Nanowrimo del 3: hur gick det tillslut?

Tja, som ni ser så klarade jag det på en hårsmån när. Men nu är äntligen något jag misslyckats med i två år äntligen avklarat! Tredje gången gillt som ordspråket så fint säger... En sak är dock säker, detta är inget som jag nånsin kommer att göra om. Skrivande skall vara något som är roligt, och inte en börda! Men nu är det gjort och något jag alltid kommer att veta att jag klarar. Skall se om jag bedömer storyn bra nog att publicera på sidan...antagligen inte.

Nanowrimo; hur går det? (del 2)

Det är möjligt, det är möjligt...

Om en vecka vet vi!

Nanowrimo, hur går det?

Inte alltför bra som ni kan se; den sjuttonde är jag inte ens vid hälften av de skrivna ord som krävs för att slutföra Nanowrimo, där målet är att under November månad skriva 50 000 ord. Som ni kan se här under så har flertalet av de andra som skriver i Skottland kommit in på ett mycket högre antal vid det här laget. Jag ger dock inte upp, utan kommer dessa sista två veckor skriva så ofta jag har tid efter jobbet och på helgerna. Jag är dock redigt stolt över de 38 sidor jag slutfört och blir det nu inte fixat...finns ju alltid nästa år!  

För övrigt verkar ingen i Sverige ställa upp i år, humpf

För er som är intresserade av vad storyn jag jobbar på faktiskt handlar om så är det en delvis Lovecraft-inspirerad historia. Detta ämne är mer eller mindre valt för att jag skall kunna avsluta historien med "Chtulhu käkade upp alla" eller "Alla blev galna" om jag inte kommer på ett bättre slut. Som skaparna av Nanowrimo själv tipsar:

"Om du inte kommer på något bättre, skriv att alla blev attackerade av ninjor! Det viktigaste är att du skriver." 

Hursomhelst. Vare sig jag klarar Nanowrimo i år så kommer nästa projekt bli en redesign av hemsidan, mer jackalopes och en ny serie av "Tymor ruins stuff". Sedan håller jag givetvis på att skapa en ny G-mod film. Problemet är att de nyligen slöppta banorna i Team Fortress inte kan användas eftersom de tydligen kompileras annorlunda och inte kan öppnas i programmet. Detta har blivit fixat i Source Film-maker men ännu inte för Garrys mod och ännu tycks ingen vara i förd med att lösa problemet.

Inga uppdateringar denna månad...

Men förhoppningsvis en hel del nästa månad, för nu är det NANOWRIMOOOOOOOOOOO!!!!
Nu är det tredje året jag försöker mig på detta att 50,000 ord på en månad. Förra året klarade jag det ej, förra året fick jag ju som bekant jobb och kunde inte slutföra arbetet. Men denna månad är jag förberedd; allt är planerat och klart! Wish me luck! 
Mer information här:
http://nanowrimo.org/
http://en.wikipedia.org/wiki/National_Novel_Writing_Month

Den nya Batmanbloggen samt uppdatering av arbetet med Jackalopes!

Läs om arbetet med Jackalopes:
http://tymorthetrickster.blogspot.co.uk/2014/10/jackalopes-almost-finished.html

Min nya blogg, som kommer att rikta in sig på Batman!
http://youknowbatsy.blogspot.co.uk/2014/09/batmobile-batwing-batsub-batcomputer.html
http://youknowbatsy.blogspot.co.uk/2014/10/snabbanalys-av-samtliga-karaktarer-i.html

Saker man lär sig när man gör research inför en artikel om Croc-serien

Nintendo kan vara rätt jäkla douchiga när de känner för det. Men vadå säger ni? Menar du att ett företag som cirka 1990 hade nästan hundraprocentig monopol på marknaden och tvspelvärlden i ett rejält punggrepp skulle vara arroganta? Mer om denna spännande historia kommer nästa månad i en artikel om Croc, som dessutom kommer att publiceras för Hardcoregaming101! 

Team Fortress Classic VS Team Fortress 2: Soldier

Soldier VS Soldier

Något överraskande visade det sig att Soldier i gamla Team Fortress är min favoritklass i det spelet. Klassen är bra för nybörjare och rejält mycket snabbare än sin variant i Team Fortress 2 vilket gör honom roligare och inte lika ”seg” att spela. Det är också lättre att rakethoppa i originalet, även om de metoder för att minska skadan som erbjuds i TF2 inte finns i originalet. Soldier i Team Fortress 2 erbjuder dock en mycket mer varierande spelstil eftersom han är den klass med flest vapen med överlägset störst mariginal. Ett intressant vapen som är exclusivt för soldaten i classic är en granat som skapar en explosion av nålar som gör mindre men ändock effektiv skada på fiender över en större area. Om du spelar soldaten i TF2 och inte förlitar dig i alltför hög grad på banners, stövlar eller den nya fallskärmen så kommer du precis som jag att känna dig som hemma. En bonus är att du är rejält mycket snabbare som soldat än TFC än i TF2.

Ett mycket mycket svårt val att kora en vinnare i denna batalj, men i slutändan blir det Team Fortress classic som tar hem segern! Det är dock mycket mycket jämnt.

Artikel om Tomba för Hardcoregaming 101

 

 

Sa ju att jag skulle spamma denna! Sålde in en artikel till spelsajten hardcoregaming101 som jag är mycket stolt över. Eftersom de betalat mig för artikeln har jag inte lov att publicera den på andra platser, men det hindrar ju inte att jag länkar till den i tid och otid. Tänkte skriva en artikel om Jumping Flash, men någon annan hann före. Därför blir min nästa artikel (om de nu köper den) Croc.

http://www.hardcoregaming101.net/tomba/tomba.htm

Journey of a roach

Vissa saker är svåra att bedöma.

Jag vill börja med att säga att alla inte kommer att gilla det här spelet. En del kommer att klaga på att det är kort (det skall erkännas, när ett spel har ett achievement för att klara det på en kvart är det aldrig ett got tecken), en del kommer att klaga på att spelets handling är oklar och sentimental. En del kommer att älska detta spel för att det vågar ha nyskapande miljöer och karaktärer samt det inspirerande men aningen sjösjukeskapande systemet med att klättra på väggar och tak.

 

För att inte tala om alla flugspyor 

 

Journey of a roach utspelar sig i en apokalyptisk framtid där människor dött ut efter ett globalt krig och ersatts med gigantiska kackerlackor och andra insekter. När en av dem utforskar ovan jord hittar han något han aldrig sett tidigare; en blomma. När han berättar för sin vän föreslår han att de planterar om blomman för att skapa en trädgård. Tyvärr råkar deras klumpighet förstöra utgången så de måste ta den långa vägen ut genom kloaken.

 

Jag skojade inte när jag sa gigantiska

 

På vägen separeras de två och man beger sig ut för att rädda sin vän och finna en väg till blomman. Låter lite sentimentalt redan, inte sant? Dock är det knappast mer än en ramhandling, spelets verkliga berättartekniska styrka ligger i de karaktärer och miljöer man stöter på under spelets gång. Faktiskt är dessa miniberättelse så pass bra att man snart glömmer ramhandlingen, de flyer ihop till en fin final som ger en bra tyngd åt ett vackert litet spel.

 

Kackerlackor överlever allt, till och med rökning

 

Men Erik, säger du. Ge oss då exempel på minihandlingar istället för att sitta där och flumma dig! Och exempel skall du få, min vän!
På vägen hinner man både skapa en trevlig stämning på en bar och hindra en stam med muterade pissmyror från att ta över världen. Spelet i sig är ett rätt ordinärt peka-och-klickaspel vars stora gimmick är att man kan klättra på väggarna. Rummet roterar då med en, vilket är häftigt men skapar en viss känsla av sjösjuka. Spelet är även väldigt kort, och man klarar det med lätthet på 4-5 timmar.

Trots minispel

Det som räddar spelet är dess stora hjärta och karaktär. Det finns flertalet fina och söta scener. En favorit är en liten eldflugehippie som är rumskamrat med en myra, som är krigsveteran. Eldflugan är förälskad i bardanserskan men är alltför blyg för att säga något. Han är dock en duktig sångare och kan hjälpa när barens piano gått sönder...

 

They are like rabbids but less annoying

 

Detta spel hade lätt varit värt att köpa om det varit lite billigare, nu säljs det till fullpris och det är helt enkelt för dyrt för sin längd. Jag kan helt enkelt inte med gott samvete rekommendera spelet om du inte har ett ENORMT intresse för insekter!

 

Din åsikt, Permeter?

 

 

 

THIS GAME IS THE BEST, IT GETS TEN NICOLAS CAGE OUT OF TEN

 

 

 

 

Men om spelets släpp på rabatt (pun not intended) någon gång i framtiden; slå till direkt!

 

Eftersom jag ändå gärna vill visa fler av spelts scener i detalj  kommer här spelets trailer så att du som läsare kan se den charmen som är spelets stora plus!

App vara eller inte vara

På sistone har jag haft svårt att arbeta med appen. Inte så många har laddat ned den som jag hade hoppats, och jag har helt inte någon inspiration att arbeta med den överhuvudtaget. Eftersom jag betalar för appens lagringsutrymme separat känns det helt enkelt befogat att ha den kvar på sidan. Därför kommer appen att finnas i nedladdning hela denna månad och sedan tas ner från sidan. Med det sagt så är jag mycket tacksam för de som laddat ner appen och kommit med synpunkter, det har varit en lysande erfarenhet som kommer att bli god användning till nya projekt! 

1000 sidvisningar och ettårsjubileum!

Egentligen är det mer än 1000 sidvisningar, men jag har räknat bort alla spambots. Nu har jag haft bloggen i lite mer än ett år och trots några förseningar har jag publicerat i alla fall tre artiklar varje månad! Stort tack till alla som följt bloggen så här långt! The best is yet to come och allt det där.

Håller också på med en stor uppdatering av hemsidan! Jackalopes skall förses med bilder, utseende och funktioner tajtas till (länksidan är tillexempel direkt ful) appen avvecklas och ersätts med en nyskriven story, som ännu är hemlig. Besök sidan på: www.tymorthetrickster.com

Jackalopes kapitel 3

 

Konceptskiss av shade

ÄNTLIGEN  har tredje kapitlet av jackalopes har äntligen publicerats! Eftersom jag fått en del frågor om exakt vad denna bok handlar om och var den centrala konflikten är tänkte jag gå igenom tredje kapitlet i bloggen för att göra det hela lite klarare. Denna artikel utgår från att ni läst kapitel 1 och 2 så gå nu till http://www.tymorthetrickster.com/ och klicka på jackalope-länken!

Gallinega presenteras i närmare detalj efter att ha dykt upp i slutet av andra kapitlet. Hon är mitt försök i att skriva en karaktär som kommuniceras med endast kroppsspråk. Det är viktigt att komma ihåg att denna bok bara är under första redigeringsarbetet samt är tänkt att bli en långkörare, så  jag kastar mest runt idéer och karaktärer i de första kapitlen för att se vad som funkar.

Marvin presenteras. Eftersom jackalopes har mestadels kvinnliga karaktärer samt skall invertera de vanligaste Hollywood-troperna har Marvin den roll som kvinnor har i action-filmer, nämligen ineffektivt ögongodis.

Våra hjältar nå en liten by i underjorden där de har blivit ombedda att försegla en kitsune som terroriserar den närliggande pusselskogen så att själar inte kan komma igenom den. Först hade jag tänkt att detta skulle bli en parodi på Naruto, men sedan blev jag inspirerad av en skog nere I England jag är lite sugen på att besöka någon gång http://www.puzzlewood.net/. Detta är en av de bitar av jackalopes jag måste gå tillbaka till i framtiden för att täta till och göra berättelsen lite mer sammanhållande. Saxdalen vars skarpa eggar används för att besegra kitsunen är från min tredje bok The Book Of Digging Forth Today.

Sedan följer en liten poetisk bit om hur underjorden skiljer sig från de levandes värld. Var ni med på att underjorden till sin form liknar kaninhål?

En sekvens jag är mycket stolt över där själar måste rida på ett monster för att komma över en ravin. Jag bad en illustratör att göra en bild men hon sa i princip "Wow coolt, men det där kan ingen rita". När någon som specialiserar sig på att rita konstiga odjur säger det vet man att man skapat en riktigt eldritch abomination!

Kitsunes verkar känna Tymor (eller The Silvercrowned One som hen kallas i Jackalopes) och sänder en vision in i Janes hjärna. Vad kan detta betyda?

Efter att ha lyckats med sitt uppdrag blir det fest! Urminora quotar tydligen Heavy Weapons Guy när hon blir full. Kapitlet slutar med att Jane får en vision från Tymor:

http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/PsychicDreamsForEveryone

Den som känner igen dialogen i drömmen har min respekt.

Till sist, här är en länk direkt till tredje kapitlet av Jackalopes!

http://www.tymorthetrickster.com/chapter3.html



Tomba-artikeln publicerat på Hardcore gaming 101!

Jag har nyligen fått sålt in en av mina artiklar till ett större onlinemagasin som specialiserar sig på lite mer obskyra spel. Artikeln är inte uppe ännu (håller fortfarande på att gå igenom deras formateringsprocess, screenshots måste vara av mycket god kvalité) men jag skickar en länk så fort den publicerats. Jag får till och med betalt för det! Bara typ en fem dollar dock, men det är äran som räknas! Hemsidan I fråga är http://www.hardcoregaming101.net/ och den har funnits I tio år vilket är väldigt länge för en websida. Ta gärna en titt på resten av sidan så länge, den är riktigt bra!

Scout VS Scout

I denna serie skall vi jämföra klasserna i Team Fortress Classic (TFC) och dess moderna motsvarighet i Team Fortress 2 (TF2)! Först ut är Scout:

Scout VS Scout

De flesta är överens om att Scout i Team fortress classic inte är speciellt bra, speciellt inte om man jämför med hans motsvarighet i Team fortress 2. Scouts enda jobb i TFC är att cappa, något som Medic oftast används till i alla fall. Jämför det med TF2 scouten som kan både cappa och anfalla. Han är även den snabbaste klassen, vilket inte har en så stor inverkan i TFC eftersom alla är så snabba i alla fall.

TFC scouten har dock ett antal grejer som särskiljer sig från de andra klasserna, nämligen att avslöja fiendespioners förklädnad genom att nudda dem och att förstöra Demomans fällor. Inga av dessa specialförmågor finns med i TF2, där alla kan avslöja spioner och förstöra Demomans fällor. Scout har även två speciella granater; en fälla med spikar som fienden kan trampa på för att ta skada och bli långsammare samt en granat som inte gör skada men slänger iväg både Scout och fiendespelare. Scout I TFC kan inte dubbelhoppa men väl göra flera enkla hopp längst marken för att accelerera.

I slutändan vinner TF2 Scouten denna batalj; han har fler användningsområden och kan göra saker som inte andra klasser kan göra bättre.

 

Harveys New Eyes

Spelets uppföljare, Harveys New Eyes, utspelar sig på en klosterskola. Huvudpersonen är en ung flicka, Lili. Hon retas av de andra barnen och hennes dagar fylls av sysslor den barnhatande abbedissan Ignatz. Hennes enda vän är Edna (huvudpersonen från första spelet). När Ignatz anlitar Dr Marcel för att hålla barnen på klosterskolan under kontroll inser Edna att hon måste fly. Lili lyckas hjälpa Edna med detta, men själv fångas hon av Dr Marcel som nu har Harvey i sin ägo. Lili blir hypnotiserad att lyda ett antal regler (lek inte med vassa saker, lek inte med elden, gå inte ut själv osv).

I en intressant variation av de inre tidsresorna från första spelet kan Lili resa in i sin egen fantasivärld för att överkomma reglerna och återförenas med Edna. Dessa fantasivärldar är dock inte så intressanta i jämförelse med exempelvis ett spel som Psychonauts, främst för att de är så inkonsekventa. Varför är en av fantasivärldarna en vilda västern stad? Ingenstans i spelet antyds det att Lili har något intresse eller erfarenhet av vilda västern, och eftersom detta är den största drömvärlden man besöker är det inte utan att man undrar.

 

En indianpotatisprogrammerare. Hans favoritserver? Apache!

Spelets handling är extremt subversiv, och jag uppskattar att utvecklarna vågar ta ut svängarna, även om slutresultatet ibland är mer obehagligt än roligt. Personer som inte kan uppskatta sjuk humor undanbedes! Ett spel där en åttaårig flicka dricker alkohol (med det uttryckliga målet att hamna i en fyllecell) och där en bild av nattvarden kallas ”den där roliga bilden där han i mitten hittar det sista kexet och alla vill ha den” kan inte kallas annat än subversivt och sjukt. Spelets berättare är helt klart en del av detta och är både hotande och rolig när han gravt säger emot det man ser på skärmen.

Blod och lik? Nej, detta är färg som små troll dyker upp och målar så fort en av dina klasskamrater försvinner spårlöst!

 

Harveys new Eyes är väldigt intressant om man spelat det första Edna och Harvey eftersom man besöker flera ställen som bara nämndes eller var otillgängliga i det första spelet såsom staden nära Dr Marcels dårhus samt den enda dörren i dårhuset i fråga man inte kunde öppna i det första spelet. Man får till och med träffa flera personer från förra spelet, varav åtminstone en person har blivit botad! Återigen, gillar skarp att Dr Marcel inte är så där svartvitt ond som många psykologer i film och spel ofta är. Han ÄR dock helt klart antagonistisk även om han har sina anledningar. Mer än så skall jag dock inte säga, kanhända gör jag ett separat blogginlägg för att diskutera spelet med spoilers.

Sträng religiös uppfostran i ett nötskal

 

Detta spels slut är en aning svagt. Även om det första spelet slutade rätt abrupt hade det i alla fall någon typ av klimax. Här tar spelet slut efter en plot-twist som ärligt talat känns rätt ”The Happening” i fråga om kvalité.

Till sist kan jag nog dra slutsatsen att Edna och Harvey 2 är det ”bättre” spelet. Det har större budget, mer frihet (seriöst, tyskar brukar väl vara rätt hårdhänta med censuren annars?) och mer att bevisa. Men personligheten från första spelet saknas och finalen är märkbart svagare. Och snälla, skall ert spel ha achievements så gör de inte av typen ”prata med en person 100 gånger”. Speciellt inte flera av samma typ!    

Edna and Harvey

Edna and Harvey är en intressant spelserie av flera anledningar. Den startade som ett universitetsprojekt och färdigställdes senare under Daedalic Entertainments flagga. Två spel består serien av, men har olika huvudkaraktärer. De utspelar sig dock i samma värld och har samma antagonist. I första spelet vaknar Edna Konrad upp i en dårhuscell utan att veta vem hon är eller varför hon är där. Den enda hon har att prata med är sin tygkanin Harvey, som säger sig vara en projektion av Ednas medvetande. Tillsammans utarbetar de en plan för att fly. Både Edna och Harvey, speciellt Harvey, är entusiastiska på ett nästan skrämmande sätt när de talar om att fly, bränna upp dårhuset och äta upp månen. Man vet redan när spelet börjar att de kommer att misslyckas, frågan är just hur...(spelets tyska titel "Edna bricht aus" kan betyda både "Edna bryter sig ut" och "Edna får ett sammanbrott")  

Redan när jag var liten såg jag talande kaniner som sa åt mig att bränna saker. I can relate!

 

Genom att mentalt förflytta sig till Ednas barndom kan de tillsammans minnas saker som kan vara användbar i nutid. Dessa resor in i Ednas barndom är intressanta men väldigt få, bara tre korta sekvenser totalt. Dock var en extra inplanerad men klipptes bort på grund av tidsbrist. Efter att ha lärt sig den något äckliga möjligheten att bita av sina tånaglar och använda dem för att skruva isär saker lyckas de två fly genom ventilationssystemet. Det visar sig snart att dårhusets ägare, Dr Marcel, har sina egna anledningar att hålla Edna inlåst...Det första man noterar med hur spelets handling är uppbyggd är hur relativt allvarligt ämnet sinnessjukdom behandlas. I Tv-spel är det allt som oftast så att alla som är sinnessjuka är goda, alla doktorer onda och alla klarar sig galant i verkliga livet när de väl flytt (jämför Psychonauts och Little Big Adventure). I det här spelet är det inte så och spelet tar en rejält mörk vändning mot slutet, men mer än så skall jag inte avslöja.

 

Lunch på gökboet

Spelets grafik passar mycket bra in på spelets stämning, men en barnslig stil som stundtals är nästan lite obehaglig. Något man kan klaga på är dock själva animationerna, som är lite väl sparsamma. På ett ställe hoppar man ner från en tvättlina och landar på golvet. Ingen animation eller någonting, man teleporteras bokstavligen talat till rätt plats utan att förflyttas däremellan.

Spelet dras dock ner rejält av genrens vanliga svagheter, i synnerlighet ”egenutvecklade” spel. Vissa av gåtorna är komplett omöjliga för en normalt funtat människa att komma på lösningen till. En speciellt enerverande grej är en dörr, den enda dörren i hela spelet man inte kan öppna. Visar sig att dörren inte kan öppnas alls! Det värsta är att det verkar som att dörren är ”gömd” under spelets gränssnitt så jag satt jättelänge och pillade med grafikinställningarn för att få det att funka. Finns även en del buggar som gör att spelet låser sig eller inte kan vinnas, men det tanke på alla de kombinationer objekt i detta spel kan kombinera var det nog omöjligt att dubbelkolla alla.

 

För att vinna slantsinglingen måste jag först ge mig själv en stöt via en antenn för att få psykiska krafter, sedan sabba motståndarens krafter genom att gå på terapi i hans namn. LOGIK! 

 

Detta är ett rejält ambitiöst spel för att vara ett examensarbete, och man kan inte annat än lämna stort beröm till de som tagit sig tiden att skapa detta mycket intressanta spel. Håll utkik under spelets terapisektion så kanske du till och med kan få se dem! 

   

Varför försökte jag utveckla ett spel utan budget, skriva tusentals sidor av dialog och rita runt hundra bakgrunder nästan själv som ett examensarbete? VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR?!

Youtube Poop, you want it?

En miljon timmar i Windows Movie Maker.

Parappa The Rapper

 

Så, jag läste en intervju med Parappa The Rappers skapare Rodney Greenblat att Parappa är i tjugo-tjugotvå årsåldern.

 

Tja, jag antar att det förklarar hur han kan ha ett körkort...

Crash VS Sonic

 

Om man tänker efter är Sonic och Crash serien mycket lika varandra. Båda är i grunden linjära plattformsspel som handlar om djur med extraordinära krafter som kämpar mot galna vetenskapsman som vill ta över världen med hjälp av magiska kristaller. Båda har serierna har dessutom den extremt sällsynta (fast tydligen inte sällsynt nog) tropen "antagonisten poserar i underkläder bara för att jävlas med tittaren"!

 

Ni kan tacka mig senare

 

Att serierna är lika är inget sammanträffande, Crash Bandicoot var till och med känt som "Sonic´s Ass Game" eftersom utvecklarna vill skapa ett Sonicliknande (antropomorfa djur med attityd var populärt,  nittiotalet var en förvirrad tid) spel fast med perspektivet sett bakifrån istället från sidan. Med tanke på detta, vad skulle vara bättre än att jämföra serierna med varandra och se vilken som vinner i en samling kategorier, såsom bästa huvudkaraktär, gameplay, grafik och så vidare. Om ni, ärade läsare, vill bidra med förslag på kategorier så vore det mycket välkommet!

 

The game is on!  

 

A random assortment of website updates

Först och främst, en stor uppdatering av Super Power-appen har skett. Om du inte redan laddat ned den, gör det nu!
http://www.tymorthetrickster.com/app.html
Om du inte vill ladda ner främmande och skrämmande program till din fina nya mobiltelefon kan du läsa några av inläggen här:
http://tymorthetrickster.blogspot.co.uk/2014/01/super-power-app-collection-januari-2014.html
Och här:
http://tymorthetrickster.blogspot.co.uk/2014/04/a-small-amount-of-world-building-taken.html

Tymor ruins Team Fortress har inte bara en, utan två uppdateringar. Hur kan Tymor sabba både Heavys och Scouts uppdateringar? Kolla min hemsida under rubriken Tymor ruins Team Fortress för svaret!
http://www.tymorthetrickster.com/
Det finns också en tillhörande film, ta er en titt:
http://www.youtube.com/watch?v=WGcfgZEWw6Q

Jag är seriöst förvånad att jag hann med allt denna vecka! Okej, det skulle finnas ett hemligt easter egg på sidan, men det är inte klart ännu. Det får bli något till senare! Vet inte om jag kommer att göra något till månadslutet...

Garrys mod är läskigt del 1: Den förshrekliga Shrexorcismen

I denna serie skall vi inspektera mysterier som dyker upp i Garrys mod, creepypasta och hemsökta addons. Hu!

Men seriöst, den är videon är skitrolig. Speciellt slutet.

Jackalope update, character studies

This article concerns my characters from my online free novel called "Jackalopes". You can read it at:
www.tymorthetrickster.com

These two chapters were originally supposed to be illustrated, but the artist could not finish in time. Instead, have some character sketches my good friend http://michaelsyrigos.daportfolio.com/gallery/859712 did for me!

 

 

 

 

Jane

Jane is a rabbit enjoying (eternal) life in the silver city in the paradise of Tymor. One day she remembers her own perilous journey through the underworld and vows to help out the souls still trapped there. The very same night she is recruited by a shadow from the mysterious smiling moon to the jackalopes. She is moved to the first pylon on the great road of the underworld, which every soul must pass after death, to start her training. Jane is the main focal viewpoint character of this tale.

1 Cause of death: Broken neck during a high-jump session.
2 Special skill: Very fast and with the ability to jump far.
3 Greatest achievement: Was a silver medal Olympic winner (high jump) in life.

Urminora

A bear wearing power armor. She is one of the elite fighters of the jackalope and one of Jane´s first mentors. In life she was a secret Russian agent during the cold war and the only one able to wear the power armor developed by the Russians lead scientist, Dr Sasha. Her bond to the suit was so powerful that she even wore it in death. She has sworn to protect the pylon from all threats, be they natural or demonic in nature. She sees herself as the best fighter in the underworld and is eager to protect that position.

1 Cause of death: Standing a little closer than advised to ground zero.
2 Special skill: A brilliant strategist and fighter.
3 Greatest achievement: Defended the first pylon from the largest demon-attack yet.

Jessica

Jessica was a soldier fighting for America in the cold war. She was chosen to try out a new experimental serum which granted her super-strenght and a powerful healing factor. Though keeping up a brave face for her country and the outside world, she was unhappy with the destruction she caused in her everyday life. After dying during a nuclear bombardment she met Urminora in the afterlife. After finding out they have been dead for several thousand years and that neither Russia nor America exists, they became friends and decided to use their power to protect the pylons.

1 Cause of death: Turns out, radiation did not give her further powers.
2 Special skill: Strenght surpassing even Urminora and the ability to regenerate torn tissue.
3 Greatest achievement: Takes care of Urminora´s suit, upgrading on Sasha´s designs.

Annabelle

An indian elephant that was born and raised in luxary. She was raised to be oblivious about the suffering of the world and even the concept of death, but after sneaking out of the palace her eyes were opened and she lead an altruistic life from there on. Annabelle was a great inventor and made many things for her people to help them. She died after falling of one of her experimental transportation devises, which had been sabotaged. In death, she was scouted as an engineer by Tymor to make the pylons and the main road of the underworld safer.

1 Cause of death: Death by a long fall and weighting several tons.
2 Special Skill: A great inventor (not a bad party organizer, either).
3 Greatest achievement: Almost drunk both Tymor and Permeter under the table during a party.

Mina senaste spelskaparambitioner-Zelda Classic!

En bild av vad som väntar; Fangirl shippar Link och "Gannon"

Det kan idag vara svårt att förstå hur revolutionerade Legend Of Zelda var när det släpptes. Inte bara fanns ett batteriminne så att man kunde spara utan krångliga lösenord, det var även oerhört stort och spred rykten om hemligheter som löpeldar, något som idag är omöjligt när man kan hitta allting på Gamefaqs (många rykten kom sig av den konstiga engelska översättningen av spelet, vad EASTMOST PENINSULA IS THE SECRET  är inte helt självklart). Legend of Zelda var en perfekt blandning mellan de mer lättsamma plattformsspelen som var överrepresenterade på NES och till viss del SNES och de mer krångliga rollspelen, som oftast inte ens släpptes i västvärlden då de ansågs för svåra.

En del av er känner säkert till att jag försökte skapa ett spel i rpgmaker för ett antal år sedan. Dock slutfördes aldrig projektet eftersom min dator kraschade och mina backup-filer korrumperades, och sedan dess har jag inte riktigt haft ork att göra klart det som fattas. I och med skapandet av min nya hemsida Tymor The Trickster så försökte jag återskapa projektet, denna gång med min karaktär Fangirl i huvudrollen. Trots att alla resources kunde bärgas från det förra projektet kom jag inte riktigt igång, inspirationen fanns sig inte och spelskapandet gick på sparlåga.

Nu har jag dock hittat ytterligare en spelmotor, denna gång ett autentiskt återuppbyggnad av spelmotorn från Legend of Zelda till NES. Genom att använda denna spelmotor hoppas jag kunna skapa både en guide till hur spelmotorn används (dokumentationen är i nuläget rätt dålig) samt en systerserie till ”Tymor ruins Team Fortress” kallad ”Fangirl ruins The Legend Of Zelda”. Zelda Classic kallas spelmotorn och innehåller förutom nödvändiga resurser två program; en kopia av spelmotorn som kan användas för att skapa egna quests samt en emulator för att spela dem.

Som synes är det enkelt att skapa egna miljöer och dungeons. Att sedan scripta spelet är lite knepigare, och extremt klumpigt jämfört med rpgmaker, men inte så att det känns helt omöjligt. Däremot kan man autogenerera rum och dungeons om man inte har någon inspiration och sedan ändra på dem efter behag Man lär sig en hel del intressanta fakta om spelmotorn till det första Zelda när man arbetar. Visste du exempelvis att alla grottor där gamla män gömmer sig, affärer, spågummor och så vidare egentligen är samma rum som bara genererar nytt innehåll beroende på vilket ställe Link kommer in? Eller att saker som Armos-statyer och bossen Gohma egentligen inte är karaktärer utan sprites som förflyttas och byts ut mot golvytor?

Mest intressant ur spelsynpunkt är de sk quest rules. Härifrån kan man ändra mycket av spelets grundstruktur för att skapa en upplevelse identiskt med originalet till NES eller lägga till saker från andra Zeldaspel. Ett enkelt exempel är om man vill begränsa sig till originalets knappuppsättning eller lägga till flera. Något många lägger till är en extraknapp för Link´s löparskor från A Link to the Past.

 Givetvis kan man precis som i rpgmaker importera eller exportera sprites eller tilsets för att manipulera dem eller göra sina egna. Detta tillåter att spelskapare att inte bara göra ett autentiskt original-Zelda utan även återskapa andra delar i serien såsom redan nämnda A Link to the Past eller Link´s Awakening.

Ett problem som tillkommer är att motorn finns i flera versioner och kan orsaka kompatibilitetsproblem, men version 2.5 fungerar på windows 7 och uppåt. Spelaren måste även ladda när emulatorn för att spela, vilket inte är nödvändigt för rpgmaker (förutom en patch beroende på operativsystem).

Det är kul att sitta och peta med karaktärerna och miljöerna i Zelda! Jag hoppas att inspirationen skall hålla i sig och att det skall bli tredje gången gillt för mitt spelskapande.

Vi synes! Nu skall jag gå och spela moneymaking game.

Flower, Sun and Rain

 

Flower, Sun and Rain utspelar sig på den fiktiva ön Lospass i nationen Micronesia (strax norr om Australien). Huvudpersonen är en ”sökare”, i spelet en sorts privatdetektiv kallad Sumio Mundo. Sumio har kallats till Lospass av en hotellägare vid namn Edo McAlister. Edo har fått höra att terrorister planerar att spränga ett flygplan när det är i luften och vill att Sumio stoppar dem. Sumio tar in på hotellet Flower, Sun and Rain och äventyret tar sin början.

 

När Sumio vaknar kan han dock inte lämna sitt rum på grund av ett osaligt spöke. Med hjälp av ett medium som turligt nog bor i ett angränsande rum och en av städerskorna på hotellet lyckas Sumio lugna ned spöket med hjälp av en kod nedskriven i öns officiella guidebok. Precis när Sumio tar sig ut ur sitt rum ser han ett flygplan explodera i luften...

Nästa dag vaknar Sumio och tar sig ut ur sitt rum men kan nu inte lämna sin korridor på hotellet på grund av en brottare som tränar i trapporna. Så fort Sumio fått bort brottaren ser han ett flygplan explodera i luften...Nästa dag vaknar Sumio och...

Måste blanda till drinkar åt något monsterfansfyllo. Sedan exploderar flygplanet.

Flower, sun and rain är en rätt intressant variant av handlingen i groundhog day, det vill säga att en och samma dag återupprepas i det oändliga. En viktig skillnad finns dock, karaktärerna refererar till saker som redan hänt (minns du brottaren igår...haha det var helt galet) så det verkar som att dagarna passerar samtidigt som att alla spelets dagar följer ett förutbestämt mönster (Sumio stöter på något som hindrar honom från att ta sig till flygplatsen, han löser problemet och hur långt eller kort det än tar så exploderar planet sekunder efteråt).

Detta styrks av att hotellets manager varje morgon betonar att IDAG måste Sumio lyckas stoppa planet från att explodera, trots att det står helt på den oförstörda flyplatsen.
 

Spelmässigt är Flower, sun and rain inte speciellt bra, och ofta rent jobbigt att spela. Oftast springer man runt i tomma, och alldeles för stora landskap med fula spyliknande texturer och hoppas hitta något. Alla spelets gåtor löses med en sifferkombination som måste läsas mellan raderna i hotellets guidebok. Skall man kickstarta en generator som inte fungerar slår man upp huset som generatorn står i guideboken och läser att modellen uppgraderats från en 66:a till en 88:a. Och vad är mellanskillnaden? 22, vilket får generatorn att fungera igen! Logiken blir i spelet rejält ansträngd och tillslut slänger spelet (bokstavligen) matteproblem i ansiktet på spelaren.

Flower, sun and what a pain

 

Men att klaga på att spelet är jobbigt att spela är att missförstå skaparens intentioner totalt. Flower, Sun and Rains stora dragpunkt är spelets febriga logik och de störda karaktärerna, med sina burkiga röster. Överlag så är detta spelets handling som att ta en spionfilm på en typisk söderhavsö och sen se den med så pass hög feber att du börjar hallucinera.
 

 

Bäst är givetvis Edo Mcalister själv, som är vänlig och tillmötesgående på ett nästan obehagligt sätt. Det är svårt att förklara. En annan favorit är en ung pojke som Sumio stöter på (samt hans far, som är precis likadan). Istället för vanliga busungesfasoner stör pojken Sumio genom att öppet kritisera spelets ologiska handling och det tradiga sättet det spelas på. Till sist måste nämnas en fotbollsfanatiker/ingenjör som är en parodi på ”den mystiska mentorn” som lär livslektioner till huvudpersonen genom olika farliga test. Teknikern ställer till med problem för sakens egen skull och är allmänt mystik bara för att vara mystik (fast allt som oftast är han bara otrevlig). Han dyker upp i spelets sista uppdrag och gör sin sorti ur spelet på ett fullständigt briljant sätt, men mer än så skall jag inte avslöja.

Spelets skapare Suda 51 är en självutnämnd Tv-spelspunkare. Helt ärligt kan jag inte rekommendera Flower,sun and rain och det är lite pinsamt att spel av den här typen uppmuntras. Men är det punk att det finns?

Det kan du ge dig fan på!