Låtom oss läsa! Sonic The Hedgehog (IDW) nummer 1

Jag har hört att den officiella Sonic-serietidningen är bra. Ja, alltså inte den som är utgiven av Archie med inte mindre än trehundra nummer. Inte heller Sonic The Comic, som gavs ut av Fleetway. Båda varianterna är mer eller mindre vansinniga.

Sonics reaktion på att förvandlas till Super Sonic

En crossover mellan Sailor Moon och Sonic? Makes sense.

Är jag hög? Jag tror jag är hög.

Tror jag sett något liknande på Furaffinity någon gång

Så, för att sammanfatta:

Nej, jag talar om den senaste versionen, som ges ut av IDW. Den har rykte om sig att vara trogen spelserien den bygger på, samtidigt som den är skriven av fans av de gamla serierna (ja, trots att jag var lite raljant här ovan finns det bra grejor i båda). 

Eftersom mitt genomspelande av Harry Potter till Playstation och min serie av rpgmaker-recensioner fått ett rätt bra gensvar så tänkte jag skapa ytterligare en serie där jag läser ett nummer av den officiella Sonic-serietidningen och delger mina tankar om densamma. Detta är visserligen en recension och borde omfattas av fair use men eftersom jag vet att IDW kan vara lite "cease and desist"-kåta så skall jag försöka hålla ner antalet postade seriesidor till en början. 

Serien utspelar sig strax efter Sonic Forces, ni vet det där spelet där man kan göra sin egen OC och Robotnik försöker spränga bort Mobius med en jämrans sol (spoiler). I alla fall, Sonic springer mellan olika städer som fortfarande har problem med de sista delarna av Robotniks arme och beter sig allmänt Såniskt (han springer jetefort och e kaxig). 
Efter att ha städat upp i staden så dyker en liten större robot upp. Som tur var så dyker även räven Tails, Sonics kompanjon från det andra spelet i serien, upp för att hjälpa med sin flygförmåga och förmåga att faktiskt tänka efter innan han öppnar käften.

Efter att ha besegrat bossen så bestämmer sig Tail för att stanna kvar och försvara staden medan Sonic fortsätter sin resa. Som stinger syns en mystisk person som övervakar det hela igenom en av Robotniks övergivna fästningar. Precis som väntat av ett första nummer så introducerar den här tidningen läsaren för de viktigaste förutsättningarna för Sonics värld (Sonic springa fort, Tails vara smart) samtidigt som det försöker skapa lite spänning inför nästkommande nummer. Med betoning på försöker, skall tilläggas. Så fantastiskt bra eller läsvärt känner jag väl inte att det här första numret var, men efter vad jag har hört sägas så tar sig serien rätt så snabbt. 

Något man dock verkligen inte kan klaga på är dock själva bilderna, som är trogna spelen och väldigt gulliga utan att vara mjäkiga. Sonic och gänget ser ut som de tidiga femtiotals-animationerna han är inspirerad av och världen är artificiell med sin rutfärgade mark och loopar men även varm och välkomnande. Jag är således försiktigt optimistiskt till att det kan vara värt att följa denna serien vidare och se hur den utvecklas. Det fanns även n bonus-serie som var dedikerat åt Skylanders, men Spyros design där gav mig ont i skelettet så jag var tvungen att sluta läsa. 

*Raketspyr*

Bästa biten:
Relationen mellan Sonic och Tails är väldigt bra skriven, istället för att Sonic är en översittare och Tails har någon typ av Stockholms-syndrom.

Sämsta biten:
Pinsamt dåligt försök att skapa spänning. Ja, okej, Dr Robotnik är tillbaka. Eller så försöker någon ta över hans imperium. SEN är Robotnik tillbaka.

Slutbetyg:
6/10  

Alex and Adva: I've heard norse (Demon är här!)

Stolta huvudkaraktärer

Demon till Alex och Adva är nu äntligen klar och redo att provtestas, och du kan se själva hur lyckliga huvudrollsinnehavarna är. Följ med på ett actionladdat rollspel i vikingastil där du måste skifta medan de båda karaktärerna för att lyckas! Spelet kan laddas ner här:

http://tymorthetrickster.com/heardnorse.zip

Om din webbläsare eller antivirus inte tillåter att du laddar ner EXE-filer kan du få en google drive länk. Maila bara mig på erik@tymorthetrickster.com

Zipfilen innehåller dels spelet men även instruktioner om hur du spelar det samt en enkät. När du spelat klart skulle jag uppskatta om du fyllde i den så ärligt så möjligt och skickade den till mig. Återigen, mailadressen är erik@tymorthetrickster.com

Ha det så kul med spelet!

Jubileum!

Idag är det en stor dag, nämligen hundrajubileum för min blogg! Inte hundra år då så klart, men väl hundra poster. Bloggen har dock funnits i fem år. Det skall fyras med det allra intressantaste och roligaste som finns, nämligen statistik! Först ut kommer info om min hemsida som jag fått via google analytics:

Jag har tappat användare, men å andra sidan använder jag knappt hemsidan till något annat än backup för mina böcker och spel. Kul att folk stannar länge än genomsnittet dock. Nästan, eh, två och en halv minut...(att folk besöker mest 4 på morgonen kan bero på att det är Amerikaner)

När det gäller ålder och kön är väl det mesta rätt uppenbart. De flesta som besöker hemsidan är i min ålder (eller yngre) och män.  Något förvånande är att fördelningen ändå är rätt jämn. Jag tror att det kan bero på trafik som kommer in via wattpad, som har en övervägande kvinnlig publik.

Totalt har hemsidan haft över femtusen unika besökare varav hundra kom in den senaste månaden. Undrar av någon av dem laddade ner ett spel? Nedan kommer lite statistik om min berättelse Jackalopes som ligger på just wattpad!

Jackalopes ligger rätt jämnt runt en unik läsare om dagen i genomsnitt. Inte ett helt dåligt resultat om jag får säga det själv!

En unik läsare är dock inte värt något i sig. Jag vet ju inte om de läst hela boken eller en mening och sen inget alls! Ser man till de som lämnat en kommentar är resultatet mer sparsmakat men ändå förhållandevis högt!

Detta är den viktigaste statistiken för mig eftersom den talar om när läsare valt att inte läsa mer av boken. Jag har alltid haft problemet att första kapitlet är rätt svårforcerat, men för de som tagit sig förbi det kan man se att läsningen är rätt jämn. Mot slutet dalar det bort men det kan bero på att de sista delarna är Tolkien-style appendix som kanske inte alla vill läsa! Toppen nås vid kapitel tre, då Jane tar sig till underjorden och börjar sin utbildning, som jag överlag har fått mycket beröm för.

Här kan man se jackalopes i sin helhet! 2344 unika läsare, 21 delar och 238 personer som röstat på dem under tre års tid. Första delen har för övrigt 1000 views nu så förhoppningsvis blir den featured på wattpad inom kort!

Visste du att min blogg har tre underavdelningar? Räknar man in dem har faktiskt bloggen i sin helhet inte mindre än 180 inlägg! Här är de fyra mest populära/delade/besökta inläggen i varje avdelning.

http://zombienightonline.blogspot.se/2017/09/mad-rez.html
Visserligen är konsten bra och videon rolig, men jag tror största anledningen till att detta inlägg har flest besökare är att den är taggad med BBW.

http://atspela.blogspot.se/2016/08/forsok-till-vikingastil.html
Fortfarande en av de bästa texterna jag skrivit.

http://tymorthetrickster.blogspot.se/2015/08/first-part-of-new-jackalope-book.html
Uppföljaren till Jackalopes som aldrig blev av, eftersom jag började jobba med spel mer eller mindre på heltid.

http://youknowbatsy.blogspot.se/2014/10/snabbanalys-av-samtliga-karaktarer-i.html
Någon som minns min Batman-blogg? Nej? Nå. i alla fall var min drift med figurerna i Arkham-serien populärast. Lätt när man är det enda inlägget.

Till sist vill jag dela denna lilla bild på ett mini-projekt jag jobbar på.  Spelmotorn Visual Novel Maker har äntligen släppts (mer än ett år försent) och jag för att lära mig motorn vill jag göra ett kort spel som utspelar sig på ett hemsökt tivoli. Om någon mot förmodan minns min gamla bok Super Power and The Mushroom-shaped Giga Ship hoppas jag göra en spelversion när jag bemästrat denna spelmotor! God jul och gott nytt År och ett stort tack för att du läser min blogg.

Låtom oss spela: Harry Potter och de vises sten till Playstation del 2

Härmed fortsätter den spännande (och blockiga) berättelsen om Harry Potter´s första år på Hogwarts i Playstation 1-tappning. Läs del ett om du inte redan gjort det!

Ytterligare en märklig sak (av, som ni kommer att märka, väldigt väldigt många) är att vissa rum har namn och vissa inte även om man bara går igenom dem som en del av en bana.

Berättaren har en märklig betoning på ordet "här" vilket får det att låta som att du bara kan kasta Flipendo när du fällt ner kameran hit.

Annars går banan mest ut på att samla Hedwigs ugglefjädrar. Dessa har på något lustigt sätt förmågan att låsa upp Hogwarts dörrar. TV-spel!

Den här spionerande figuren dyker upp lite då och då i spelets början, men det sägs aldrig rent ut vem det är. Kontexten säger att det är Quirrell/Voldemort, men lite skumt känns det att det aldrig förtydligas, speciellt som denna Voldemort är ännu mer proaktiv än bokversionen när det gäller att döda Harry.

Be careful who you call ugly in grade school

PS1-Harry Potters kropp är inte riktigt gjord för att vända sig om vilket resulterar i ett par konliknande Lara Croftbröst.

Ingen fara det är jag också HÖHÖHÖ

Spelet gör en mycket bra introduktion av Quidditch enligt Miyamotos princip; varje spelmoment introduceras var för sig så att spelaren får en grundlig träning. Här träning med den hårde madame Hooch i hur man flyger genom ringar. 

Så här presenterar jag alla mina vänner.

För att komma till själva trollkonstlektionerna måste man passera en hinderbana samtidigt som läraren sarkastiskt berömmer en om man lyckas komma i tid (åtminstone är det svårt att inte tolka det sarkastiskt)

Lär dig en trollformel genom att leka följa John med professor Flitwick. DET VAR BRA UTMÄRK PERFEEEEEKT säger alla lärare utan undantag 

Märk väl att timglas som placeras på piedestaler öppnar dörrar. Det kommer att bli användbart om en liten stund.

The creed of the basement dweller

Första bosstriden mot Malfoy måste jag säga är helt fantastisk och står sig även mot andra spels bossar. Placera timglas på piedestalerna och kasta sen tillbaka smällkaramellerna mot Malfoy. Han får sedan hjälp av Crabbe och Goyle och kastar SUPERSTORA, MAGISKA SMÄLLKARAMELLER som exploderar så fort de nuddar marken. Som tur var kan Crabbe och Goyles fortfarande kastas tillbaka. Tom Feltons lilla Nazi-babyface som förändras till en äcklad grimas när man träffar honom kommer alltid att få mig att skratta.

I takt med att man tar sig genom spelet får man se hur poängställningen står gällande elevhemspokalen. Man kan utföra små sidouppdrag för att öka sina poäng men om man vinner eller förlorar verkar inte påverka slutscenen där Gryffindor vinner i alla fall. 

The Franz Kafka Videogame

She spoke with difficulty, it was hard to understand her, but what she said...

I detta spel baserat på Kafkas samlade verk tar du dig an rollen som K, en terapist boende i Prag med hypnos som specialitet. Jobbet lönar sig dock inte och han ses ned på av sin älskares föräldrar. K får en dag veta att han blivit anställd på företaget Castlock i Amerika och måste flytta omedelbart. Efter att ha blivit hunsad till andra sidan jorden visar det sig dock att ingen vet var Castlock ligger och K är nu strandad i främmande land utan möjlighet till försörjning eller boende
Samtidigt har en viss detektiv Samsa råkat i visst bryderi. Inte bara har han tilldelats ett svårlöst fall där det enda han vet är att mördaren heter K, utan han var dessutom förvandlat till en stor skallbagge när han vaknade på morgonen.

Before the law sits a gatekeeper...

Spelet har marknadsförts som ett peka och klicka spel men liknar mycket mer ett extremt linjärt Layton-spel. Allt som finns för att lösa ett givet pussel finns på skärmen så man behöver inte färdas mellan scener eller platser och när man löser ett pussel forslar handlingen spelaren till nästa.
Här är spelets skapare något extremt intressant på spåret, för visst är den traditionella peka och klicka världsbilden slående lik världsbilden i Kafka? Peka och klicka spel är oftast humoristiska men har samma uppbyggnad med en handling som för huvudkaraktären "på räls" samt samma absurda och ohjälpsamma bikaraktärer och skruvade interna logik.

 A slight indisposition, a dizzy spell, has prevented me from getting up. I’m still lying in bed right now. But now I’m quite refreshed once again.

Spelet är i kortare laget, runt 2,5 timme om man även vill samla samtliga achievements. Spelet skall ha en eloge för att det har genuint finurliga achievements och ungår den lätta fällan att ha "klicka på något 500 gånger" eller annat i samma stil. Spelets pussel är rejält svåra (för att återigen jämföra med Layton, tänk er svårighetsgraden hos de frivilliga bonuspusslen) men spelet erbjuder två ledtrådar om man kör fast tillräckligt länge.
Spelet skall också ha en eloge för sin presentation vilket ni kan se av bilderna här. Jag gillar också hur spelet också driver med de litteratursnobbar som automatisk kommer att hata det här spelet och säga att Kafka kan man inte överföra till spel eller att utvecklarna bara ger ett rätt ordinärt spel detta tema för publicitet. Bland annat har introt en warner bros liknande bakgrund fast med Kafkas huvud istället för Snurre Sprätt och mitt i storyn kastas man in i ett fighting spel (fast fortfarande med Kafkas tema). Det hela känns inte alls så sökt som det kanske låter i text utan är en logisk konsekvens av spelets logik.

A book  game must be the axe for the frozen sea within us.

Spelet får även pluspoäng för ett genuint överraskande men även konsekvent slut som väl är det närmaste ett lyckligt slut såsom Kafka själv hade skrivit det. Se trailern nedan!

En medelålders man spelar gamla spel som gjorde honom skraj när han var en ung man!

I de gamla Playstation-magasinen kom det ofta med en demoskiva med spel på. Varje månad när man fick dem var det ett litet äventyr att kolla igenom vilka spel som fanns. Men en hel del spel var riktade till en äldre publik och ledde till mardrömmar! Men när man nu är man (någorlunda) är det dags att ta sig i kragen, spela igenom spelen och se om de är något att ha! 

Varför skraj?
Viskande röster, surrealistisk musik och allmänt grotesk karaktärsdesign.

I Abe´s Odyssey tar du dig rollen som den så kallade Mudokonen Abe, en av många förslavade arter under Glukkonernas (affärsinnade varelser som styr i grupper om tre) järnhand på planeten Oddworld. En dag tjuvlyssnar Abe på ett syrelsemöte och får då veta att eftersom de flesta av planetens arter jagats till utrotning kommer Glukkonerna hädanefter att att göra mat av Mudokonerna för att sedan sälja till sina kunder.
Det är nu upp till Abe att fly från fabriken där han jobbar, varna sina vänner och artfränder. Det finns även en uppföljare där Glukkonerna har byggt en fabrik över en Mudokon-kyrkogård där Mudokonerna tvingas att gräva upp sina förfäders ben för att sedan göra läskedryck av dem.
Spelen ifråga är en hybrid mellan plattformspel och pusselspel, man tar sig igenom banor och löser pusslen för att ta sig förbi Glukkonvakter och rädda Mudokoner. De är helt okej men långt ifrån perfekta. Kontrollen känns aningen trög och pusslen kräver en hel del trial and error och leaps of faith för att lösa. Styrkan i Abe´s Odyssey är estetiken och världen spelet utspelar sig i. Den är surrealistisk och grotesk, även vacker, speciellt när Abe lyckad fly från Glukkonfabriken och tar sig till två tempel tillägnat de två arter som ännu inte utrotats.

Varför skraj?
Mörk och läskig stämning, blod och lemlästning.

Soul Reaver utspelar sig i världen Nosgoth, styrt av vampyren Kain och hans söner/generaler. Raziel är en av dessa generaler och har som den första vampyren någonsin fått vingar, vilket gör Kain vansinning av svartsjuka. Raziel kastas i den eviga tortyrens sjö (vadå, har inta alla land en sån?) för att ruttna och plågas i evigheters evigheter.
Han räddas dock av en urgammal Chtulhu-kopia till gud och återupplivas som ett spöke för att döda Kain och få de dödas själar att flöda till guden igen istället för Kain. Soul Reaver är en sådan där supersterotypisk vampyhistoria med tvåhundramiljoners sidor backstory, plågade prettyboys och evigt mörker.
Seriöst, utvecklarna närmast frossar i faktumet att den här historien inte kan sluta lyckligt, att det bästa Nosgoths invånare kan hoppas på är att uppslukas av en dödsgud istället för att bli slavar år Kain. Och visst, gillar man sådan är väl spelet helt okej. Tyvärr består själva gameplayet av block-pushande och halvtaskigt plattforshoppande. Höjdpunkten är bosstriderna mot Kain´s generaler samt de bombastiska monologer han håller. Om man hugger Kain är jag tämligen säker på att han blöder ren gotik, och det räckte minsann till 5 spel, plus en kortlivad onlinevärld.

Varför skraj?
Men bara kolla på huvudkaraktären AAAAAAAAAA Uncanny Valley

Medievil är med två ord; helt fantastiskt. Spelaren tar rollen som Sir Daniel Fortesque, en riddare som dog extremt pinsamt i strid mot den onda trollkarlen Zarok. När Zarok nu återvänt med en zombiearmé för att ta landet Gallowmere i besittning återupplivas även Daniel som en zombie. Eftersom hans pinsamma död inte gör att han kan komma in i hjältarnas sal, ett sorts bargin-bin Valhalla där det dricks öl och slåss/festas i all evighet tar han på sig att kämpa mot Zarok ännu en gång.
Jag har en viss fabläss för missampassade hjältar som gör så gott de kan, och Sir Daniel Fortesque är en sådan hjälte. Spelet har humor och hjärta, det är mysläskigt som en Tim Burton-film. Skurken Zarok är en blandning av Merasmus från Team Fortress och Tim the Enchanter från Monty Python. Samtidigt så vågar spelet vara äckligt och blodigt, vågar ta upp faktumet att de flesta hjältarna i hjältarnas hall är självgoda skitstövlar.
Det finns även en uppföljare som utspelar sig i Viktorianska London. En ond aristokrat (likt Glukkoner, finns det någon annan typ?) har hittat Zarok´s trollformelsbok och skaffat sig en zombiearmé, vilket även återupplivat Daniel. Även detta äventyr skall ha cred för att det flyttar myskräcken från medeltiden till nästa logiska steg, London´s slum. Tyvärr slutar spelet med ett antiklimax, men mer en så skall jag inte avslöja!  

Helt fantastisk musik har det också!

The use of the narrative curve in videogames, pt2

This is the followup from a article I did a few months back about the use of the narratice curve in videogames. I did so by comparing two point and click game series from Telltale as well as one of my own game scripts. Enjoy:

Moai Better Blues begins with flying triangles assaulting Sam and Max´s neigbourhood, kidnapping people and sending them to the Easter island. Jumping into a triangle Sam and Max finds out from some talking moai heads that a volcano is supposed to erupt soon, dooming the island. To stop it they need to seek audience with the volcano god, guarded by baby versions of Jimmy Hoffa and Amelia Earhart among others (the fountain of youth is on Easter island too). In the end the evil volcano god turns out to be Max´s pet goldfish. Yeah..you know how bad comedians think that they can just throw random wacky stuff into their act until people laugh and this is pretty much how this episode is written. The episode do have a clear climax when confronting the pet goldfish, though. As an aside, I do find the joke about the head of the Lincoln memorial falling in love with one of the moai head to be really funny. But since God is dead and we can´t have nice things anymore this episode also introduces baby Amelia Earhart, who reappears in season 3.

The Siege of Spinner Cay begins with a battle against the pirate hunter Morgan Le Flay. After making it to the titular Spinner Cay, Guybrush is tasked with finding three summoning artifacts in order to summon a create to take him to La Esponja Grande. However, a group of pox-infested pirates are bent on stopping him. Guybrush defeats them and uses the artifacts, which sadly results in him being eaten by a gigantic manatee. This episode, just like the first episode of Sam and Max, follows the curve very well. There is a clear set-up with the artifacts, a point of no return with the titular siege and a climax with a sea battle against the evil pox-captain. The only thing I would downgrade is since the final battle is a escapable battle (you need to lose at least once in order to replace your mast with a rubber tree) there is no real sense of danger. As yet another aside I must say I find teaching human Lechuck how to be an adventure game hero is not only funny, but hysterically so. It´s like teaching your parents how to play adventure games. My parents aren´t evil zombie pirates in disguise, though.

My initial draft for the middle of Alex and Adva was pretty straightforward. They go from A to B to C until they find the plant, fights the demons off and then you win. This makes the quest way too static and the central conflict at the end too sudden. The way I solved it is to make rumours about among the shades in the underworld about a large scale demon attack, as well as seeding doubts about if the plant they are searching for is really what they think it is. There is also an additional conflict with the lord of the dead, Tymor, since Adva has let someone unauthorized into the underworld, and the magician who Alex stole the magic book from. Alex and Adva becomes fugitives, which adds tension building up between them as well.

A point I wanted to emphazise today is when the point of no return takes place. Since all of these seasons, including my own hypotethical game, has five episodes I would say that it takes place in the third episode. So for the next installment we are going to focus a bit about the point of no return. Tales of Monkey island has this weird thing where points of the narrative curve are shuffled around a bit. What would normally be a climactic battle appears at the start of the first and second episode, for example. A good point of return would be swallowed by a huge beast (you could also go on a tangent about the hero with a thousand faces) which here happens at the end of the second season.

Bunny Boo Plague

Vissa ideér hade passat I ett annat format. Ett bra exempel på det är Bunny Boo Plague, som hade passat rejält mycket bättre som rockopera eller konceptalbum än som spel. Spelet handlar om Boo Bunny, en musikalisk robot-leksak. När en sur fabriksarbetare släpper lös ett virus på fabriken han jobbar I får en av robotorna liv. Efter att ha slagit ihjäl sin "mamma" med en elgitarr och besegrat fabrikens robo-dino 2000 försvarssystem möter han roboten Gunny. Gunny och Bunny blir bästa vänner och lämnar jorden för äventyr I kosmos utkanter. Tyvärr visar det sig snart att Bunny inte har något autoreperationskit utan snart kommer att gå sönder. Ett sådant kitt är dock svindyrt och pengar har de som kringdrivande robotar Inga. För att få pengar tar de I sann tv-spelsanda upp jobb som prisjägare. I spelets början har de dock ingen tur utan hänger mest på demonen Fays bar. Deras gemensamma vän Ganny (som antyds vara den indiska guden Ganesha fast han nu jobbar som taxichaffis) tipsar dem om att någon har en hitlist på samtliga nordiska gudar. Bunny och Gunny ger sig av till Asgård för att börja med att döda Tor...

               

                                                Tor i orden liten på Jorden, HA

          (bonuspoäng för att utvecklarna har koll på att Tor och Tyr är två olika personer)

 
Som ni märker av är detta ett spel med "sådan där" story. Även om humorn stundtals är rätt rolig (om än något pueril) är det inte spelets främsta styrka. Det är definitivt inte gameplayet, som främst består av av att dra I spakar, döda buslätta fiender eller buggiga plattformselement (samt springa och käka morötter om man har ont om hälsa). Spelets styrka ligger I musiken och bossfighterna. Faktum är spelet antagligen hade funkat bättre med bara bosstrider, som I Punch-out. Med tanke på att man bara har två attacker (attack och försvar) lyckas utvecklarna skapa förvånansvärt manga varierande stridsituationer.

            
 I gotta lotta friends, and by a lot I mean three

Spelets största styrka är musiken, som är skrivna av professionella band. Röstskådespeleriet är även det väldigt bra även om huvudpersonens röst stundtals kan bli något skränig. Det är skillnad på "sjunga fulsnyggt" och "AAAAA mina öron blöder" Köper man deluxeversionen får man även spelets soundtrack och en kort serie som ger extra information om spelets karaktärer. Spelet kosta sextio spänn för deluxe-versionen vilket känns som ett klipp. Dock är spelet rejält kort, runt 2-3 timmar. Dock finns det collectibles, lore, achievements och extra vapen att samla om man är så hågad. Spelet har även olika svårighetsgrader (med impossible mode som låses upp när man klarat spelet och tagit hälften av spelets hemligheter). Tror jag lyssnat längre på soundtracket än faktiskt spelat spelet. Till sist, några tankar om spelets grafik. Som ni kan se är spelets grafik närmast primitive, I klass med gamla playstationspel. Är dock detta något negativt? Om NES-entusiasterna får vara nostalgiska över grova pixlar och fula sprites måste väl jag få vara nostalgisk över kantiga polygoner och Cloud Strife´s Karl-Alfred armar?

      
    Så här såg spel ut när jag var liten

Till sist måste jag säga att spelets utvecklare är fruktansvärt tillmötesgående och svarar på folks frågor osv på spelets Steamportal till en grad jag aldrig tidigare sett hos ett spelföretag. 
För att avsluta min tes; hade detta varit ett konceptalbum hade jag rekommenderat det till de som gillar sådant. Som spel är det svårt att ge det ett helhjärtat tummen upp även om jag personligen inte ångrat köpet en sekund.