Kurstext: Barriärer

Notera att denna berättelse inte har något med Lucio att göra och faktiskt ursprungligen skrevs innan Overwatch ens var släppt. Men visst passar den honom bra?

Jag kravlar mellan de omkastade stolarna och famlar efter min dotter. Någon springer förbi mig och trampar på min hand, men min kropp pumpar runt alltför mycket adrenalin för att jag skall känna speciellt mycket smärta. Jag hinner tänka att jag hade rätt I alla fall, sådana här konserter är inget att gå på. Men det verkar säkert att resa sig upp nu. Jag gör så och precis som många andra blir jag närmast hypnotiserad av synen som möter mig. Sångaren, känd för sina långa skrik, är mitt uppe i ett sådant. Han har ögonen stängda och märker inte resten av taket som faller över honom och hans band, märker inte hur de studsar av honom. Märkte inte bomberna som föll så plötsligt över oss och ambassaden precis bredvid. Ännu en faller över oss precis när sångaren avslutar sitt skrik. Explosionen kan inte röra vare sig honom eller någon annan i publiken. Vi är räddade.

Egentligen tycker man att det vore ett större problem för en värld i krig att vem som helst som är det minsta musikaliskt utbildad kan skapa barriärer som kan stoppa alltifrån kulor till mänskliga kroppar. Men eftersom barriärerna bara är kvar så länge musiken spelas perfekt eller når sitt crescendo är det inte så användbart som man skulle kunna tro. Musiker är visserligen lätta att skrämma och få ur spel. Naturligtvis har saken undersökts. Man vet att barriären är osynlig och skyddar bara från attacker runt skaparen, inte från marken. Den kan motstå all typ av skada så länge musiken spelas och uppstår efter ungefär fyra minuter. Att bara plinka på ett instrument hjälper inte; det är bara när två eller flera musiker spelar ett samordnat stycke som barriären uppstår. Forskare har alla reglerna, men det finns inget som förklarar varför detta sker.

Olika länder har försökt att få barriärerna att funka på olika sätt. Jag går förbi en av de gamla skyltarna som uppmuntrar folk att “bli en riktig man” och lära sig spela instrument. Antar att sådan propaganda funkar för skandinaverna, de har ju i alla fall de gamla skalderna att ha som förlaga. Jag vet att i Hitler´s Tyskland var det obligatoriskt för alla soldater att lära sig spela i alla fall ett instrument, något som inte slog speciellt väl ut och mest resulterade i soldater som såg ut och kände sig urlöjliga för att sedan dö. Man förstår att våra ledare inte riktigt vill släppa tanken att barriärerna kan vara nyttiga. Jag förstår tanken, jag förstår att den slående bilden av en sångare som räddar en konsertpublik från ett terroristdåd är svår att släppa. Men det funkade bara en gång, av misstag och jag tror inte att en förmåga som kommer från konst är lämplig för krig.

Igår deltog jag i förhöret av en fredsivrare, eller för att använda det ordet våra politiker använder, en folkförrädare. En ung man med tofsigt hår och slöa ögon. Om hans ögon blivit så av droger eller av det första förhöret kan jag inte uttala mig om. Jag har fått veta att han arresterats med sin flickvän under en demonstration, vevande en skylt med slagordet. “Gör inte konst till ett vapen, sluta döda våra musiker!” Det syns att han förväntar sig att jag skall fortsätta tortyren, och jag kommer att göra så om det krävs, men jag inleder med en enkel fråga.

“Förstår du inte att genom dina handlingar åsamkar vårt land moralisk skada?”

“Nej” svarar han kort och spottar blod på marken. “Det ni sysslar med är skit och jag kommer aldrig nånsin att spela musik för era syften!”

Den här unga mannen och jag kommer aldrig att förstå varandra. Jag suckar och tar fram mina verktyg. Han har antagligen rätt, men oturligt nog för honom är min sida den starkare. Han kommer inte att störa moralen för vårt land igen.

Jag ser de nya rekryterna försvinna över toppen mot fienden, unga människor som strax kommer att dö. Inga vapen har de i händerna, endast en liten pistol för nödsituationer. Vanliga soldater ställer sig runt dem, försöker att se genom röken. Det hörs inte när den inre ringen börjar spela. Nästan hälften av deras beskyddare dör innan barriären skapas. Nu är det soldaterna som ställer sig bakom musikerna. De går sakta framåt. Jag registrerar vad som kommer att hända men hinner inte ens höja rösten till varning. En seismisk bomb har detonerats och marken börjar skälva. Musikerna kommer av sig, vissa av dem tappar till och med instrumenten. Soldaterna försöker att springa framåt, täcka dem men fiendesoldaterna mejar ned både dem och musikerna utan nåd. Jag sänker en av de utländska hundarna innan jag retirerar. Jag hoppas att vi snart slutar använda oerfarna människor i slagfältet på det här sättet, barriärer eller ej.