Viskande röster, surrealistisk musik och allmänt grotesk karaktärsdesign.
I Abe´s Odyssey tar du dig rollen som den så kallade Mudokonen Abe, en av många förslavade arter under Glukkonernas (affärsinnade varelser som styr i grupper om tre) järnhand på planeten Oddworld. En dag tjuvlyssnar Abe på ett syrelsemöte och får då veta att eftersom de flesta av planetens arter jagats till utrotning kommer Glukkonerna hädanefter att att göra mat av Mudokonerna för att sedan sälja till sina kunder.
Det är nu upp till Abe att fly från fabriken där han jobbar, varna sina vänner och artfränder. Det finns även en uppföljare där Glukkonerna har byggt en fabrik över en Mudokon-kyrkogård där Mudokonerna tvingas att gräva upp sina förfäders ben för att sedan göra läskedryck av dem.
Spelen ifråga är en hybrid mellan plattformspel och pusselspel, man tar sig igenom banor och löser pusslen för att ta sig förbi Glukkonvakter och rädda Mudokoner. De är helt okej men långt ifrån perfekta. Kontrollen känns aningen trög och pusslen kräver en hel del trial and error och leaps of faith för att lösa. Styrkan i Abe´s Odyssey är estetiken och världen spelet utspelar sig i. Den är surrealistisk och grotesk, även vacker, speciellt när Abe lyckad fly från Glukkonfabriken och tar sig till två tempel tillägnat de två arter som ännu inte utrotats.
Varför skraj?
Mörk och läskig stämning, blod och lemlästning.
Soul Reaver utspelar sig i världen Nosgoth, styrt av vampyren Kain och hans söner/generaler. Raziel är en av dessa generaler och har som den första vampyren någonsin fått vingar, vilket gör Kain vansinning av svartsjuka. Raziel kastas i den eviga tortyrens sjö (vadå, har inta alla land en sån?) för att ruttna och plågas i evigheters evigheter.
Han räddas dock av en urgammal Chtulhu-kopia till gud och återupplivas som ett spöke för att döda Kain och få de dödas själar att flöda till guden igen istället för Kain. Soul Reaver är en sådan där supersterotypisk vampyhistoria med tvåhundramiljoners sidor backstory, plågade prettyboys och evigt mörker.
Seriöst, utvecklarna närmast frossar i faktumet att den här historien inte kan sluta lyckligt, att det bästa Nosgoths invånare kan hoppas på är att uppslukas av en dödsgud istället för att bli slavar år Kain. Och visst, gillar man sådan är väl spelet helt okej. Tyvärr består själva gameplayet av block-pushande och halvtaskigt plattforshoppande. Höjdpunkten är bosstriderna mot Kain´s generaler samt de bombastiska monologer han håller. Om man hugger Kain är jag tämligen säker på att han blöder ren gotik, och det räckte minsann till 5 spel, plus en kortlivad onlinevärld.
Varför skraj?
Men bara kolla på huvudkaraktären AAAAAAAAAA Uncanny Valley
Medievil är med två ord; helt fantastiskt. Spelaren tar rollen som Sir Daniel Fortesque, en riddare som dog extremt pinsamt i strid mot den onda trollkarlen Zarok. När Zarok nu återvänt med en zombiearmé för att ta landet Gallowmere i besittning återupplivas även Daniel som en zombie. Eftersom hans pinsamma död inte gör att han kan komma in i hjältarnas sal, ett sorts bargin-bin Valhalla där det dricks öl och slåss/festas i all evighet tar han på sig att kämpa mot Zarok ännu en gång.
Jag har en viss fabläss för missampassade hjältar som gör så gott de kan, och Sir Daniel Fortesque är en sådan hjälte. Spelet har humor och hjärta, det är mysläskigt som en Tim Burton-film. Skurken Zarok är en blandning av Merasmus från Team Fortress och Tim the Enchanter från Monty Python. Samtidigt så vågar spelet vara äckligt och blodigt, vågar ta upp faktumet att de flesta hjältarna i hjältarnas hall är självgoda skitstövlar.
Det finns även en uppföljare som utspelar sig i Viktorianska London. En ond aristokrat (likt Glukkoner, finns det någon annan typ?) har hittat Zarok´s trollformelsbok och skaffat sig en zombiearmé, vilket även återupplivat Daniel. Även detta äventyr skall ha cred för att det flyttar myskräcken från medeltiden till nästa logiska steg, London´s slum. Tyvärr slutar spelet med ett antiklimax, men mer en så skall jag inte avslöja!
Helt fantastisk musik har det också!
