dig hur det spelas, vilket i början leder till förlorade pengar och döende grödor/djur. Tillslut kommer man dock in i det och kan börja utforska sin nya boplats.

 

Samt lära sina husdjur konster

 

Dalen är fylld med intressanta människor som har sina egna små historier som utvecklar sig under året. Värt att nämna är arkeologerna Carter och Flora som hittar mer och mer av en urgammal civilisation. Vi har även det äldre paret Galen och Nina. Galen blir tidigt i spelet en änkling som försöker hitta mening i vardagen och ta hand om sin frus grav. Ett problem man snabbt noterar är att det inte finns tillräckligt att göra i spelet för att fylla ut de tio spelbara åren. Spelets 3-4 första år är väldigt roliga, gården utvecklas, folk flyttar in eller dör och man gifter sig och skaffar ett barn man måste ta hand om ovanpå allt annat. Efter det stannar spelet upp och man spenderar helst flera dagar med att bara sova för att få dagarna att gå, vid det laget sköter gården närmast sig självt och man har uppnått allt spelet har att erbjuda.

 

Ett annat problem är att interaktionen mellan karaktärerna inte blir så mycket djupare än att du överöser dem med gåvor, besöker dem vid rätt tillfälle och får någon gåva som tack. I ett spel som detta skall relationen mellan människor INTE bli rutin, det är ett stort misslyckande från utgivarnas sida. Om jag får tillfälle att klaga ytterligare är det uppenbart att spelet inte är klart; lite här och där finns byggnader som inte kan öppnas och under spelets sista år slutar spelet att utvecklas helt. Karaktärer som är 90 i början av spelet (och som alltså är 120 under spelets sista år) lever fortfarande medan endast du dör. Men trots allt detta är spelets första år mycket bra. Det är härligt att gå upp i ottan för att ta hand om djuren utforska dalen och lära känna dess invånare för att sedan återvända till frugan och barnet! Fast bara i spel, så klart. Jag skulle aldrig göra det i verkligheten; jag är en programmerare för sjutton gubbar! 

 

  

Rayman

I den här artikeln skall vi pröva något annorlunda. Istället för att bara berätta om ett gammalt spel skall jag spela ett spel från start och anteckna mina tankar varefter de uppkommer! Det första spelet att studeras på detta sätt blir Rayman.

Det första jag slås av när jag startar upp Rayman är hur mycket jag gillar inramningen och musiken (även om just musik är lite svårt att beskriva i text). Det behövs liksom inte mer än en överentusiastisk berättare, en skurk vid namn Mr Dark som själ världens hjärta från dess väktare för lite trivsamt plattformshoppande. Spelet har en trevlig tecknad stil som lätt kan lura spelaren att detta är ett spel för barn. Tvärtom, Rayman är rejält svårt spel med långa och oförlåtande banor. Speciellt värt att notera att man börjar spelet utan någon form av attack.

I grunden är det ett linjärt plattformspe det rör sig om även om spelet kräver att man spelar om några banor för att finna samtliga fängslade ”electooner” i en nivå (samtliga måste hittas för att komma till sista världen och klara spelet). En finurlig del av spelet är när man stötter på Raymans vänner och hjälper dem i utbyte mot en ny förmåga (som dock oftast bara fungerar under den aktuella nivån). Ett exempel är när man i spelets första värld drömdjungeln möter Tarayzan (dohoho) och hjälper honom att hitta hans borttappade höftskynke.  När Tarayzan återigen kan visa sig får man en påse med magiska bönor som kan planteras i marken för att undfly en snabbt stigande flod.

Det är ett spel för alla, då kan man inte vara naken!

Ett problem med spelet är att svårighetsgraden är något obalanserad; spelets andra värld (som kan nås redan after andra nivån) är rejält svår och det var säkerligen flera spelare som inte kom längre än så. Det bästa med spelet är dock karaktärerna, som sjuder av liv trots att dom oftast inte är så mycket mer än standarmotståndare i ett plattformspel. Utforskarna i djungeln kan få jättelika plommon kastade i ansiktet och sedan ridas som plattformar, de aristokratiska jägarna skrattar elakt medan de skjuter skott som i sin tur avfyrar jättelika hammare och knytnävar mot Rayman. Bossarna är även de roliga och väldesignade; en personlig favorit är Space Mama, en gigantisk operasångerska som man slåss mot under en föreställning komplett med episk musik, rikvisita och back-up sångare.

Min favoritdel av spelet är ”Eat at Joes” där man måste bege sig ner djupt under jorden för att hjälpa en barägare, som även är en utomjording, att få ström till sin bar. Efter att ha lyckats måste man ta sig över en strid flod på upplåsbara badbollar medan jägare och köttätande fiskar jagar en. Nivån är precis lagom svår, grafiken och musiken i grottan är jättevacker. Hela sekvensen kan ses här under och demonsterar varför Rayman är ett av mina favoritspel! Tyvärr har ju serien verkligen fallit på sistone, men mitt klagande om det kan ni få lyssna på någon annan gång!

Karaktärsstudie: Permeter Windcrowned

En av mina karaktärer som är mycket populära är kaninguden Tymor, som spelar en stor roll i två av de tre böcker jag skrivit. En karaktär som hör till Tymor är hens fru Permeter/Våren. På sistone har jag ägnat stort arbete för att utveckla karaktär så att hon skall bli sin egen och inte bara hon-typ-som-Tymor-ligger-med. Eftersom Permeter ännu inte är med i någon av mina böcker eller berättelser (men det kommer att ändras!) kommer lite information om henne på denna bloggen, som en introduktion.

Permeter (vilket är en kortform Permit-her-to-wander-through-the-pylons-and-the-forests-without-harm-and-bring-wandering-souls-to-light) är den förstfödde dottern till solkungen Remagín och Månen. Hon är ett skogsrå, har alltså en ihålig rygg, kosvans och händer som kan omformas till spadliknande klor. En viktig tanke bakom hennes design var att göra henne en aning läskig (som Tymor själv) samt att göra en inversion av den typiska kvinnliga moderliga modernaturtypen.

Tanken bakom henne delades upp i två frågor:

1 Vilken typ av personlighet skulle bli förälskad i en lik-liknande kanindödsgud?

2 Hur kan jag använda denna personlighet för att skapa intressanta historier (speciellt svårt när man skapar gudalika karaktärer, eftersom de till sin natur är ”OP” för att använda tvspelsjargong)?

Detta löstes genom att göra hennes stora intresse insekter. Permeter älskar insekter; ju större, äckligare och dödliga desto bättre. Det verkar logiskt, det dyker upp många fler insekter på våren än under andra årstider. Detta gör både Tymor och Permeter personer med annan ”smak” av vad som är fint och trevligt utan att totalt ge dem en moral som skiljer sig från den gängse. Dessutom är det kul att låta en gudalik karaktär använda frasen ”You are nothing but insects to me!” som en komplimang!

Tymor är en karaktär där ögon är ett återkommande motiv. För att göra något liknande med Permeter fick hon mångfacetterande ögon. Hon kan även ta av sig sin krona för att visa upp ett stort öga placerat mitt på huvudet (se övre bilden till höger). Hennes ihåliga rygg (som allvarligt talat såg lite för äcklig ut i konceptskisser) byttes mot en rygg full av växande träd och buskar, ytterligare en boplats för hennes favoritkryp. När det gäller design av mytologiska varelser brukar männen tillåtas se mer fantastiska ut medan kvinnorna är mer mänskliga och ”hollywoodsnygga” (nu är ju Tymor varken man eller kvinna, men är mer ”man” sett till deras förhållande). Männen tillåts även se mer komiska ut medan kvinnorna som sagt alltid måste se typiskt vackra ut. Detta ville jag undvika, och gjorde istället Tymor lång och statyliknande och Permeter kort och tjock.

Jag ville även undvika allt tal och oro om utseende som brukar plåga kvinnliga karaktärer, vad för typ av genre man än skriver inom. Både Tymor och Permeter är designade för att i våra ögon nästan se konstiga ut i våra ögon, nästan groteska ut men för varandra är de både vackra och sexiga, och det är för dem allt som räknas. Det är Permeters utseende klart, men hur är det med hennes personlighet?

I boken Wintersmith framförde den brittiska författaren Terry Pratchett en intressant tanke om relationen mellan vår och vinterandar. I de flesta berättelser är våranden alltid genomgod som är fången av vinteranden. Skulle vinteranden inte finnas vore allt frid och fröjd och vi skulle ha gott väder alltid. Wintersmith påtalar dock att otyglad värme, energi och till och med liv skulle vara minst lika destruktiv som otyglad vinter och kyla! Detta verkar logiskt; tänk bara på alla arter som kräver kyla för att inte dö, bara för att ta ett exempel.

Detta inspirerades jag av och gav Permeter en vildsint och något oförlåtande personlighet som kan kontrastera och berika Tymors livfullhet och ibland elaka sinne för humor. Trots att ingen av dem är gudar man bör störa utan en bra anledning är de båda på det godas sida. Jag ville helt enkelt berätta den gamla berättelsen om vår och vinteranden utan de stereotyper som denna arketyp lider av!

Tillslut designade jag deras roller i gudavärlden. Detta var enkelt, eftersom jag redan lagt grunden i boken Digging Forth Today:

Varje vår lämnar Permeter underjorden fär att bringa värme till jorden. Hon återvänder på hösten och leder de dödas själar genom det farliga dödsriket Tymors Burrow till kaninparadiset Tymors Warren. Tymor i sin tur vandrar över universum och bringar förändring, både god och dålig, genom att påverka skeenden.

Så går det till när jag designar karaktärer!

Tombi

Tombi (eller Tomba som det hette i Amerika och Japan) var en mycket unik spelserie som utvecklades av japanska Whoopie Camp. Spelet är en märklig men välfungerande hybrid mellan rollspel och plattformsspel som ingen senare spelskapare av någon märklig anledning försökt emulera. Spelets utspelar sig på en kontinent ”som av någon anledning aldrig märkts ut på några kartor” och har ett vildmarksbarn som kallas Tombi i huvudrollen. Han har rosa hår. Detta är viktigt att komma ihåg!

Spelets motståndare är en stam av intelligenta (nåja) grisar som stjäl ett guldarmband som är Tombis enda minne av den farfar som uppfostrat honom. Tombi ger sig av för att ta tillbaka armbandet. Av en hundraårig gammal man får han veta att grisarna samlar guld för att förbanna hela landet, för att hitta sitt armband måste han besegra grisarna ledare, sju mäktiga magiker kallade grymgrisarna. I grunden går spelet ut på att utforska ett område, hitta den så kallade ”grymgrispåsen”. Med den kan man finna ingången till grymgrisarnas bas och fånga in dem så att områdets förbannelse bryts.

 

Alla blommor har förvandlats till sporer

 

Det som gör spelet speciellt är dess uppdragstruktur. När man pratar med folk eller stöter på något märkligt ute på plattformsbanorna aktiveras ett ”event”. Det kan vara alltifrån det uppenbara ”rädda 7 dvärgar” till det mer esoteriska ”vart tog tunnan jag puttade ner i floden vägen?”. Ibland får man bara eventets namn som ledtråd.

Hitta vin, värt 500 poäng

Bidragande till spelets rollspeliknande struktur är de vapen och kläder som man hittar och har olika effekter, man kan även gå upp i levels genom att besegra fiender och lösa events. Dessa levels används för att öppna speciella skattkistor och samla in juveler som ger en nya krafter (och annat hår). Spelets släpptes i ofärdigt skick, det finns en stad på kartan man inte kan komma in i, i eventboken finns ett stort tomt block och på spelskivan har det hittats filmer som inte visas i spelet. Spelet är dock fortfarande riktigt lång och bra, men det är tydligt att spelet planerades att vara ännu längre.

Den gömda staden (förutom den gömda staden man faktiskt kan komma in i)?

 

Sammanfattningsvis är spelet fyllt av humor, hjärta och bra gameplay. En speciellt bra ide är att kunna hoppa från förgrunden till bakgrunden på en del nivåer. Tombi 2 är en sorglig historia. Trots att det är ett helt okej spel fick det Whoopie camp att gå i konkurs och Tombis utvecklare att lämna spelvärlden. Det märks att ambitionerna var höga; spelet är helt i 3D,  samtliga roller är röstskådespelade och man kan koppla upp spelet mot Tombi ett för att komma åt extramaterial och gömda event.

Inte lika snyggt

Dock är de grova polygonerna redan på sin tid fula i jämförelse med det första spelets livliga sprites, och röstskådespelet är pinsamt amatörmässigt. Spelet är dessutom mycket mer linjärt än sin föregångare, man kan bara gå åt ett håll åt gången och eventen har en klarare struktur vilket visserligen gör spelet lättare men även begränsar utforskandet. Dock fungerar extramaterialet bra, och en bra belöning för den som spelar båda spelen i sträck. Spelet bygger även bort en del av ettans svagheter, först och främst events som aldrig kan klaras om man missar eller misslyckas med dom en gång.

Detta är en av mina favoritspelserier. Jag gillar både spelen, kan bortse från tvåans svagheter och definitivt se spelets originalitet och svagheter. Jag kan bara instämma i första spelet (som översattes till svenska); Skärt hår är koolt.

 

Edit:

Jag bara vet att detta kommer att efterfrågas, så här är musiken från första spelets grymgrisstrider:

    

Garry mod part 2

Välkommen till andra delen i vår lilla Garry Mod artikelserie. När vi nu skall skapa vår första film är det första man skall göra är att skriva ett manus. Struktur är enormt viktigt när man skapar en film. Låt tankarna flyga fritt och bry dig inte om något är möjligt eller inte, det finns alltid andra vägar om man misslyckas! Nu skall vi skapa en enkel Team Fortressfilm där Sniper och Demoman leker Captain Obvious (Sniper pekar på äpplen och säger ”APPLES”, Demoman pekar på ett C och säger ”SEE!?” osv).

Den som skapade denna film la runt 30 min på planering, no joke

Det första vi skall göra är att gå in på options och trycka på enable developers console under advanced options samt välja vilken knapp som skall svara mot konsolen. Vi går sedan på new game och väljer en passande bana för våran video.

Gamla goda Gravelpit

 När vi nu startar ser vi dels en mätare som visar våran hälsa samt en annan mätare som visar vår ammo. Detta är inget som vi vill ha med i vår video, och det är då developers console kommer väl till pass. Starta konsolen och skriv in cl_drawhud 0. Detta säger till spelet att inte visa gränsnittet, bara själva spelet. Det rekommenderas dock att du själv bekantar dig med spelet innan du stänger av gränsnittet för att bekanta dig med alla verkty i spelet och de råd som gränsnittet ger. Du kan alltid skriva cl_drawhud 1 för att starta gränsnittet igen.

"Ah, much better" som Soldier skulle sagt.

Till sist skall vi kolla på hur en spawnlist fungerar. En spawnlist är en lista på karaktärer och saker från spel man kan framkalla. För spel som Team Fortresss behöver man bara installera spelet för att en spawnlist för spelet ifråga skall dyka upp. Tryck på Q för att öppna spawnlist och leta upp Team fortress i listan. Klicka på characters och sedan på Demoman (välj standard, vi skall gå in på hardware morphs senare). Tadah, en Demoman redo att användas!

 

I nästa del av artikelserien skall vi ställa vår Demoman i en snygg pose, ändra hans ansiktsuttryck och fingrar samt filma det hela! 

Analys av Meet The Pyro

Team Fortress 2 är en onlinebaserad first person shooter där man spelar i lag mot varandra. Spelet uppdateras ständigt med nytt material och som ett led i detta har spelets utvecklare Valve släppt nio filmer om spelets nio spelbara karaktärer. Den sista släppta och mest efterlängtade av dessa filmer var Meet The Pyro. Denna artikel kommer att redogöra varför i alla fall jag tycker att filmen är en besvikelse, och till och med direkt förolämpande mot de som spelar som Pyro. Låt oss börja med det mest uppenbara; den är bara 2:30 lång. Visserligen längre än vissa av filmerna, men ändå efter Meet the Medic som var runt fyra minuter känns det ändå lat, speciellt med tanke på att filmen var under utveckling under nästan ett halvår.

Det som först och främst drar mig till Team Fortress är hur Valve gestaltar sina karaktärer, men på sistone tid känns det som att de tappat bollen med Pyro lite. Problemet ligger i vagheten. I början av spelets historia spreds ryktet att Pyro var en kvinna, sedan en robot (var dessa rykten började skall vi inte gå inpå här, men det fanns detaljer i spelet som stödde bägge teorierna). Problemet är att Valve inte vill avslöja något, inte säga ett definitivt ja eller nej. Detta gör att de inte har något att bygga en video på, Pyro blir identitetlös och därför ointressant. Jag menar absolut inte att man skall avslöja allting om Pyro, men för att skapa mystik måste man ha någon form av grund, annars blir det bara vagt och ointressant.

Så Meet the Pyro visar Pyro bränna saker och mumla ohörbart, precis som i spelet. Skämtet hela videon bygger på är att Pyro själv inte ser förödelsen han/hon/den ställer till med, istället upplever Pyro allting som ett regnbågsfärgat underland där små barn matas med klubbor och leker kurragömma. Filmen är mycket snyggt gjord, och jag var en av dem som älskade den vid släppet. Så varför inte längre?

 

Först och främst gillar jag absolut inte karakteriseringen att Pyro inte vet om förödelsen han/hon/den skapar. Alla andra karaktärer är fullt medvetna om att de är blodtörstiga mördare som dödar andra människor för pengar. Att pyro inte är medveten om detta...det känns bara fel för mig. Det största problemet är dock att filmen närmast förolämpar Pyrospelare. Alla andra visar spelstilar som passar till karaktärerna; Meet the Sniper visar Sniper gömma sig på avlägsna platser och akta sig för spioner, Meet the Medic visar Medic hela personer och ubercharga en Heavy, Meet the Soldier visar rocketjumping och vilka typer av strider som passar bäst till bazookan och geväret.

När jag såg Meet the Pyro väntade jag mig att få se Pyro vakta Engineers maskiner eller skjuta tillbaka Soldiers och Demomans projektiler med airblast, men icke. Det är som att Valve själva säger ”Eh, Pyro kan bara springa runt och döda folk med eld”. Extra förolämpande blir det eftersom Pyro ofta kritiseras för att vara en karaktär som är lätt att spela, bara kan göra en sak osv. Att se denna stereotyp förstärkas av Valve själva är en besvikelse, minst sagt. Så, för att förtydliga den här artikelns tes:

Problemet ligger i att Valve inte har något att säga om Pyro, med risk för att bli alltför specifika. Resultaten blir en ointressant (men ändå välanimerad och rolig) video som trots flera goda punkter är en besvikelse som final på Meet the Team filmerna.

Tur att Meet the Demoman fortfarande är skitbra.   

Angående färgen på Robotniks hjärta

Robotnik från Sonic-serien uppfattas ju ofta som en komisk och inkompetent skurk, så låt oss istället titta på några av hans mest...läskiga...ögonblick:

 

What color is my heart?

http://www.youtube.com/watch?v=kI-FxbJ8g1k

Night of the rabbit (recension)

Night of the rabbit är ett klassiskt peka och klicka äventyr som handlar om en ung pojke vid Jeremiah Hazelnut (fantastiskt namn). På semesterns sista dag råkar han springa på magikern Marquis De Hotto, titelns kanin. Eftersom Jeremiahs högsta dröm är att bli trollkarl antar De Hotto honom som lärling och de färdas till markisens hemstad Mousewood för att initiera Jeremiah till magiker. Allt är dock inte som det verkar och självklart kan Mousewoods mysterium endast lösas genom mod, nyfikenhet samt att prata och klicka på allt.

     Finns här några ostar som är lämpliga att kombinera med skördetröskor för att få bort en sten jag lätt kunnat gå runt, tro?

Spelets struktur är klassiskt peka och klicka och dras av samma problem samtidigt som det lyfts av alla de styrkor som hela genren i stort lider utav. Intressanta miljöer och starka personligheter dras ner av långsökta lösningar eller problem som formuleras ”här är en lista på saker hämta dem plox”.

Spelets skapare har skapat ett underbart menageri av små Det susar i Säven rejects till karaktärer. De Hotto själv är den enda tvspelsfigur som skulle kunna utgentlemanna professor Layton och hans smittande entusiasm stärker en under äventyrets gång. Spelets bikaraktärer är alla nästan utan undantag (en stereotyp irländsk alv och japansk kitsune-räv undantaget, även om även de är rätt underhållande). En personlig favorit är den arme herr Kyrkråtta som desperat försöker få sin blyge son att ta över familjeföretaget. En annan favorit är familjen hare som är så stor att de fyrar en födelsedag på årets samtliga 365 dagar. Spelets skurkar är även de bra även om man inte kan säga så mycket så här i en recension utan att förstöra handlingen. Låt oss bara säga att de lyckas dra upp den gamla moralen ”HUMANZ R TOTALLY TEH REAL MONSTERS” och faktiskt lyckas ge den en ny twist. Huvudpersonen kan säkert upplevas av många som jobbigt präktig men i alla fall jag smittades av hans entusiasm och äventyrslusta.

 

Plats för en till?

 

 

Förutom själva spelet finns det en del annat att roa sig med. Man kan leta efter daggdroppar och stickers (tips till utvecklarna, pixelhunting är aldrig kul) lyssna till upphittade audioböcker (likheterna till det susar i säven har aldrig varit större) eller spela Quartet. Quartet är finns i sjön fast med tarotkort, typ, och helt okej att slå ihjäl någon halvtimme med. Det finns även en exklusiv serie som hör till spelet. Inte helt oumbärligt, men ändå något att rekommendera en genomläsning.

 

Miljöerna är väldigt fina, en engelsk landsmiljö sedd från nära marken med små hus utbyggda ur trädstammarna och små myrvägar mellan trädstråna. Till skillnad från andra peka och klicka spel där karaktären forslas mellan olika platser (de olika öarna i Monkey island för att ta ett exempel) fokuseras detta äventyr mest på staden Mousewood som återbesöks under natt och dag, samt olika tidspunkter i dess historia. Överhuvudtaget är detta ett spel vars handling sätter stort fokus på val (även om spelet är linjärt), andra chanser och alternativa verkligheter. Spelet målar upp en fantastisk värld som känns både djup och logisk. Utvecklarna vågar att inte avslöja alla dess mysterium utan låta mystiken hänga kvar även efter att spelet avslutats.

Utvecklarna bakom detta spel har förmågan, precis som i föregångaren The Whispered World, att skapa starka eller sorgliga scener utan att bli melodramatiska eller sentimentala. Detta är en sällsynt talang som jag hoppas att företaget utvecklar ytterligare. Med det sagt så är Night of the rabbit ett mycket ”gladare” spel en the Whispered world.

Ljudet är vemodigt och mycket vacker men även glad och uppsluppen när så passar. Dock dras ljudbilden lite av samma problem som exempelvis Discworld: Missing presumed, nämligen störande ljud. Snälla spelmakare, ha inte en svår gåta i samma rum som någon som snarkar...eller snorar...eller fiser. Det är bara irriterande och hindrar en från att tänka!

 

Två stora problem med spelet är att utvecklarna vill lite för mycket med spelets inventorysystem, som snart fylls med saker och magier för att ta sig vidare. En smart grej är dock att man kan hitta ett magiskt mynt för se vilka saker på varje skärm som är klickbara. Ett annat problem är att spelets sluttamp är en seg. Slutet på the Whispered world var otroligt spännande och bra medan uppbyggnaden var sådär. Det här spelet är tvärt om, bra uppbyggnad och ett lite sämre slut. Men det är absolut inte så dåligt att det förstör spelet helt. Tvärtom, spelets allra sista sluttwist är så pass bra och smart att man lätt förlåter allting annat.

Jag finner det även lustigt hur överdriven magiinlärningssekvenserna är. UNLIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMITED POOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOWER!!!!

Spelet livslängd ligger på runt 10-12 timmar (fler om man gillar extramaterialet) och är i mitt tycke helt klart värt att köpa. Varning utfärdas dock för att spelet kan vara en aning instabilt, så spara ofta. Utvecklarna håller dock på att patcha spelet så köper du det via Steam så fixas problemet förhoppningsvist automatiskt. Det finns även en premiumversion som inkluderar en exklusiv serie som hör till spelet. Inte helt oumbärligt, men ändå något att rekommendera. Jag avslutar recensionen här genom att erinra mig markisens ord till sin lärjunge:

Allting är möjligt på sommarlovets sista dag.

 

 

 

 

Biroller jag gillar: Kapten Viscen

Majoras mask handlar i korthet om undergången. Om tre dagar kommer månen att slå ner i landet Termina och utplåna allt liv. Hjälten Link kan spola tillbaka tiden till den första dagens morgon, vilket dock leder till att allt man utför återgår till ruta ett och alla man möter glömmer en. I Terminal huvudstad Clock town kan man komma in i borgmästarens kontor där en hettad debatt pågår mellan byggmästaren Mutoh, borgmästare Detour och stadsvaktens ledare Viscen. Mutoh är ansvarig för stadens karneval, en chans han väntat länge på. Som man kan tänka sig intalar han sig att månen INTE kommer att slå ner, det finns ingen anledning att göra något utöver det vanliga. Viscen kräver en storskalig evakueringssatsning för att få folket ut ur staden och fly upp i bergen. Borgmästaren å sin sida tänker mest på sin son Kafei, som försvunnit några dagar före sitt bröllop. Scenen är mycket välarbetad, har ett bra manus och grymt soundtrack, trots att sekvensen är fokus för en kort sidequest (hitta Kafei och låt honom gifta sig med sin flickvän, ta med deras gåva tillbaka i tiden och visa för Dotour för att få en hjärtbit, som ger Link extra hälsa). Det som jag gillar med sekvensen är att Mutoh inte porträtteras som en skurk (även om han har fel) bara som en krossad och självbedragen man som fått sin stora chans spolierad av anledningar utanför sin kontroll. Men nu var det Viscen det skulle handla om! Viscen är en man med stor pliktkänsla, och vilket val borgmästaren en gör (vilket spelaren kan påverka) står han bakom det till hundra procent. Dock gör han alltid vad han kan för att hjälpa dem som trots allt väljer att fly, och ges ordern att evakuera stannar han ändå till sista stund för att hjälpa dem som ännu är kvar. Viscen är helt enkelt en hjälte, dock utan övernaturliga krafter som Link, och hans uppgivna ansiktuttryck när månen slår ner är allt man behöver för att kämpa vidare ännu en tredagarsrunda.

Finns även som opera

  

Så funkar Garrys mod (del 1)

Garrys mod är en fysikmotor där man kan använda karaktärer och banor från andra spel för att skapa filmer eller gamemodes, eller bara leka runt. Spelet kostar 10 euro och kan laddas ner från gamercommunitit Steam. I den här artikelserien skall vi gå igenom spelet och vad man kan skapa med det. Jag kommer att ta upp både mina egna och andras exempel, hur single och multiplayer fungerar och hur man använder spelets workshop.
(En sak som är viktig att tänka på är att om man vill skapa filmer eller bilder av högre kvalité kan det vara på sin plats att investera i ett program som kan spela in direkt från spelet, själv använder jag fraps som kostar ungefär 35 dollar.)

New game startar som man kanske kan förstå ett nytt spel i single player. För en person som skapar filmer i garrys mod är detta spelets huvudel, så mer om detta senare! Multiplayer skapar en lista på de gamemodes som finns som inbegriper flera spelare. Detta kan vara allt från att bygga båtar eller rymdskepp till biotittande eller rollspel. Eller bara att åka hiss!

                                            Du trodde jag skojade om att åka hiss?

Addons är allt ”extramaterial” som man laddar ner från spelets workshop. Mer om det i nästa artikel! Demos och saves är filmer och saves är filmer och scenarios sparade i spelet (men som sagt, jag föredrar fraps). Saves är dock bra om du skapar något du vill dela med communitit på Steam eller fortsätta på ett redan påbörjat arbete. I options kan man ställa in spelet på olika sätt (mer om detta senare). Exit avslutar spelet. Längst ner till höger finns de spel som är compatibla med garrys mod (som exempelvis Team Fortress 2), spelets språk och sandbox, som visar vilka gamemodes du har allt material från. Tillsist kan du se vilken version av spelet du har längst uppe till höger. I nästa del av denna artikelserien skall vi ställa in options så det passar för filmskapande, hur developers console fungerar och grunderna i en sk spawnlist.

Little big adventure

 

Låt mig börja med att säga att detta är ett av mina, och mångas med mig, favoritspel. Little big adventure är en trilogi (fast bara två spel blev gjorda) till Playstation och PC som utspelar sig på planeten Twinsun. Planeten har under lång tid förvandlats till en militärdiktatur under diktatorn Dr Funfrock. Twinsen, en ung quetch (Twinsun bebos av fyra arter, de människolika quetches, de elefanthövdade grobos, kaninfolket rabbibunnies och de runda spheros) bor i denna diktatur med sin fru Zoé.

Får folk vara nostalgiska över gamla 8-bits pixlar har jag banne mig rätt vara nostalgisk över grovhuggna polygoner! 

Han drabbas dock allt oftare av profetiska drömmar där han ser Twinsun explodera. När han berättar om dessa drömmar för sina vänner blir han dock arresterad av Funfrocks soldater och inlåst i ett sinnesjukhus. Det första spelet börjar mitt i handlingen med att Twinsen försöker fly och ta sig hem igen...

Vad är det då som är så fantastiskt med denna serien? Låt oss börja med handlingen. Twinsen är i spelets början en helt vanlig person, som helt enkelt endast är intresserad av att ta sig hem, sedan rädda sin fru som blivit kidnappad av Funfrock för att använda som lockbete för Twinsen. Det visar sig nämligen att Twinsen är utvald av Twinsuns gudinna Sendell att störta Funfrocks diktatur. Funfrock vill i sin tur åt Sendells krafter. Visst, temat med ”den utvalde”, ”flickvännen som måste räddas” och ”den onde forskaren som vill bli en gud” är extremt uttjatade, men spelets styrka ligger i hur dessa teman kontrasterar mot en extremt realistisk miljö. I andra spel med diktaturer brukar det vara så att allt är smutsigt och skitigt, alla invånare jämrar sig men är för svaga för att resa sig, utan bara väntar på att ubermänniskan till huvudperson skall ställa allt till rätta. Twinsen har, i likhet med flera andra av huvudkaraktärerna i detta spel, har i spelets början ingen som helst önskan att störta Funfrock. För han håller ju gatorna rena, inte sant? Och brottsligenheten har sjunkit under hans styre, inte sant? Och han ser ser till att transportmedlen fungerar, inte sant? Det är inte förrän Twinsen, och spelaren själv, utsätts för Funfrocks grymheter som ett intresse för att störta honom väcks.

Spelet är väldigt intensivt till sin natur, alla områden är bevakade av Funfrocks soldater och bara att ta sig från plats till plats kan vara komplicerat (Twinsun består mestedels av öar och alla färjelinjer står givetvis under Funfrocks bevakning). Spelet är även innovativt i och med att Twinsen har fyra ”humör”; normal, sportig, argsint och diskret. Beroende på vilket humör man är i förändras folk reaktioner till en, sättet man slåss på och hur man kan göra olika saker. Men spelet är långt från perfekt. Det största problemet är styrningen och perspektivet. Spel ses snett uppifrån, och Twinsen styrs som Lara Croft från Tomb Raider, det vill säga han måste ”vridas kring sin egen axel” för att svänga. Oftast är det inget problem eftersom spelet bygger på smygande, dialog och pusselösande men under plattformsmomentet är speciellt perspektivet ställer till problem. Något alla som spelat det här spelet minns är ökenön där Twinsen måste ta sig igenom Bútemplet för att få veta mer om profetian. Under ungefär en timma byts spännande handling och ett roligt spel mot frustrerande hoppande onödiga dödar eftersom Twinsen rör sig långsamt, hoppar som en idiot och, det här tål att sägas igen, perspektivet är helt fel för plattformshoppande och gör det svårt att bedöma avstånd.

                                                    Twinsen; he jumps like a moron

Men det bra överväger med råge det dåliga och detta spel räknas med rätta som en klassiker. Musiken är fantastisk och mycket suggestiv. Både detta spelet och uppföljaren använder musik på ett mycket intressant sätt. Bara en handfull melodier finns, men olika delar av dem spelas på olika platser vilket gör att man måste röra sig för att höra allt och man kan koppla ihop viktiga platser i och med att man känner igen melodin.

 

Nästa spel i serien utspelar på det nya Twinsun som för första gången på flera år återigen nosat på frihet och broderskap. Twinsens summering av första spelet är mycket rörande och bör ses i sin helhet. Spelet börjar med att Twinsens husdjur/vän dragon-fly skadas under en storm och Twinsen måste hitta ett sätt att bota honom. Twinsun invaderas senare av rymdvarelser som påstår att de bara vill väl och studera Twinsuns kultur. Men Twinsuns trollkarlar och barn försvinner med rask takt...

 

Jo, efter första spelets diktatur är ”rymdvarelser invaderar” inte så särdeles intressant. Men spelet blir mycket bättre om man tänker sig rymdvarelserna som imperialistiska amerikaner/jobbiga franska turister, vilket också var (de franska) utvecklarens intentioner.

Hör nu, vi invaderar för er egen skull och för spridandet av demokrati och mot massförstörelsevapen!

Vi struntar i att ni har er egen kultur och matradition, vi vet att vårt käk är bäst och godast. Gå inte, vi skall kommunicera genom att jag pratar långsamt och tydligt på mitt språk när jag är i ert land. HON HON HON

Spelet utspelar sig på tre planeter; Twinsun, Gröna månen och rymdisarnas hemplanet Zeelich (fast bara Zeelich utforskas till fullo). Tillslut visar det sig att Funfrock, som på något oförklarligt sätt återuppstått, tagit sig tilll Zeelich och låtsats vara deras gud Dark Monk. I mitt tycke är little big adventure 2 en svagare uppföljare än sin föregångare. För det första är handlingen inte riktigt lika stark, spelet innehåller mer plattformshoppande och strider (även om kameran nu är bättre). Dessutom lider spelet av några extremt töntigt skrivna repliker som sabbar stämningen totalt.

Hur röstskådespelaren framför repliken hjälper föga

Spelets största styrka är hur handlingen behandlar kulturkrockar. De fyra raserna på Zeelich är mycket mer olika än Twinsuns fyra raser och det krävs att man sätter sig in deras tänk för att komma vidare.

Tredje spelet i trilogin är en mycket sorglig historia, eftersom spelet aldrig blev färdigt. Det som finns är några konceptskisser som visar Twinsens son (som föddes i slutet på förra spelet) med sin flickvän samt några svävande munkar. Spelets skapare är i dagsläget intresserade av att skapa en uppföljare, vilket förhindras av att rättigheterna ligger för little big adventure ligger hos flera personer som jobbar för olika konkurrerande företag. Spelets handling skulle kretsa kring födelsen av den ”Stellar Entity” som nämns i slutet av första spelet och som tydligen växer inuti Twinsuns mitt, vaktat av Sendell. Personligen hade jag gärna sett några Funfrock-sympatisörer (istället för Funfrock själv) som spelets huvudmotståndare. Nynazism hade varit ett intressant tema att tackla i denna sista del av serien, om den nånsin blir gjord.