Kurstext i rymden

Denna tror jag var den text som fick mest positivt gensvar på den första kursen jag gick, extra roligt eftersom det är ett rejält omskrivet avsnitt från min andra (egenutgivna) bok. 

Portalen till rymdstationen var redo.

"Vill du göra den äran?" frågade Alawa.

"Gärna!" var det självklara svaret.

Samtliga seglare gjorde sin spypåse redo. Teleportering hade utvecklats något enormt på sista tiden, men vissa bi-effekter var något man bara var tvungen att stå ut med. Det var inte så mycket mer att göra än att ha en turordningslista så att alla visste vem som skulle städa den veckan. Sen var det bara att hoppas att man inte stod på tur när skeppet hade många fraktjobb.

“Sterrfoh, seglare”

De andra vakterna flinade. Jordlingar (bara det väldigt lustigt, då deras planet bestod mestedels av vatten) hade alltid setts som lite bakom. Dels hade de namngivit sina färdmedel efter gamla träklumpar som de reste med på sin hemplanet. Dessutom hade de namngivit sina tekniker, ledare och annan personal efter de som hade spenderat all sin tid med att få dessa träklumpat flyttande.

“Sterrfoh” kastades hälsningen tillbaka utan någon större entusiasm.

"Denna station byggdes av ett brett utbud av varelser från hela universum" sade Alawa för de nyaste rekryternas förståelse.

"Med sin teleportering systemet kan vi nå möte i en ögonblick!"

“Det gör inte så mycket att vi måste vänta, tycker jag” sade Raitmon.

Alawa rynkade på pannan; Raitmons sätt att prata var både gammaldags och märkligt.

“Trycket på teleporterare ser mycket tung in idag” sade hon.

Alawa strök handen över sin högra kind och önskade att Raitmon ville sitta still. Det skulle inte dröja många resor innan Teleporteringscentralen gjorde honom lika uttråkad som det gjorde henne.

“Vart är du på väg, från vilken planet är du?”

Alawa visste precis vad Raitmon var för typ. En ung man vars entusiasm var hans största och nästan enda tillgång, en ung man uppfödd på de gamla scifiserierna som ännu gick att få tag på. En man, helt enkelt, som tyckte att människan var kosmos krona och att det därför var okej att stoppa andra och fråga vilken ras de tillhörde. Efter ett tag började han att argumentera med en fet turist från Betelgeuse.

Inte för att Alawa inte höll med. Djupt nere så tyckte hon faktiskt att människan var både en finurligare och rent bättre byggd varelse en någon slemhög från Thvblwi. De jävlarna hade inte ens några händer och så satt de i senaten!

Jimei såg ut genom fönstret i det dova mörkret utanför stationen.

"Haschakayam, dorospelo" sa han och himlade med ögonen.

"Faska, kaschabac" svarade hans medtjuv bredvid honom.

Några små resekapslar märkta med VargStryyphföretagets logga sköts ut ur stationen och var nu i full färd med att förfina maskhål till en ny teleporteringång. Raitmon såg på dem och log.

“Hur kan ni se och äta utan några ögon eller munnar?” undrade han.

Det skulle han inte ha sagt.

“Haffashg, gattayka!” sa Jimei förolämpat.

“Atä elluks iv tta ranem nah” svarade den andra tjuven, som hade bytte till senatens officiella språk. Det var dock inget som Raitmon kunde.

“Vi äter inte, det är ju äckligt!” sa Jimei tillslut.

Han stötte till Raitmons vänstra armbåge, vilket skulle innebära någon dag på sjukan om de två tillhört samma ras, men endast fick Raitmon att glo surt.

Alawa var på väg mot dem, fast besluten att se till att det här inte utvecklades till en “incident”.

Jimei tittade upp. Han mindes nu exakt vad som skadade jordlingar mest. Således välkommnades Raitmons välmenande men nedlåtande frågvishet med en slafsig tentakel rätt i ansiktet. Inte för att det gjorde ont, men det var kletigt och lämnade hans ansikte med en tung sjunkande känsla. Några väktare märkte bråket och kom närmare. Flera uttråkade ingenjörer och resenärer som väntade på att sina resekapslar skulle bli klara för teleportering samlades. Flera av dem tillhörde raser som inte direkt var bräckliga, och slagsmål var lika goda som något att slå ihjäl tiden med.

Raitmon räckte ut tungan.

Det är märkligt hur vissa gester är sedda som obscena vilken kultur eller ras man än tillhör. En av dem är att sticka ut tungan, vilket kan signalera allt från barnslig olydnat till att man vill trycka ihop en slemklump från Adolia med den slemklump den en gång delades från.

Alawa var som tur var snabb att reagera. Hon tog tag i den fortfarande oförstående Raitmons arm och drog honom därifrån. Vakten som dragits till bråket ropade ut en protest på sitt eget språk. Jimei tog dock tillfället I akt att göra sig av med en del av sin aggression och otålighet. Detta gjorde han genom att ännu en gång slafsa sin tentakel över vaktens ansikte. Vakten skrek; hans ansikte smälte. Jimei hann inte säga speciellt mycket innan en enorm ingenjör stampade honom till mos. Inte för att han inte var som gele tidigare, men det skulle bli jobbigt om delar av honom spolades ner I duschen, eller torkade in i en socka.

Resten av Jimei var så upptagen med att slåss något som mest bestod av en blå skugga att han inte märkte att någon haffade åt sig hans turordningsbiljett till teleportörerna.

I huvudterminalen var Raitmon fortfarande omgiven av ett stor menageri av våldsamma varelser som ville honom illa, varesig de visste om vad han gjort eller ej. Medlemmar av universums mer saktmodiga och ömma raser sprang skrikande fram och tillbaka medan vakter och sjukvårdare var upptagna med att hålla sig själv säkra.

Alawa drog Raitmon tillbaka till ett undangömt skepp och beordrade sedan via radio resten av besättningen att komma till skeppet.

"Nu när detta tur är min, allt ordning i" sade Alawa hastigt till teleportörsoperatören.

“Ledsen, katastrof gör resande nej” svarade trästammen innanför uttråkat.

Alawa sparkade in dörren, tryckte in biljetten i operatörens buskhål och aktiverade teleportören.

“Okej, ni nu åker!” ropade hon till besättningen.

"Vi måste göra teleporter själva!"

Mycket senare seglade rymdskeppet med sina seglare runt rymdstationen och väntade på att Alawa skulle svara på deras anrop.

“Tror ni hon är...död?” sa Raitmon oroligt.

Bara några sekunder senare svarade Alawa på anropet och de kunde plocka upp henne. Hon steg in I skeppet, förvånansvärt glad, blodig och med en del av Jimei under en av sina fotsulor. 

 Märkliga varelser designade av Polawat Darapong