Styrelsemöte om teleportering

Nej, den här berättelsen har inget med Overwatch att göra, jag ville bara ha en passande bild till texten!

“Okej, du fixar detta.” sa Dr Varg till sin egen spegelbild inne på toaletten.

“Det handlar bara om motivation; och du har ju gått flera kurser angående just sådana här problem!”

Men hans tre kollegor, som väntade I det minimala konferensrummet, brydde sig inte ens om att titta upp när han öppnade dörren. Istället spenderade de tre eminenta doktorerna Alona, Harmod och Stryyph tiden med att alla stirra åt olika håll.

“Mina herrar!” började Dr Varg glatt innan han omedelbart kom av sig. Han tittade på sina tre kollegor igen och harklade sig ljudligt.

“Mina herrar och dam.” fortsatte han. “Jag kan med glädje säga att budgeten för projektet har utökats med summan vi begärde!”

“Lysande!” utbrast Dr Alona.

“Vänta nu här.” avbröt Dr Stryyph.

“Ursäkta att jag är pessimistisk, men Viktor har väl aldrig i hela sitt liv lyckats fullt ut med något han föresatt sig?” Dr Stryyph log försmädligt mot sin kollega.

“Du kan väl vänligen låta mig prata till punkt?” svarade Dr Varg och försökte le lika försmädligt tillbaka, men det lyckades honom inte riktigt.

“Okej, jag tar tillbaka vad jag sa, högt ärade projektledare.” sa Dr Stryyph och lutade sig tillbaka i stolen.

“Berätta om pengarna vi får helt utan att ge något resultat tillbaka, för något krux verkar ju faktiskt inte finnas?”

“Kruxet är att jag räddat fyra års arbete.” sa Dr Varg med eftertryck.

“Och så måste vi vara klara med projektet inom två månader annars får vi inga mer pengar.”

“Det vet du att vi aldrig kan lyckas med!” utbrast Dr Alona medan Dr Stryyph småskrattade förtjust.

“Vi är fortfarande inte ens nära att få teleportering att fungera...”

“Teleportering fungerar alldeles utmärkt!” röt Dr Varg tillbaka.

“Det handlar bara om att få de små fluktuationer som ännu återstår när folk rör på sig ner på en acceptabel nivå! Det kan väl inte vara så jävla svårt!?”

“… I någon större skala, menar jag.” avslutade Dr Alona. Hon verkade anse diskussionen avslutad och reste sig för att gå men Dr Stryyph viftade med handen för att få henne att vänta lite och lyssna på vad han hade att säga.

“Teleportering fungerar alldeles utmärkt, det stämmer.” började han.

“Man måste bara spärras in, naken, i en heltäckande kroppsavgjutning som gör att man inte kan se, känna eller andas på de 2-3 minuter som teleporteringen sker. Dessutom får man inte röra alltför mycket på de inre organen vilket leder till att alla som teleporteras måste injiceras med avslappnande medel vilket i sin tur innebär totalförlamning under tiden de teleporteras. De flesta som provat det hittills har beskrivit det hela som obehagligt. Jag tror inte vi kan avveckla kollektivtrafiken riktigt ännu...”

Dr Varg suckade och såg blek ut. Han mindes alltför väl hur teleportering kändes.

“Men vi måste göra vad vi kan.” fortsatte han I en lugnare ton.

“Hela världen skulle kunna förändras totalt om vi bara...”

“Problemet är att vi har så lite utrymme för fel.” sade plötsligt Dr Harmod.

De andra tre forskarna stirrade; de hade en tendens att glömma att Dr Harmod ens existerade.

“Vi skulle kunna testa med lite lösare parametrar, kanske bara låta folk sitta fastbundna i någon sorts steriliserat rum? Vi kommer aldrig att komma fram till något resultat om vi inte kan testa med fler människor. Vi har all data vi behöver när det gäller att teleportera saker som inte rör sig.”

“Vi vet att det fungerar skitdåligt!” sa Dr Stryyph glatt.

“Men det fungerar I alla fall... vi vet vilka regler som gäller.” sa Dr Varg, mer till sig själv än till det andra.

“Det är väl bra?”

“Jättebra.” sa Dr Alona.

“Vi vet exakt hur många dagar vi måste arbeta övertid och vi vet exakt vilken dag vi kan rapportera ett misslyckande och att alla pengar institutet spenderat är till ingen nytta...”

Dr Stryyph skrattade nu öppet så hans stora mage guppade. Dr Harmod hade återigen dragit sig tillbaka till sin egen lilla värld och satt nu och petade I sin medhavda matlåda. Dr Varg suckade djupt. Ända sedan projektets början hade han föreställt sig med nobelmiddagen, hur han skulle se Dr Stryyph sura medan han mottog priset som projektets ledare. Det verkade nu som att denna dröm aldrig skulle uppfyllas.