Jag har levat sen den här solen först tändes och det var därifrån jag först kom till den här planeten, fast innan liv uppstod så låg jag mest på rygg och gjorde ingenting. Ibland vandrade jag omkring, men oftast fastnade jag i någon naturkatastrof tills allting blev svart och jag återföddes igen. När människan började odla jorden var jag trött på att vara passiv och bestämde jag mig för att vara en gud som gav dem näring, skrift och civilisation i tvåtusen år. Men jag tröttnade även på det livet. Jag är ingen härskare, det är tröttsamt och svårt och tråkigt och inget för mig.
Jag vet att det finns andra varelser som mig, att vi kommer från intet och att jag inte är unik på det sättet.
Nu ville jag leva som en av dem i tvåtusen år. Givetvis var det nödvändigt att då och då låtsas att dö och begravas, vilket blev tjatigt väldigt snabbt. Att gräva sig upp på marken var lättare i början, men blev svårare och svårare varefter tiden gick. Jag tror att jorden ibland motverkar mig, tär på mina krafter. Jag vet inte varför, men den verkar ogilla mig.
Eftersom jag hade beslutit mig för att inte dö och återfödas något mer kunde jag inte leva som en normal människa, vilket jag ändå var trött på. Nu ville ville jag sprida hyss och jävelskap omkring mig och tog därför en behornad och krypliknande form. Jag stal månen från himmelvalvet och bar det i mitt eget öga, så att natten bara var upplyst där jag skådade. En annan gång utmanade jag alla djur i en tävling där det gällde att ryta högst, för den som röt högst skulle bli kung. De samlade djuren röt och stampade i marken, från det vildaste lejon till den timidaste kanin och jag eggade på dem med flöjt och trumma. Tillslut sprack marken och delade sig i små öar som djuren räddade sig till från de svallande vågorna, även om en del strök med.
Till sist flyttade jag på två städer. Dessa städer var svurna fiender men efter flytten, som de inte visste något om, marscherade de istället och slaktade sina förtrogna grannar som de slutit fred och handelsavtal med. Det måste jag säga var mitt eget favorit-trick!
Jag funderade mer och mer på vad jag skulle hitta på härnäst? Kanske ondska skulle vara något att prova på? Ja! God har jag varit och en blandning av de båda, men inte alltigenom ond. Det finns ingen hos människorna som är det. Jag skulle bli unik!
Medan jag närde dessa tankar och avslutade min tid som vandrande gycklare var jag på en stor fest hos en avlägsen stam. Naturligtvis var jag inte inbjuden men ledaren hade en mycket vacker ung son och dotter och det var längesen nu som jag botade byxklådan! En vana jag lagt mig till när jag levde som människa och ännu var väldigt fäst vid. Men jag hade inte väntat mig att stammens ledare skulle vara trollkunnig. Jag blev bunden till händer och fötter och sedan tog han min magi, all min kraft och lät sedan min själ skrapas sönder mot en klippsten. De vilda krigarna tog sina vapen och rispade in symboler och märken på stenen, runt mig och på mig tills jag var oigenkännlig. Jag kunde inte ta mig ut själv!
Men, ja, de tusen åren var ju ändå till ända snart. Jag bestämde mig för att den person som släppte ut mig skulle jag bli välgörare för. Han skulle dela mina krafter och bli en mäktig magiker och profet, ja nästan själv en gud. Men medan åren gick svalnade min känsla av framtida tacksamhet och jag tänkte att den som släppte lös mig skulle få tre önskningar istället. Tiden gick och antalet krympte till en enda önskning. Vid det laget hade redan folk kommit förbi. Antingen hade de inte sett mig, eller så hade de ingen magisk förmåga att hjälpa mig. Några slynglar var och ritade på mig en gång, och gamla män och kvinnor skrapade ytterligare på den stackars vita dammsamling som nu var min kropp och själ.
Jag bestämde mig nu för att jag inte skulle ge någon belöning till den som befriade mig. Istället skulle de få en kort glimt av en levande gud innan de fick återgå till sina magilösa liv, döende I smutsen och jorden. Men fortfarande kom ingen befrielse. Det började smärta i mig när själva stenen jag låg på började vittra sönder. Själva landskapet hade börjat förvandlas. Stora höga berg hade börjat växa I horisonten, och ut från dem kom människor I grälla och äckliga färger. Jag kunde inte se klart, mina ögon var solblekt damm på en sten. Jag kunde inte känna någonting, förutom den sprickande stenen jag låg uppsmetad över. Nu tänkte jag döda en den person som befriade mig, slita upp hans inälvor med min egen hand. Efter att ytterligare tusen år gått var in hjärna så borta att jag knappast kunde tänka på något förutom nya ”belöningar” åt min räddare. Hela hans stad skall jag vräka i havet, hela hans land skall förgöras i vulkanutbrott och jordbävningar!
Min plan från början passar mig mer och mer mig nu, ja, nu är tiden inne att vara ond! Jag är så fruktansvärt trött på att vänta, jag orkar inte längre. Se hit! Jag vill binda dig och slå din fru, slå och slå tills det inte går att känna igen henne längre. Det behövs inte ens någon magi för att göra det. Din stad är den första som skall glida i havet. Åh, att få tag ditt späda barn och krossa det mot klippan! Åh, att få slita, klösa, dricka blodet och äta benmärgen så din själ fastnar i limbo såsom min har varit i otaliga år.
Varje människa jag ser, varje litet barn eller gammal människa fantiserar jag om att jag slår och slår och slår och slår och slår. Mina krafter är borta, men jag behöver bara min egen kropp för att skada. Mina krafter är borta, min själ är sand. Hatet och hämnden har hållit mig levande. En sten, eller en ristning på en sten, lever inte. Men så länge jag kan hata vet jag att jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar