lördag 27 oktober 2018

Byleifs fiskefänge del 1 av 10



Jätte Farbouti kom ofta till ön Lauer och dundrade över henne. Under en speciellt vild storm slog en blixt ned på öns högsta och tunnaste träd. Det delades i två och svällde, och så småningom kom två gossebarn ut ur det. Tymor var den äldsta och mest nyfiken. Han var svag i lemmarna men mycket begåvad i det som kallas lömska, och han har medfört mycket ont för både gudar och människor, även om han också hjälpt dem många gånger. Byleif var yngre och hade en stark ande, och när han kom i mandom byggde han ett skepp ut ur hälften av sin mammas trädkropp för att söka berömmelse och förmögenhet.


Byleif Från Lauer
Lauersonen
Sonen i båten
Bådar fiskefänge
Fångad av stormen
Stiltje; vilse
Vissnad så stilla
Sitter Laursonen

Rodde Mäktigt
Tricksarns's broder
Rodde manligt
Över havet
Han såg därborta
Havets livboj
Ön den drog han
Fram till båten

3Byleif såg nu fem stjärnor
Öarna de var fem till talet
Hus stod på branta backar
För att hälsa
Ingen fisk finns här sades
Ingen plats för manlig hjälte
Byleif fortsatte snabbt sin resa
Byleif, Lauers son

Femsjunk
Tomhus
Tomhav
Äresjunk
Ösjunk
Fiskefänge
Jarliv
Ro nu

Byleif den barska
Önska sig äran
Satte av sig från
Fiske för lovad
Plats
Kunskapsrik vår kung
Mannamodig mena
Per lopp på vatten
En utlovad plats
För honom

Vattnets häst
Flög över ärans linje
Först kom Byleif
Av alla hjältar
Hjältars hare
bror till kaniners skurkar
Satte av
Fisk fanns här inte

Nu kom Byleif
Till lila rökande havssaliv
På en ö av klackande klossar
Satt vargen och ettret dröp ur kolossen
Vargen den vilda
Sedernas ätare fick smaka järn
Svärdet i gapet, av Byleif den barska
Köttet gick dock inte att äta, järn

Slottens slott rasade nesligen då vargen led
Byleif ville ej hat
Kaninernas kung skrek i båten och drog
Vargens tand satt över ögat
Han hade fiskat länge, men var ej klar
Hans follk hade ej fisk
Här kunde tricksarens bror ej vara kvar
Resan fortsatte mot vidare vatten

Nästa ö var mystisk till sättet, nästa ö var ingen ö
I vattnet låg en väldig jätte, I vattnet stirrade han surt
Två ögon hade giganten, två ögon brände Byleif
Med ett slag slog han den tappre, med ett slag tog han båten
Jätten svalde kaninernas kung, Jätten malde och drog
Tänderna var hårda som diamanter, Tänderna var såsom tursarnas drott
Men Byleif hade sin egen list, Byleif har sina egna gaddar
Han redde ett hem till sin, räddes ej den fruktansvärdes buk

Byleif och jätten
Var nu jämnstarka
Han grävde sig utåt
Byleif grävde neråt öst
Jätten skrek nesligen
Hål hade han
Byleif skrattade och tog
Båten för mer fiske

Kurstext: Barriärer


Notera att denna berättelse inte har något med Lucio att göra och faktiskt ursprungligen skrevs innan Overwatch ens var släppt. Men visst passar den honom bra?


Jag kravlar mellan de omkastade stolarna och famlar efter min dotter. Någon springer förbi mig och trampar på min hand, men min kropp pumpar runt alltför mycket adrenalin för att jag skall känna speciellt mycket smärta. Jag hinner tänka att jag hade rätt I alla fall, sådana här konserter är inget att gå på. Men det verkar säkert att resa sig upp nu. Jag gör så och precis som många andra blir jag närmast hypnotiserad av synen som möter mig. Sångaren, känd för sina långa skrik, är mitt uppe i ett sådant. Han har ögonen stängda och märker inte resten av taket som faller över honom och hans band, märker inte hur de studsar av honom. Märkte inte bomberna som föll så plötsligt över oss och ambassaden precis bredvid. Ännu en faller över oss precis när sångaren avslutar sitt skrik. Explosionen kan inte röra vare sig honom eller någon annan i publiken. Vi är räddade.
Egentligen tycker man att det vore ett större problem för en värld i krig att vem som helst som är det minsta musikaliskt utbildad kan skapa barriärer som kan stoppa alltifrån kulor till mänskliga kroppar. Men eftersom barriärerna bara är kvar så länge musiken spelas perfekt eller når sitt crescendo är det inte så användbart som man skulle kunna tro. Musiker är visserligen lätta att skrämma och få ur spel. Naturligtvis har saken undersökts. Man vet att barriären är osynlig och skyddar bara från attacker runt skaparen, inte från marken. Den kan motstå all typ av skada så länge musiken spelas och uppstår efter ungefär fyra minuter. Att bara plinka på ett instrument hjälper inte; det är bara när två eller flera musiker spelar ett samordnat stycke som barriären uppstår. Forskare har alla reglerna, men det finns inget som förklarar varför detta sker.

Olika länder har försökt att få barriärerna att funka på olika sätt. Jag går förbi en av de gamla skyltarna som uppmuntrar folk att “bli en riktig man” och lära sig spela instrument. Antar att sådan propaganda funkar för skandinaverna, de har ju i alla fall de gamla skalderna att ha som förlaga. Jag vet att i Hitler´s Tyskland var det obligatoriskt för alla soldater att lära sig spela i alla fall ett instrument, något som inte slog speciellt väl ut och mest resulterade i soldater som såg ut och kände sig urlöjliga för att sedan dö. Man förstår att våra ledare inte riktigt vill släppa tanken att barriärerna kan vara nyttiga. Jag förstår tanken, jag förstår att den slående bilden av en sångare som räddar en konsertpublik från ett terroristdåd är svår att släppa. Men det funkade bara en gång, av misstag och jag tror inte att en förmåga som kommer från konst är lämplig för krig.
Igår deltog jag i förhöret av en fredsivrare, eller för att använda det ordet våra politiker använder, en folkförrädare. En ung man med tofsigt hår och slöa ögon. Om hans ögon blivit så av droger eller av det första förhöret kan jag inte uttala mig om. Jag har fått veta att han arresterats med sin flickvän under en demonstration, vevande en skylt med slagordet. “Gör inte konst till ett vapen, sluta döda våra musiker!” Det syns att han förväntar sig att jag skall fortsätta tortyren, och jag kommer att göra så om det krävs, men jag inleder med en enkel fråga.
Förstår du inte att genom dina handlingar åsamkar vårt land moralisk skada?”
Nej” svarar han kort och spottar blod på marken. “Det ni sysslar med är skit och jag kommer aldrig nånsin att spela musik för era syften!”
Den här unga mannen och jag kommer aldrig att förstå varandra. Jag suckar och tar fram mina verktyg. Han har antagligen rätt, men oturligt nog för honom är min sida den starkare. Han kommer inte att störa moralen för vårt land igen.

Jag ser de nya rekryterna försvinna över toppen mot fienden, unga människor som strax kommer att dö. Inga vapen har de i händerna, endast en liten pistol för nödsituationer. Vanliga soldater ställer sig runt dem, försöker att se genom röken. Det hörs inte när den inre ringen börjar spela. Nästan hälften av deras beskyddare dör innan barriären skapas. Nu är det soldaterna som ställer sig bakom musikerna. De går sakta framåt. Jag registrerar vad som kommer att hända men hinner inte ens höja rösten till varning. En seismisk bomb har detonerats och marken börjar skälva. Musikerna kommer av sig, vissa av dem tappar till och med instrumenten. Soldaterna försöker att springa framåt, täcka dem men fiendesoldaterna mejar ned både dem och musikerna utan nåd. Jag sänker en av de utländska hundarna innan jag retirerar. Jag hoppas att vi snart slutar använda oerfarna människor i slagfältet på det här sättet, barriärer eller ej.

Skurkarna i Junkensteins Revenge rangordnade från sämst till bäst


Dessa stora zomnics håller sig långt bort från stridens hetta och skjuter energiklot mot dig. De är mest irriterande men kan lätt ta din sista bit hälsa just i det värsta av ögonblick!


Hur dina lagkamrater hanterar Junkensteins shockhjul visar om de går att lita på eller inte! Dessa hjul är snabba och tar en hel del av slottdörrarnas hälsa om inget görs åt dem.



Häxan är visserligen Junkensteins Revenges övergripande skurk och gör en jäkligt snygg entre men som slutboss är hon en besvikelse då hon är alltför lätt att besegra och inte kan göra direkt skada varken mot dig eller slottsdörrarna.


Allas vårt favoritemo Reaper är självfallet i sitt rätta element som Häxans demontjänare. Han kan snabbt förstöra din turret som Torbjörn om du bygger den på fel ställe och belönar bra timing med ults från Mcree och Soldier 76.


Till skillnad från det vanliga spelet är Roadhog en strikt tank här. Han är förhållandevis lätt att handskas med i vanliga JUnkensteins Revenge men i endless kommer du att bli översvämmad av en 2-3 stycken åt gången samtidigt som zomnicar och shockhjul flyger mot slottsporten.


Junkensteins robotzombier har en fantastisk design och ljudbild drivs av sin skapares hämdlystnad och hat mot invånarna i Adlersbrun. Kommer de att överväldiga dig...?



Symmetra/Summoner har genomgått den största förändringarna av alla bossarna eftersom hennes ult i det vanliga spelets har förändrats helt. Många tycker hon är lättare nu men hennes gigantiska sköld gör det svårt att handskas med eventuell shockhjulspam vilket är förödande på högre svårighetsgrader. 


Bäst är såklart huvudpersonen själv, Dr Jamison Junkenstein. Dramat där han introduceras är faktiskt rätt mysläskigt och kombon galen vetenskapsman/australiensare är ju alltid rolig.

C'MON ROAD'OG WE GOTTA GO TO BENDIGO, WE GOTTA GO TO BENDIGO TO GET ME GREEN CUBE
AN LOOK ROAD'OG AH DID SOME SOIENCE TO ME PORTAL GON AND NOW IT IS A REAL GON. I GOT A REAL GON ROAD'OG

Synd att Torbjörns nya ult (och Hanzo) gör det så lätt att besegra honom då han bara står på ett och samma ställe hela tiden.










Snabbrecension av de fem Halloween banorna för Team Fortress 2018

Pd_Monsterbash

Fantastisk design där de två lagen tävlar om att återuppväcka Frankensteins monster i ett slott. Dock är banan väldigt systemkrävande och verkar ofta leda till att servern kraschar. Banan har magi men inga halloweenbossar.

Koth_Cauldron

De två lagen tävlar om att skapa en kraftfull trolldryck (I sann TF-logik använder de två lagen samma gryta). Inga halloweenmonster utom skelett. Detta är lätt den bästa designade banan utan onödiga gimmicks.

Koth_Slasher

Denna bana som utspelar sig på ett läger (för legosoldater?) är lätt bäst designad rent estetisk men är tyvärr ett sådant fullständigt clusterfuck av monster och magier att det är så gott som ospelbart.

Pd_cursedcove

Väldigt chokepoint-fylld karta i en havstad där den odöda piraten Lechuck Davey Jones stundtals dyker upp och ställer till det. Banan känns också stundtals lite för tom; inget speciellt intressant händer när inte skeppet dyker upp.

Pl-Gravestone

Kul koncept med det blå laget som måste förstöra röda lagets häxbrygd med Demomans hembränning och sedan ett race i underjorden men tyvärr lider denna bana av samma problem som alla andra Payload-maps på halloween nämligen att designerna fyller banan med monster och fällor utan mål eller mening.

fredag 26 oktober 2018

Hjältarna i Junkensteins Revenge rangordnade från sämst till bäst

Brigitte/Sköldmö

Även om hennes ult är väldigt användbar är hennes attacker alldeles för svaga, hennes räckvidd för begränsad och hennes healing för svag. Dessutom är hon inte speciellt tillfredsställande att spela mot icke-mänskliga motståndare!
                                                                              
 Hanzo/Bågskytt

Inte helt dålig eftersom även den sämsta spelare bör kunna träffa datorstyrda motspelare. Hans ult är dock bara effektiv för att träffa Junkenstein, alla andra bossar undkommer honom för lätt och dessutom får man ont i handen av att spela honom igenom en hel match!

Widowmaker/Grevinnan

Widowmaker gör visserligen stor skada i skickliga händer, men hennes ult är totalt värdelös och hennes jobb görs så gott som alltid bättre av andra DPS-karaktärer. Dock får hon pluspoäng för att passa in så pass bra tematiskt.

Ana/Alkemisten

Väldigt bra förmåga att hela över hela planen, kan söva bossarna samt hindra dem från all heala, dock väldigt tråkig att spela. 

 Genji/Lärljungen

Väldigt rolig att spela eftersom hans dash-ability är väldigt lätt att reseta mot robotzombierna vilket ger honom mer rörlig än till och mer Tracer! Dock väldigt svag ult som lätt avbryts samt inte lika användbar nu när Symmetra-bossen inte längre placerar ut sköldgeneratorer som snabbt måste förstöras.

Tracer/Irrbloss

Väldigt inspirerat val att göra Tracer till ett irrbloss! Dock så är hon alldeles för ömtålig för ett sådant här kaotiskt gamemode och hennes ult gör inte tillräcklig skada.

Soldier 76/Stadsvakt

Nu börjar vi snacka! Väldigt tillfredsställande att meja ner fiender med hans ult, dock svagare mot bossarna men kan hela sig själv. Kommer dock alltid att vara en sämre version av Mcree, och vad gör ett högteknologiskt gevär i händerna på en stadsvakt från 1800-talet? 

Zenyatta/Ockultist

Återigen, fantastisk design och inspirerat val att ge Zenyatta en helt annan personlighet som ond ockultist. På svårare svåighetsgrader är hans kombination av healing och DPS ett måste!

Mcree/Varulvsjägare

Fantastisk DPS och crowd-control och kan i kombination med Ana i princip rensa spelplanen med sin ult om laget skulle bli överväldigat. Hans enda svaghet är i princip att han bara kan vara på ett ställe åt gången.

 Torbjörn/Viking

Någon som kan vara på två ställen samtidigt med sin turret är allas vår favoritgöteborgare. Tack vare sin nya buff är Torbjörn väldigt stark mot alla bossar utom Junkensteins monster och kan rensa zombier och röra sig runt hela spelplanen utan problem.

onsdag 4 juli 2018

Overwatch nya system för rankat



Blizzard har nyligen gjort en hel del förändringar i hur den sociala delen av Overwatch, och i förlängningen hur kompetitiva matcher spelas, fungerar. Ett problem som Overwatch kompetitiva scen är att folk i en komp-match inte samarbetar, vill spela samma roll eller på ett speciellt sätt eller kanske helt enkelt bara trolla. Vissa vill spela mer experimentellt och testa nya saker och för vissa är det hela på liv och död! Visst, man kan skapa en grupp från ens friendlist, men Overwatch är inte ett speciellt socialt spel jämfört med exempelvis Team Fortress eftersom custom-servrar inte finns och man bara slussas runt mellan matcherna. Det blir mest att man kanske köar med en eller max två andra deltagare vilket inte löser problemet speciellt bra. Det finns numera ett nytt kösystem där man kan leta efter andra som är ute efter att spela samma typer av matcher som en själv. Grupperna är lätta att skapa och man kan ställa in dem efter en hel rad parametrar såsom om mikrofon skall krävas eller vilken endorsement-level som krävs för att få vara med i laget (mer om det senare). 

Efter en match kan man ge så kallde endorsements till både sina egna lagkamrater och motståndarlaget. Man kan ge tre totalt i varje match. Good team-mate och shot caller kan bara ges till det egna laget och är till för dem som helt enkelt visat bra sammarbete och/eller laganda. Shot caller ges till dem som tagit på sig rollen som lagkapten och bestämt taktik...är tanken i alla fall. I mitt och många andras tycke can shot caller lika gärna ges till den som öppnat för vinst såsom en välplacerad ult eller pick. Sportmanship kan delas ut till både det egna och motståndarlaget och är helt enkelt ett tecken på god sportsanda. Dessa är dock rätt så värdelösa som mått på att spelaren faktiskt är schysst, eftersom folk delar ut dem som godis, speciellt i kompetetiva arkadspel. I takt med att man samlar på sig fler och fler endorsements stiger man i nivåerna från level 1 till level 5. Får man många rapporter eller bans kan man halka ner till level 0 och kan då inte spela rankad överhuvudtaget tills man når level 1 igen!

                                   
Mitt go-to namn när jag skapar grupper

Det är Blizzards (och mitt och många spelare med mig) som tror och hoppas detta system kommer att leda till ett trevligare klimat på Overwatch kompetitiva scen, som tyvärr dragits med en hel del otrevliga medlemmar. Givetvis kan kritik riktas mot systemet och att det bara får folk att bli "fejk-trevliga" och att elitism kommer att skapas för dem med hög endorsement-rank. Visst, men jag bemöts hellre av fejk-trevlighet än någon som säger att han skall våldta mig, hela min familj, mina arbetskamrater, mitt husdjur samt alla stolarna i mitt hem bara för att jag inte spelar den karaktär han vill i ett onlinespel. Och vad gäller elitism...visst, och det kan bli problem att folk får svårt att nå en högre nivå när nyhetens behag lagt sig och folk inte ger endorsements lika mycket men systemet i sig är det inget fel på. Visst skall väl trevliga människor få gå före otrevliga människor? Folk säger att "JAG HAR BETALT FÖR SPELET JAG FÅR FAKTISKT SPELA SOM JAG VILL" men att köpa ett spel som spelas online är mer som att köpa en åkpass på ett nöjesfält; du kan inte bete dig hur som helst bara för det.

Min egen endorsement rank är tre med mestadels god lagkamrat. (grön är sportmanship men har som sagt ingen betydelse)

Jag vill även passa på att nämna Symmetras omarbetning, Sombras stundande omarbetning samt den nya hjälten Hammond. Symmetra har numera ett bra och balanserat kit och hennes ult är i det närmaste majestätisk, speciellt i öppna landskap. Tyvärr (eller inte) har hon försvunnit helt från den kompetiva scenen. Men hon är fortfarande kul att spela! Sombra kommer att kunna vara osynlig för evigt men inte cappa samt hennes teleporter kommer att vara förstörbar.  Jag gillade det nästan bättre förr eftersom det var kul att trolla teleportern med en Junkratfälla men något var tvunget att göra åt Sombras kit eftersom hon var för UP med randoms men OP i prestackade lag, vilket dessutom är mycket vanligare nu på grund av systemet ovan. Tillsist, Hammond. Jag var en av dem som hoppades att Overwatch universum skulle vara lite mer serietidningsaktigt än vad det sedermera blev så jag välkomnar honom med öppna armar även om det stämmer att än hyperintelligen hamster skär sig rätt rejält mot de övriga karaktärerna. Vi får se vad hans kit bringar till spelet!

En liten gullegris!

måndag 2 juli 2018

Låtom oss spela: Harry Potter och de vises sten till Playstation del 8

Välkommen till den åttonde och sista delen av det här genomspelandet av Harry Potter och de vises sten till Playstation. Det tog, eh, nästan ett år. I sista delen skall vi ta en snabb titt hålan under den tredje våningen och hur Harry hittar de vises sten och besegrar Voldemort (för första gången).



Djävulens snara är en rätt ordinär Tv-Spelsboss där man måste vänta på att tentaklerna slår för att sedan besegra dem med Flipendo!

Eller köpa mer energy för några dollar fem minuter efter att spelet startat!



Andra utmaningen är, stön, ännu en quidditsutmaning där man måste fånga en blå nyckel medan man blir jagad av röda sådana. En sista i och för sig finurlig variation på temat men i slutändan rätt tradigt.


Trollkarlshack med levande pjäser skiljer sig lite från vanlig schack (kanske lite väl mycket krävt att barn skall kunna riktig schack). Pjäserna rör sig mot dig och du måste få dem att hamna på samma ruta. Vit kan slå vit och tvärtom. Förlust är väldigt brutal då pjäserna hoppar och krossar Harry levande.


Nästa utmaning är helt påhittad men baserad löst på boken. Där fanns det ett troll som Quirrell (spoiler) redan besegrat. Här vaknar det dock omtöcknat och man måste flytta föremål ut dess vägg med Vingardium Leviosa så att det inte vaknar. Rätt stressigt med trollets ekande steg och stönande i nacken.


Sista utmaningen är en enkel "hitta bollen i koppen" utmaning...som sedan förvandlas till en bosstrid mot en rustning. En av de få utmaningarna där den uppgraderade Flipendo man kan få av Weasley-tvillingarna är användbar! Denna utmaning brukar inte vara mer i adaptioner av Harry Potter (den var exempelvis inte med i filmen) så det är kul att utvecklarna varit kreativa! Det visar också på hut uppfuckad trollkarlsvärlden är eftersom ett enkelt logiskt knep tydligen räknas som ett ypperligt försvar. Våga vägra Hogwarts!


Tillslut stundar det då äntligen till slutstrid med Voldemort! Nu fick jag en liten derpig vinkel med den här screengrabben men hela scenen när allt avslöjas är väldigt välgjord, läskig utan att vara alltför så och bra röstskådespelad utan att bli melodramatisk. 


Slutstriden mot Voldemort sker i flera steg och är rejält svår, och Voldemort kan döda dig i en enda attack med Avada Kadavra (var den förtrollningen skriven när spelet gjordes, känns otroligt att Jk Rowling delade framtida utveckling inom serien med skaparna av spelet). Snyggt gjort att slutet, när Quirrell blir skadad genom att röra Harry, är i förstapersonsperspektiv.

Om man förlorar mot Voldemort vaknar man fortfarande upp i sjuksysterns rum, vilket är skitroligt
NÄE DU HARRY POTTER DU FÅR INTE SLÅSS MED MÖRKRETS HERRE 

Slutet återberättas sedan som en bilderbok precis som spelets början. En sak slår mig när jag återminner handlingen som vuxen; visste folk även om att Quirrel stog under Voldemorts order? För en av femte bokens stora konflikter att folk inte vet om han är tillbaka eller inte...


Även om Slytherin nu består av 100% skitstövlar/framtida onda trollkarlar är det inte OK av Dumbledore att sno elevhemspokalen mitt framför näsan på dem fem minuter efter att mållinjen redan passerats. Harrys bajsätande leende gör det inte bättre precis.


Eftertexterna är RIKTIGT långa (vi snackar över en kvart) och består till 2/3 av byråkrater som kollat så att alla licenser är i ordning. Startar man spelfilen igen fastnar man i någon sorts limbo där man endast kan kolla sina kort med berömda häxor och trollkarlar...samt spela quidditch (blueergh).