The Franz Kafka Videogame

She spoke with difficulty, it was hard to understand her, but what she said...

I detta spel baserat på Kafkas samlade verk tar du dig an rollen som K, en terapist boende i Prag med hypnos som specialitet. Jobbet lönar sig dock inte och han ses ned på av sin älskares föräldrar. K får en dag veta att han blivit anställd på företaget Castlock i Amerika och måste flytta omedelbart. Efter att ha blivit hunsad till andra sidan jorden visar det sig dock att ingen vet var Castlock ligger och K är nu strandad i främmande land utan möjlighet till försörjning eller boende
Samtidigt har en viss detektiv Samsa råkat i visst bryderi. Inte bara har han tilldelats ett svårlöst fall där det enda han vet är att mördaren heter K, utan han var dessutom förvandlat till en stor skallbagge när han vaknade på morgonen.

Before the law sits a gatekeeper...

Spelet har marknadsförts som ett peka och klicka spel men liknar mycket mer ett extremt linjärt Layton-spel. Allt som finns för att lösa ett givet pussel finns på skärmen så man behöver inte färdas mellan scener eller platser och när man löser ett pussel forslar handlingen spelaren till nästa.
Här är spelets skapare något extremt intressant på spåret, för visst är den traditionella peka och klicka världsbilden slående lik världsbilden i Kafka? Peka och klicka spel är oftast humoristiska men har samma uppbyggnad med en handling som för huvudkaraktären "på räls" samt samma absurda och ohjälpsamma bikaraktärer och skruvade interna logik.

 A slight indisposition, a dizzy spell, has prevented me from getting up. I’m still lying in bed right now. But now I’m quite refreshed once again.

Spelet är i kortare laget, runt 2,5 timme om man även vill samla samtliga achievements. Spelet skall ha en eloge för att det har genuint finurliga achievements och ungår den lätta fällan att ha "klicka på något 500 gånger" eller annat i samma stil. Spelets pussel är rejält svåra (för att återigen jämföra med Layton, tänk er svårighetsgraden hos de frivilliga bonuspusslen) men spelet erbjuder två ledtrådar om man kör fast tillräckligt länge.
Spelet skall också ha en eloge för sin presentation vilket ni kan se av bilderna här. Jag gillar också hur spelet också driver med de litteratursnobbar som automatisk kommer att hata det här spelet och säga att Kafka kan man inte överföra till spel eller att utvecklarna bara ger ett rätt ordinärt spel detta tema för publicitet. Bland annat har introt en warner bros liknande bakgrund fast med Kafkas huvud istället för Snurre Sprätt och mitt i storyn kastas man in i ett fighting spel (fast fortfarande med Kafkas tema). Det hela känns inte alls så sökt som det kanske låter i text utan är en logisk konsekvens av spelets logik.

A book  game must be the axe for the frozen sea within us.

Spelet får även pluspoäng för ett genuint överraskande men även konsekvent slut som väl är det närmaste ett lyckligt slut såsom Kafka själv hade skrivit det. Se trailern nedan!

Kurstext: Racing, Racing cthulhu fhtagn

“Redan första starträckan är väldigt spännande, men så är det ju också här som de första men ack så viktiga stegen tas. Robert?“
“Ja det är ju inte faktiska steg som tas, Ron, eftersom det inte är ett race till fots. Men jo, jag håller med om att det är mycket spännande!“
“Som vi ser tar Eddie Schumacher första kurvan lite för vitt för att han skall kunna hålla sitt försprång. Ett sådant enkelt men ända förödande misstag kan faktiskt komma att kosta honom racet. Extra jobbigt är det ju givetvis eftersom han kämpar mot sin stora rival Dale Hamilton. Shumacher är ju annars känd för att alltid hålla huvudet kallt medan den lite äldre Dale är känd som en konservativ och tråkigare förare att se på. Med det sagt, hur många gånger har de här två mästarna riskerat livet under sin karriär? Robert?“
“Tack, Ron.  Ja, förutom deras karriärslånga rivalitet visade det sig ju att Dale legat med Schumachers fru i ett halvårstid. De båda har precis nått den stora raksträckan med de flesta medtävlare långt bakom sig. Den enda som skulle kunna hota de två hethuvvena Dale och Shumacher är den unga lovande stjärnan Jeffrey Johnson. Hans närmast livsfarliga stil har gett honom en del vinster, men det kommer knappast att hjälpa honom besegra sådana erfarna giganter som Dale och Shumacher.“

“Halva racet har gått, men jag tror att du har upptäckt något fel med Dales bil, Robert?“
“Jag tror han läcker bränsle. Kanske inget gigantisk problem om de hade kört i normala hastigheter men i ett race som detta vet man aldrig vilka delar som överhettas. Shumacher verkar ha lite problem med ett av sina däck också...?“
“Det vet jag inte. Jag finner det otroligt att två sådana skulle göra bort sig i ett och samma race. Jag tror snarare hans slirande kan ha något att göra med de trådsmala, rinnande och droppade händerna som bryter sönder asfalten som om den vore gjord av vinnartårtan som står där borta vid prispallen!“

“Med endast två varv kvar visar det sig att de tre kvarvarande förarna har fler problem en bara ett skadat hjul eller lite bränsleläck. Nu står stjärnorna rätt och De Gamlas återkomst till jorden är nära förestående. Dale undviker den första uppskjutande höga och nästan kubistiska tentakeln med utsökt lugn. Shumacher har inte riktigt samma sinnesnärvaro utan slirar otäckt men håller sig på banan även om det kostar honom ytterliggare dyrbara sekunder och jag vet ärligt talat inte om han har minsta chans att ta hem detta nu. De båda förarna har nu chansen att visa att de klarar otrolig press och på så sätt kanske skaffa ännu fler sponsorer. Robert?“
“Ja, Jeff verkar inte vara mycket att räkna med så snart spelreglerna ändras. Han hinner knappt reagera innan den första våtslipade nålsmala tentakeln lyckas omsluta honom. Visst kan de här bilarna tåla en hel del, men inte kraften från något miljontals sovande avskyvärdhet från planetens inre klarar den inte.“
“Se bara på hur förarsidan har blivit helt förstörd av denna underjordens slumrande härskare. Dale och Shumacher har som de vana förarna de är inga problem att klara stressiga situationer, och längre fram på vägen tycker jag att det ser lite lugnare ut.“
“Lugnare på ett sätt men jag tror att publiken skulle uppskatta om bilarna lämnade plats eftersom alla andra utgångar ur arenan är spärrade. Det är otroligt vad mycket luft de måste ha i lungorna för att fortsätta skrika på det där sättet. Jag tror inte någon av dem har dragit efter andan sen det startade. Men väldigt kritiga och vita i hyn har de i alla fall bivit!“

“Ett halvt varv kvar och otroligt nog ligger de två rivalerna nu helt jämsides. Shumacher har faktiskt lyckats knipa platsen närmast kurvan vilket ger honom en fördel. Jag vet inte hur Dale kunde göra en sådan miss (igen) men jag misstänker att han blev lite oroad över det helvetesgap som öppnat sig på den högra sidan av banan. Han vet att med en sådan lutning kan bilen inte fungera optimalt. Dale tycker dock precis som den numera totalmosade Jeffrey om att leva lite mer riskabelt och bryr sig inte nämnvärt om de manetliknande kadaver som med bestämda ryck arbetar sig upp ur den flammande gropen.“
“Dale vinner, han vinner. Shumachers misstag i sista svängen har kostat honom förstaplatsen, sin bil och inte minst livet. Men det finns ingenstans att ta vägen nu. Som en sista segergest gasar Dale vidare mot den ramp som vägen bildat efter att den monstruösa avguden stickit upp sitt avskyvärda ansikte. Dale flyger över rampen med utsökt lugn samtidigt som odjuret spärrar upp sitt gap. Gap är fel ord, det förefaller mig mer vara ett knivsår fullt med nålar, genomskinliga tänder. Bilen flyger brinnande in i rader efter rader av dessa ohyggliga tänder, de snurrar och ger ifrån sig ett ljud som om en motorsåg försökte klyva en ringande kyrklocka. Vidundret stänger inte ens munnen utan Dale fortsätter ner i strupen på kreaturet. Bilen flyger genom gapet utan att ens vara nära att slå i de gluppande väggarna av lilasjukt kött som inramar raderna av tänder. Ingen explosion, ingen kvaddad bil lämnar han efter sig. Bara tystnad samtidigt som underjordens härskare drar sig ut ur jorden med sina kloförsedda tentakler och vänder sig ifrån den förstörda arenan.“    

Tymor reviews Rayman Raving Rabbids (in-character review)

Först och främst måste jag klargöra det uppenbara; detta spelet är djupt rasistiskt. Jag förstår att Ubisoft utvecklade sina spel i en annan era, men det är ändå sorgligt att se hur kaniner felbehandlas i en spelserie som fortfarande pågår! Så spelet börjar med att Rayman sitter med sina grodvänner och har en lugn picknick ute naturen. Då dyker plötsligt några kaniner (de kallas ”rabbids” men låt inte er luras av politiskt korrekta etiketter!) och kidnappar dem. Rayman måste sedan vara med i en gladiatortävling och befria sina vänner. I början var jag försiktigt optimistisk; trots att kaniner utmålas som vrålande fånar var det tydligt att Ubisoft gjort viss research (kaniner bor i underjorden och håller gladiatorspel i dödsrikets fjärde och sjätte pelargång osv) men snart var det dock tydligt att de gett upp.

Gladiatorspelen är inte ett dugg lika våra och kaninernas rike syns aldrig. Gladiatorarenan ser inte de minsta ut som våra tempelgångar utan ser snarast ut som en mänsklig arena med högteknologiska förtecken. Själva gameplayet är väl rätt kul men förhindras av den buggiga kontrollen. Fast vissa spel är mycket roliga, såsom spelet där man hoppar från ett rymdskepp genom stratosfären och landar på marken, eller kastas fram av en rusande gruvvagn. Är man kanin vet man hur kul det är att hoppa och flyga fram!

Det finns helt ingen anledning att spela det här spelet, eftersom det sedan dess kommit grejer i samma genre som är både bättre och mer kulturellt förstående. Men hemskast är ändå beskyllningen att kaniner skulle vara imperialistiska. Vi har aldrig tagit över något land med våld och gjort det till vårt på det sättet! Förutom typ Australien då.