Team fortress game with commentary

http://youtu.be/s9GTWxYR3sU

Jag var nyligen med i en lysande Team Fortress-match som kommenterades och spelades in! Detta blogginlägg går till en Youtubekanal som visar matchen i sin helhet. Vi vann två av tre matcher men dock inte den som videon visar (typiskt). Tyvärr är videon ur röda lagets perspektiv (jag spelade Medic i blå laget) så jag syns inte så mycket.

00:47 Blåfärgade killen är jag. Jag aktiverar min Uber lite senare än den röde Medic och min Heavy plockar hans Heavy.
04:15 Jag är blå killen igen. Den här gången aktiverar vi våra ubers samtidigt och vi lyckas putta bomben fram till andra kontrollpunkten. Den värsta delen (förutom sluttapen) är nu avklarad!
05:00 Demoman vill ha en high-five!
06:00 Skulle dött där om inte spionen hoppat fram och hjälpt mig
06:23 Visst låter stekpannan ljuvligt?
07:15 Ytterliggare en uber från mig, välkomnas med kritz mitt i nyllet.
10:10 Jag nämns vid namn. Yay~
10:48 TEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEM
12:05 Kritzar för att mota bort röda laget från bomben och tvinga ner dom i hålan nära deras bas.
13:20 Jag kritzar men Demoman vill slå ihjäl folk med sitt meleé-vapen istället sdfdsfsf (han kan ha fått slut på ammo också)
15:00 Filmen slut men vi förlorar strax därefter.
Varken blå eller röda laget hade några Engineers. Nånsin.


Och ja, det var på en brony-server. Deal with it.

Nanowrimo 2013

Eftersom jag i år är arbetsökande och den kompletterande programmerarkurs jag går håller på att gå mot sitt slut är detta ett ypperligt tillfälle för att göra något jag velat länge, nämligen att ställa upp i detta års NanoWrimo! Nanowrimo är en tävling som hålls under november och går ut på att under en månad skriva 50 000 ord. Kvalité är inte viktigt (tycker man historien har potential kan man alltid bearbeta senare), huvudsaken för de flesta är väl att få ändan ur vagnen och skriva. Även erfarna författare kan ha en bra idé som de inte kommer igång att arbeta vidare på, och så känns det lite att det är för mig nu (jag har visserligen ett projekt på G till våren, men där är all text redan färdigskriven och jag väntar endast på att tecknaren skall bli ledig)!

Detta innebär självklart också att de spelprojekt jag nämnt här på bloggen och på facebook får skjutas upp. Nanowrimo har en hemsida där skribenter kan utbyta tankar och erfarenheter och tävlingen är öppen både för nybörjare såväl som för dem som skrivit länge. När det gäller själva tävlingsmomentet är det främst sig själv man tävlar mot, utmaningen ligger helt i att uppnå et antal ord man föresatt sig!

En idé jag haft liggande ett rätt bra tag nu, med tillhörande karaktärer och allt är något som utspelar sig i en värld liknande den som återfinns i Chtulhumytoset. Nu menar jag inte att jag skulle skriva ren skräck, för det tror jag att jag behöver mer övning för, men däremot ett universum där Chtulhu liknande varelser existerar. Dessa varelser skulle likna fåglar mer än de sjöodjur som annars återfinns hos dem som försöker kopiera Lovecrafts verk. När man läser historier om dessa varelser sägs de ofta vara bortom gott och ont, men i praktiken är de alltid onda utifrån mänsklighetens perspektiv. Det vore en bra utmaning att skapa varelser av denna typ som verkligen är bortom gott och ont och gör både gott och ont utifrån människans synvinkel. Detta tror jag skulle bli en mycket unik historia som skulle ge Chtulhumytoset en välbehövlig fläkt av frisk doft (och mindre fiskstank).

En historia med denna världsbild skulle vara ett ypperligt tillfälle att använda karaktären Permeter, som jag skrev om förra månaden. Sen är naturligtvis inte 50 000 ord en hel bok, så mer arbete skulle krävas utöver den redigering som tveklöst kommer att vara av nöden när månaden är över. Boken skulle vara upplagd som en naturhistoriskforskningsskrift i ämnet rymdvarelser. Det är planen!
Här är lite lösa idéer jag har liggande som antagligen skulle kunna passa in här och som jag vill dela med er. Historien skulle delas in i 4 delar (ooooooo,dödstalet) med ett appendix. Historien skulle också ha runt 5-8 kosmiska monster som ”huvudpersoner” och deras maktförhållande skulle minska eller öka under handlingens gång. Denna strikta uppbyggnad av handlingen skulle göra det lättare att planera handlingen och se att ett visst antal ord skrivs varje dag. Personligen föredrar jag att arbeta på det sättet, planerande och metodiskt även om jag är medveten om att mina skrifter ibland kan ha ett ”löst” och hoppande utseende.

Jag kommer dock att avbryta mitt deltagande i tävlingen om det skulle bli så att jag hittar ett jobb!

För den som är intresserad av att läsa på ytterligare om Nanowrimo har de en hemsida som kan nås på följande adress:
http://nanowrimo.org/

Edit:

Så här i efterhand fick jag en rejäl brainstom när det gäller titlar på verket och valde till slut Strigimorphea som titel.

Harvest Moon: a wonderful life

 

Harvest moon är en spelserie som sätter dig i rollen som en bonde och ansvarig för en liten gård ute på vischan. Det är sedan ditt ansvar att se till att gården växer till något inkomstbringande, att sälja mjölk, grönsaker, ägg, boskap och allt vad det kan vara och inte minst att tumla runt i halmen (så att säga) med en av traktens flickor och skaffa barn. Det här spelet börjar med att du ärver en förfallen gård av din far i en plats benämnd som Förgät-mig-ej dalen. Din fars bästa vän Takakura är din närmaste granne och lär dig grunderna. Snart står du där med din första ko med mjölk till försäljning. Spelet utspelar sig under trettio år (men bara tio är spelbara) och under denna tid kommer du att hinna se din son växa upp och välja yrkesbana. Sedan dör du och spelet är slut!

 

Precis som i verkliga livet är det vad du gör med din tid som gör det viktigt, och där är du fri att välja. Du är dock aldrig nånsin på några villkor fri att någonsin lämna Förgät-mig-ej dalen, moahahahah! Spelet har en extremt hög inlärningskurva, trots Takakuras och skogsalverna (små tomtar som bland annat hjälper dig när kalvar skall förlösas) är spelet dåligt på att förklara för dig hur det spelas, vilket i början leder till förlorade pengar och döende grödor/djur. Tillslut kommer man dock in i det och kan börja utforska sin nya boplats.

 

Samt lära sina husdjur konster

 

Dalen är fylld med intressanta människor som har sina egna små historier som utvecklar sig under året. Värt att nämna är arkeologerna Carter och Flora som hittar mer och mer av en urgammal civilisation. Vi har även det äldre paret Galen och Nina. Galen blir tidigt i spelet en änkling som försöker hitta mening i vardagen och ta hand om sin frus grav. Ett problem man snabbt noterar är att det inte finns tillräckligt att göra i spelet för att fylla ut de tio spelbara åren. Spelets 3-4 första år är väldigt roliga, gården utvecklas, folk flyttar in eller dör och man gifter sig och skaffar ett barn man måste ta hand om ovanpå allt annat. Efter det stannar spelet upp och man spenderar helst flera dagar med att bara sova för att få dagarna att gå, vid det laget sköter gården närmast sig självt och man har uppnått allt spelet har att erbjuda.

 

Ett annat problem är att interaktionen mellan karaktärerna inte blir så mycket djupare än att du överöser dem med gåvor, besöker dem vid rätt tillfälle och får någon gåva som tack. I ett spel som detta skall relationen mellan människor INTE bli rutin, det är ett stort misslyckande från utgivarnas sida. Om jag får tillfälle att klaga ytterligare är det uppenbart att spelet inte är klart; lite här och där finns byggnader som inte kan öppnas och under spelets sista år slutar spelet att utvecklas helt. Karaktärer som är 90 i början av spelet (och som alltså är 120 under spelets sista år) lever fortfarande medan endast du dör. Men trots allt detta är spelets första år mycket bra. Det är härligt att gå upp i ottan för att ta hand om djuren utforska dalen och lära känna dess invånare för att sedan återvända till frugan och barnet! Fast bara i spel, så klart. Jag skulle aldrig göra det i verkligheten; jag är en programmerare för sjutton gubbar! 

 

  

Rayman

I den här artikeln skall vi pröva något annorlunda. Istället för att bara berätta om ett gammalt spel skall jag spela ett spel från start och anteckna mina tankar varefter de uppkommer! Det första spelet att studeras på detta sätt blir Rayman.

Det första jag slås av när jag startar upp Rayman är hur mycket jag gillar inramningen och musiken (även om just musik är lite svårt att beskriva i text). Det behövs liksom inte mer än en överentusiastisk berättare, en skurk vid namn Mr Dark som själ världens hjärta från dess väktare för lite trivsamt plattformshoppande. Spelet har en trevlig tecknad stil som lätt kan lura spelaren att detta är ett spel för barn. Tvärtom, Rayman är rejält svårt spel med långa och oförlåtande banor. Speciellt värt att notera att man börjar spelet utan någon form av attack.

I grunden är det ett linjärt plattformspe det rör sig om även om spelet kräver att man spelar om några banor för att finna samtliga fängslade ”electooner” i en nivå (samtliga måste hittas för att komma till sista världen och klara spelet). En finurlig del av spelet är när man stötter på Raymans vänner och hjälper dem i utbyte mot en ny förmåga (som dock oftast bara fungerar under den aktuella nivån). Ett exempel är när man i spelets första värld drömdjungeln möter Tarayzan (dohoho) och hjälper honom att hitta hans borttappade höftskynke.  När Tarayzan återigen kan visa sig får man en påse med magiska bönor som kan planteras i marken för att undfly en snabbt stigande flod.

Det är ett spel för alla, då kan man inte vara naken!

Ett problem med spelet är att svårighetsgraden är något obalanserad; spelets andra värld (som kan nås redan after andra nivån) är rejält svår och det var säkerligen flera spelare som inte kom längre än så. Det bästa med spelet är dock karaktärerna, som sjuder av liv trots att dom oftast inte är så mycket mer än standarmotståndare i ett plattformspel. Utforskarna i djungeln kan få jättelika plommon kastade i ansiktet och sedan ridas som plattformar, de aristokratiska jägarna skrattar elakt medan de skjuter skott som i sin tur avfyrar jättelika hammare och knytnävar mot Rayman. Bossarna är även de roliga och väldesignade; en personlig favorit är Space Mama, en gigantisk operasångerska som man slåss mot under en föreställning komplett med episk musik, rikvisita och back-up sångare.

Min favoritdel av spelet är ”Eat at Joes” där man måste bege sig ner djupt under jorden för att hjälpa en barägare, som även är en utomjording, att få ström till sin bar. Efter att ha lyckats måste man ta sig över en strid flod på upplåsbara badbollar medan jägare och köttätande fiskar jagar en. Nivån är precis lagom svår, grafiken och musiken i grottan är jättevacker. Hela sekvensen kan ses här under och demonsterar varför Rayman är ett av mina favoritspel! Tyvärr har ju serien verkligen fallit på sistone, men mitt klagande om det kan ni få lyssna på någon annan gång!