Sagan om Lucio och det gyllene geväret del 3

Lucio började nu känna sig som hemma i Overwatch. Han hade jobbat för dem i lite över ett år och spelat in en ny skiva, men närmare ett gyllene gevär var han inte. Han bestämde sig för att i framtiden samarbeta med Junkrat, som hade ett gyllene gevär redan, för att se om han kunde utröna hur man kunde få tag på ett.

Nästa uppdrag tog dem till Hollywood där dom skulle eskortera robotregissören HAL-Fred Glitchbot hem, eftersom han mordhotats efter att ha spelat in en film om ett människo/robotförhållande. Med de två var Ana och Reinhardt, två personer Lucio kämpat med många gånger tidigare och beundrade samt två terrorister. Lucio förvånades över detta, men Reaper och Doomfist (som de hette) sa att striden över denna film skulle skapa nya konflikter vilket var bra för dem.

Nästa uppdrag tog Lucio till Nepal tillsammans med ninjan Genji. Det var extra viktigt för Lucio att lyckas idag eftersom ett religiöst krig brutit ut efter en Shism inom Shambali, sekten robotmunken som tipsat Lucio om det gyllene geväret kom ifrån. Lucio mötte flera robotmunkar såsom Zenyattta, Regatta, Mondatta, Takharta och Tony Harrison. Tyvärr kunde Lucio inget göra, striderna fortsatte till staden brann och en av ledarna mördad.

Lucio återvände senare till Hollywood på sin semester, denna gång för att ha en kändisbiroll i en film. Detta var en typisk monsterulle med gigantiska robotar och monster som slog varandra på truten. Lucio var med i en liten humoristisk scen där ett gigantiskt monster trampade på en av hans konserter. För detta fick han mer betalt en vad han skulle fått om han så jobbat 10 år i Overwatch.

En del av creditsekvensen. Ingen sa att detta var en högbudgetrulle. Hej, ingen sa att munken var med...Eller Symmetra! Hade Lucio vetat detta hade han varit med tveksam i att vara med i denna film. 

Nästa uppdrag tog Lucio till Egypten där en ondsint A.I fått för sig att den var Anubis och behövde stoppas. Ana kände landet och Junkrat var med, tyvärr också Symmetra. Zarya återvände och ny för Lucio var Torbjörn, en tekniker från Sverige. Alla började bråka med varandra efter ungefär 20 sekunder men de lyckades i alla fall genom att spärra in A.I:n där den inte kunde göra någon skada.

Ett sista uppdrag tog Lucio till Route 66, den kända motorvägen som gick genom Deadlock Gorge, hem till det kända Deadlock-gänget. Flera före detta medlemmar av gänget var med på uppdraget tillsammans med Soldier 76, som å Overwatch vägnar fraktade en bomb genom området. Katastrof, Deadlock-gänget lyckades med att ta den! Fast bomben visade sig vara falsk, hela uppdraget var en avledande manöver för den riktiga transporten som skedde över en annan väg. Fast Lucio fick i alla fall ingen lön för uppdraget...

Men han fick en bonus! En biljett till Zaryas nästa tävling, ett halvårs lärljungeskap hos Torbjörn, en spray föreställande Tracer samt sake.

Även om Lucio kände att han utförde ett viktigt uppdrag ville han gärna ha åtminstone en liten ledtråd om var det gyllene geväret kunde finnas. Eftersom uppdragen inom Overwatch började ta slut bestämde han sig för att försvinna under radarn för att undersöka de personer som han misstänkte sitta på kunskapen om var det gyllene geväret kunde finnas. Med sig hade han Tracer, som också var lite missnöjd med Overwatch efter det falska uppdraget på Route 66. Först och främst gällde det att hålla koll på Junkrat, som anställts som rivare för samma företag som Symmetra jobbade för. Sedan var det de fyra terroristerna Widowmaker, Doomfist, Reaper och Sombra som samarbetade med Overwatch misstänkt mycket. Till sist var det Torbjörn, som spärrat in A.I:n i Egypten och fortsatte babbla om "vilket gyllene tillfälle detta var" och "Hur framtiden såg ljus och skulle bringa dem floder av guld". Tiden inom Overwatch var över, det var dags att ta det gyllene geväret i egna händer! Så att säga.

Låtom oss spela: Harry Potter och de vises sten till Playstation del 3

Wow, jag kan knappt tro det själv. En serie på min blogg som jag faktiskt fortsatt med! Häng med i tredje avsnittet av genomspelningen av Harry Potter till Playstation där jag känner mig som polygon-Hagrid och inte vet vad jag ska göra åt det.

När jag var liten och spelade det här för första gången trodde jag att Hagrid tappat huvudet och blev livrädd eftersom jag trodde att det var någon sorts skräckspelsparodi jag spelade och att allt snart skulle urarta i blod och fasor.

Bonuspoäng för att de försökt emulera Hagrids sluddrande. Synd bara att ingen informerat röstskådisen som uttalar allting så tydligt han kan, om än med lite vemodig röst.

Ett riktigt, tiktigt genuint obehagligt leende från Harry.

Fast det klår inte vinnaren av "Årets Pedosmile sex gånger i rad" MMM COLIN

Som sagt det är kul att se karaktärer som är med i böckerna men som när spelets gjordes inte hade varit med i en film ännu. Jag kommer alltid att föreställa mig att Professor Sprout ser ut så här.

BACK, FOUL IMPOSTOR

Quidditchträningen är i teorin spelets stora minispel som alltid står öppet om man vill ta en liten paus från huvudäventyret men eftersom spelets är så linjärt är man i princip utelåst härifrån efter att ha passerat nästa del av slottet.

Tro nu inte att jag är någon sorts hater (läste andra Harry Potter boken under en enda natt med skola därpå) men redan som liten tyckte jag att Quidditch var en extremt korkad sport, bara skapad för att skapa spänning åt huvudpersonen. Gillar parodin i Barry Trotter där den som fångar kvicken får miljoner biljoner poäng och automatiskt vinner matchen.

Flyga genom ringar har vi gjort förut men nu skall vi även jaga kvicken på tid utan att förlora den ur sikte. Lyckas man på den ändå rätt generösa tidsramen kan man kamma in rejält med elevhemspoäng.

Sista momentet består i att trycka på X för att fånga kvicken när den flyger nära din hand. Det är svårare än det verkar på högre svårighetsgrader och tidsramen är inte alls lika generös.

Spelet är i teorin ett sandlådespel men man slussas linjärt mellan platserna som kan delas in i fyra områden efter de bönor Wesley-tvillingarna vill att man skall samla för att kunna öppna porträtt med bonusar bakom. Vi har precis passerat nedre slottet och är nu på Hogwarts gård och skogar.

Rätt bra plantering av ett sido-uppdrag som gör det tydligt att man skall komma tillbaka senare för att lösa hans problem istället för att slita sitt hår här i en kvart och sedan ge upp.

Eftersom Harry Potter-världen inte var lika utvecklad när det här spelet gjordes hade det större frihet att designa egna varelser. Bredvid Harry syns en sk Horklump. De nämns i böckerna men jag tror aldrig att de beskrivs närmare förrän senare. 

Återigen väldigt märklig handlingsuppbyggnad. Hagrid nämner en plats kallad Vidunderporten men mig veterligen finns ingen sådan plats i Harry Potter så hur skall spelaren veta vad de skall bege sig? 

Neville varnar för ett monster vid Vidunderporten (fortfarande utan att man vet var det är) men monstret ifråga, en gris-staty, får inte liv förrän Harry kommer dit. Ytterst skumt.

Tog med denna bild bara för att påpeka att Hogwarts har GLÖDANDE MAGMA flytande över skolgården.

GAAAH jag hade glömt hur utdraget och tråkigt den här delen av spelet var. Man tar sig genom skogen och låter Horklumpar l-å-n-g-s-a-m-t äta gräs för att bli större så att Harry kan använda dem för att täppa igen rör. I sann tv-spelslogik skapar det luftströmmar över raviner som Harry kan använda för att äntligen ta sig förbi den där Vidunderporten alla snackar om och hämta eldfröna Hagrid vill ha!

I´ve heard Norse (map and concept)

Nu när utvecklarna äntligen har behagat släppa den där spelmotorn jag väntat på i snart över ett års tid kan arbetet med Alex och Adva- spelen fortsätta! Detta är världskartan till Alex and Adva: I´ve heard Norse, ett Mario och Luigi/A link to the past-liknande spel som är inspirerat av fornordisk mytologi. Precis som i fornordisk mytologi är världen skapad av en jättens skalle av fyra gudar; den vise Sigtrygg, den listige Tymor, den urstarke Klev och den milde Storkr. De kallas de fyra skadade gudarna eftersom de alla fick någon typ av permanent skada när de dödade jätten.

Efter att de skapat världen bosatte de fyra gudarna sig på tre öar (Sigtrygg och Klev delar på en ö som mor och son), där Tymor fick den minsta. Adva är medlem av de fyra gudarna kvinnliga soldater och Alex är öns magiker.

En dag får Tymor besök av en mystisk missionär som kallar sig Seymour Smiles från Storkrs ö som attackerar Tymor och tar mycket av hans kraft. Missionären fortsätter mot Bjarmaland där Sigtrygg och Klev bor. Adva skickas för att varna dem och Alex kommer med eftersom hans magi behövs för att åka på Jormungandr, en enorma tunnelbana byggd av Tymor och driven av gigantiska skräcködlor.

Tyvärr kraschar den på vägen och Alex och Adva strandas i jättarnas värld Outyard i norra Bjarmaland. Äventyret börjar!

Från vänster till höger; Storkr, Tymor, Sigtrygg och Klev

Nu skall det poängteras att spelaren inte kommer att tyngas ner av en enorm backstory i spelets början. Spelet börjar in medias res utan att något förklaras; man får veta om världen och dess kultur under spelets gång. Sen kommer självfallet inte heller hela spelet göras, utan endast en kort prototyp som blir typ startfilmen, Alex och Advas hemstad samt en bosstrid på Jormungandr. Så, nu känner ni till lite om spelets handling, men hur spelas det!?

Spelet spelas i realtid, man kan använda olika vapen och magier samt byta plats på Alex och Adva för att utföra specialförmågor ute på fältet. Man kan även levla vilket ökar ens egenskaper. Man får även en liten runsten för varje gång man levlar upp samt utför vissa saker i spelet som kan användas för att öka enskilda egenskaper.

Allt det här kommer förhoppningsvis bli mer lättförståeligt så fort jag får klar en visningsbar demo klar.

Till sist kommer den stora frågan om spelets svårighetsgrad och balansering. Förra året gjorde jag ett mer traditionellt rpgmaker-spel där svårighetsgraden (önskar att jag kunde säga att det var med flit, men så var det inte) var lite som i Kid Icarus. Även om de första banorna i teorin var väldigt lätta blev det ändå svårt eftersom man inte hade så många attacker eller rörelser att försvara sig med.

Senare delar i spelet var lätta i jämförelse! Sedan föll inte systemet med sidequests för att levla upp inte väl ut, men det kan vi lämna därhän eftersom detta spelet inte alls kommer att fungera på samma sätt!

Första steget blir att känna lite på spelmotorn för att se vad den kan göra och vilka begrönsningar som finns. Detta spelet skulle också kunna göras i rpgmaker (jag har jobbat lite med scripts i rpgmaker för att få det att funka) men tyvärr gör det striderna rätt så klumpiga och träiga. Men bara denna nya spelmotor har den användarvänlighet och möjligheter jag efterfrågar så kan vi snart ta oss på ett hisnande äventyr i vikingamiljö för att svara på frågan om vem den mystiska missionären är och vilka mörka krafter som står bakom hans gängliga gestalt!  

Prototyp till prototypen

Kurstext i rymden

Denna tror jag var den text som fick mest positivt gensvar på den första kursen jag gick, extra roligt eftersom det är ett rejält omskrivet avsnitt från min andra (egenutgivna) bok. 

Portalen till rymdstationen var redo.

"Vill du göra den äran?" frågade Alawa.

"Gärna!" var det självklara svaret.

Samtliga seglare gjorde sin spypåse redo. Teleportering hade utvecklats något enormt på sista tiden, men vissa bi-effekter var något man bara var tvungen att stå ut med. Det var inte så mycket mer att göra än att ha en turordningslista så att alla visste vem som skulle städa den veckan. Sen var det bara att hoppas att man inte stod på tur när skeppet hade många fraktjobb.

“Sterrfoh, seglare”

De andra vakterna flinade. Jordlingar (bara det väldigt lustigt, då deras planet bestod mestedels av vatten) hade alltid setts som lite bakom. Dels hade de namngivit sina färdmedel efter gamla träklumpar som de reste med på sin hemplanet. Dessutom hade de namngivit sina tekniker, ledare och annan personal efter de som hade spenderat all sin tid med att få dessa träklumpat flyttande.

“Sterrfoh” kastades hälsningen tillbaka utan någon större entusiasm.

"Denna station byggdes av ett brett utbud av varelser från hela universum" sade Alawa för de nyaste rekryternas förståelse.

"Med sin teleportering systemet kan vi nå möte i en ögonblick!"

“Det gör inte så mycket att vi måste vänta, tycker jag” sade Raitmon.

Alawa rynkade på pannan; Raitmons sätt att prata var både gammaldags och märkligt.

“Trycket på teleporterare ser mycket tung in idag” sade hon.

Alawa strök handen över sin högra kind och önskade att Raitmon ville sitta still. Det skulle inte dröja många resor innan Teleporteringscentralen gjorde honom lika uttråkad som det gjorde henne.

“Vart är du på väg, från vilken planet är du?”

Alawa visste precis vad Raitmon var för typ. En ung man vars entusiasm var hans största och nästan enda tillgång, en ung man uppfödd på de gamla scifiserierna som ännu gick att få tag på. En man, helt enkelt, som tyckte att människan var kosmos krona och att det därför var okej att stoppa andra och fråga vilken ras de tillhörde. Efter ett tag började han att argumentera med en fet turist från Betelgeuse.

Inte för att Alawa inte höll med. Djupt nere så tyckte hon faktiskt att människan var både en finurligare och rent bättre byggd varelse en någon slemhög från Thvblwi. De jävlarna hade inte ens några händer och så satt de i senaten!

Jimei såg ut genom fönstret i det dova mörkret utanför stationen.

"Haschakayam, dorospelo" sa han och himlade med ögonen.

"Faska, kaschabac" svarade hans medtjuv bredvid honom.

Några små resekapslar märkta med VargStryyphföretagets logga sköts ut ur stationen och var nu i full färd med att förfina maskhål till en ny teleporteringång. Raitmon såg på dem och log.

“Hur kan ni se och äta utan några ögon eller munnar?” undrade han.

Det skulle han inte ha sagt.

“Haffashg, gattayka!” sa Jimei förolämpat.

“Atä elluks iv tta ranem nah” svarade den andra tjuven, som hade bytte till senatens officiella språk. Det var dock inget som Raitmon kunde.

“Vi äter inte, det är ju äckligt!” sa Jimei tillslut.

Han stötte till Raitmons vänstra armbåge, vilket skulle innebära någon dag på sjukan om de två tillhört samma ras, men endast fick Raitmon att glo surt.

Alawa var på väg mot dem, fast besluten att se till att det här inte utvecklades till en “incident”.

Jimei tittade upp. Han mindes nu exakt vad som skadade jordlingar mest. Således välkommnades Raitmons välmenande men nedlåtande frågvishet med en slafsig tentakel rätt i ansiktet. Inte för att det gjorde ont, men det var kletigt och lämnade hans ansikte med en tung sjunkande känsla. Några väktare märkte bråket och kom närmare. Flera uttråkade ingenjörer och resenärer som väntade på att sina resekapslar skulle bli klara för teleportering samlades. Flera av dem tillhörde raser som inte direkt var bräckliga, och slagsmål var lika goda som något att slå ihjäl tiden med.

Raitmon räckte ut tungan.

Det är märkligt hur vissa gester är sedda som obscena vilken kultur eller ras man än tillhör. En av dem är att sticka ut tungan, vilket kan signalera allt från barnslig olydnat till att man vill trycka ihop en slemklump från Adolia med den slemklump den en gång delades från.

Alawa var som tur var snabb att reagera. Hon tog tag i den fortfarande oförstående Raitmons arm och drog honom därifrån. Vakten som dragits till bråket ropade ut en protest på sitt eget språk. Jimei tog dock tillfället I akt att göra sig av med en del av sin aggression och otålighet. Detta gjorde han genom att ännu en gång slafsa sin tentakel över vaktens ansikte. Vakten skrek; hans ansikte smälte. Jimei hann inte säga speciellt mycket innan en enorm ingenjör stampade honom till mos. Inte för att han inte var som gele tidigare, men det skulle bli jobbigt om delar av honom spolades ner I duschen, eller torkade in i en socka.

Resten av Jimei var så upptagen med att slåss något som mest bestod av en blå skugga att han inte märkte att någon haffade åt sig hans turordningsbiljett till teleportörerna.

I huvudterminalen var Raitmon fortfarande omgiven av ett stor menageri av våldsamma varelser som ville honom illa, varesig de visste om vad han gjort eller ej. Medlemmar av universums mer saktmodiga och ömma raser sprang skrikande fram och tillbaka medan vakter och sjukvårdare var upptagna med att hålla sig själv säkra.

Alawa drog Raitmon tillbaka till ett undangömt skepp och beordrade sedan via radio resten av besättningen att komma till skeppet.

"Nu när detta tur är min, allt ordning i" sade Alawa hastigt till teleportörsoperatören.

“Ledsen, katastrof gör resande nej” svarade trästammen innanför uttråkat.

Alawa sparkade in dörren, tryckte in biljetten i operatörens buskhål och aktiverade teleportören.

“Okej, ni nu åker!” ropade hon till besättningen.

"Vi måste göra teleporter själva!"

Mycket senare seglade rymdskeppet med sina seglare runt rymdstationen och väntade på att Alawa skulle svara på deras anrop.

“Tror ni hon är...död?” sa Raitmon oroligt.

Bara några sekunder senare svarade Alawa på anropet och de kunde plocka upp henne. Hon steg in I skeppet, förvånansvärt glad, blodig och med en del av Jimei under en av sina fotsulor. 

 Märkliga varelser designade av Polawat Darapong

Sagan om Lucio och det gyllene geväret del 2

Välkommen till den andra delen i vår saga och jakt (men inte fanfiction) i att sälja platina som världskänd artist! När vi lämnade Lucio förra gången så hade han precis fått sin första Overwatch-lön. Han hade mött en person med ett gyllene gevär men inte fått något svar på hur han själv kunde få fatt på ett. Men nya uppdrag väntar även om inte alla är helt nöjda med hans lite speciella ljudvågsbaserade sätt att strida! 

Men äventyren fortsatte. Lucio fick en hel del mindre uppdrag som inte inbegrep så mycket strid. Det var upphandlingar mellan robotar och människor, hjälp till människor i nöd i Australien och protester mot Vishkar. Det var allting sådant Lucio kunde tänka sig att jobba med förutom musik!

Nästa uppdrag tog Lucio till Numbani, en fantastisk stad där människor och robotar levde i fred och samförstånd. Uppdraget var att forsla den ökände Doomfist´s handske till ett museum, men oturligt nog stal Doomfist den under transporten. Lucio skulle snart komma att se mer av Doomfist...

Den där skurkaktiga Symmetra var också där, och det kändes inte helt otänkbart för Lucio att Doomfist, och i förlängningen terroristorganisationen Talon, hade betalat henne för att röja museets försvarsystem. 

Ytterligare ett uppdrag tog Lucio till tyska Eichenwalde där han skulle återhämta en rustning från en död riddare. Med sig hade han en soldat, en cowboy, kvinnan de båda älskade och D.va samt en galen australiensare. Denna hade dock inget gyllene gevär.  

Shamanen och hans gorillafamiljär som sänt Lucio på denna resa var på semester i Iilios som hade attackerats av Talon, som ville åt några närliggande ruiners hemligheter. De stoppades dock av Mercy och Zarya, som vi mött tidigare samt riddaren Reinhardt i den nya rustningen Lucio skaffat samt Hanzos lite mindre värdelösa bror Genji.

Doomfist återkom senare med sin handske, dock bara för att spela capture the flag. Han sa att han ville testa folk i Overwatch för att se hur starka de var....sa att han ville ha en utmaning.Lucio var med i hans lag tillsammans med andra terrorister såsom Widowmaker, Sombra, Torbjörn och Mei. Ett hemskt gäng som bara förstör för andra spelare, huh!

Månadens sista uppdrag var...intressant. För att möta ett större hot, en gigantisk robot som reste sig ur djupet fick Lucio hjälp av Doomfist och Widowmaker. Till Lucios frustration av både Torbjörn och Symmetra med, ÅH, om bara de ville försvinna. Ny i gruppen var Tracer, en pilot från Overwatch. Hon var trevlig och utmanade Lucio i en löpartävling, vilket han tyvärr förlorade med rätt stor marginal.                                     

                                          

Första uppdraget nästföljande månad var att utforska en bas i Antarktis för att se varför den hade slutat fungera. Det visade sig att alla där var döda efter ett oväder! Lucio, Reaper (en av Doomfists män) och Orisa (en försvarsrobot Lucio lärt känna i Numbani) visste inte vad de skulle tro. Kunde Mei, den enda överlevande, vara den som låg bakom det hela!? Men allt skulle vara värt det om bara Lucio kunde lägga vantarna på det gyllene gevär han så länge eftersökt.

Låtom oss spela: Harry Potter och de vises sten till Playstation del 2

Härmed fortsätter den spännande (och blockiga) berättelsen om Harry Potter´s första år på Hogwarts i Playstation 1-tappning. Läs del ett om du inte redan gjort det!

Ytterligare en märklig sak (av, som ni kommer att märka, väldigt väldigt många) är att vissa rum har namn och vissa inte även om man bara går igenom dem som en del av en bana.

Berättaren har en märklig betoning på ordet "här" vilket får det att låta som att du bara kan kasta Flipendo när du fällt ner kameran hit.

Annars går banan mest ut på att samla Hedwigs ugglefjädrar. Dessa har på något lustigt sätt förmågan att låsa upp Hogwarts dörrar. TV-spel!

Den här spionerande figuren dyker upp lite då och då i spelets början, men det sägs aldrig rent ut vem det är. Kontexten säger att det är Quirrell/Voldemort, men lite skumt känns det att det aldrig förtydligas, speciellt som denna Voldemort är ännu mer proaktiv än bokversionen när det gäller att döda Harry.

Be careful who you call ugly in grade school

PS1-Harry Potters kropp är inte riktigt gjord för att vända sig om vilket resulterar i ett par konliknande Lara Croftbröst.

Ingen fara det är jag också HÖHÖHÖ

Spelet gör en mycket bra introduktion av Quidditch enligt Miyamotos princip; varje spelmoment introduceras var för sig så att spelaren får en grundlig träning. Här träning med den hårde madame Hooch i hur man flyger genom ringar. 

Så här presenterar jag alla mina vänner.

För att komma till själva trollkonstlektionerna måste man passera en hinderbana samtidigt som läraren sarkastiskt berömmer en om man lyckas komma i tid (åtminstone är det svårt att inte tolka det sarkastiskt)

Lär dig en trollformel genom att leka följa John med professor Flitwick. DET VAR BRA UTMÄRK PERFEEEEEKT säger alla lärare utan undantag 

Märk väl att timglas som placeras på piedestaler öppnar dörrar. Det kommer att bli användbart om en liten stund.

The creed of the basement dweller

Första bosstriden mot Malfoy måste jag säga är helt fantastisk och står sig även mot andra spels bossar. Placera timglas på piedestalerna och kasta sen tillbaka smällkaramellerna mot Malfoy. Han får sedan hjälp av Crabbe och Goyle och kastar SUPERSTORA, MAGISKA SMÄLLKARAMELLER som exploderar så fort de nuddar marken. Som tur var kan Crabbe och Goyles fortfarande kastas tillbaka. Tom Feltons lilla Nazi-babyface som förändras till en äcklad grimas när man träffar honom kommer alltid att få mig att skratta.

I takt med att man tar sig genom spelet får man se hur poängställningen står gällande elevhemspokalen. Man kan utföra små sidouppdrag för att öka sina poäng men om man vinner eller förlorar verkar inte påverka slutscenen där Gryffindor vinner i alla fall.