Arbetsökarbloggen del 2

Jobb jag sökt denna vecka:

Testare
IT-support
Webbredaktör

Det sista jobbet är intressant men förhindras av flera faktorer, bland annat att det bara är ett vikariat, börjar den tionde Augusti samt att jag inte har någon bostad. Själva jobbet i sig hade varit perfekt! För övrigt sysselsätter jag mig med att städa lägenheten samt ordna mina affärer för hemflytten. På hobby-sidan har jag börjat spela Team Fortress igen eftersom spelet fått en stor uppdatering. Nog om detta! Här kommer dessutom kapitel 13 av jackalopes!

http://www.tymorthetrickster.com/Jchapter13.html

Arbetsökarbloggen del 1

Eftersom jag med början den 1 första Augusti kommer att bli arbetslös igen så tänkte jag här hålla en liten dagbok för att kunna överse mina planer på att skaffa nytt jobb och bostad. Med början denna söndag, söndagen den tolfte Juli, kommer jag att uppdatera varje vecka med vad som hänt och vilka jobb jag sökt. Jag kommer dock av sekretesskäl inte skriva hos vem jobben ligger eller exakt vad jobbet innebär. Tyvärr verkar de flesta intressanta jobb vara på deltid för de som studerar men som ni ser här nedan har vi hittat ett par:

Junior frontend utvecklare
Online Supporter
Sedan tidigare har jag även pratat med en återförsäljare för det företag jag jobbat för tidigare.

Skulle någon som läser detta ha några tips är jag givetvis ivrig att ta del av dem!
Tolfte kapitlet av jackalopes:
http://www.tymorthetrickster.com/Jchapter12.html

Kokopelli

Detta är Kokopelli, vatten-delaren, den puckelryggiga flöjtspelaren, bergsväggsfolkets Casanova (fast själv föredrog han namnet Estaban). Han var den som bringade magi från övervärlden till det som senare blev Amerika. Beskrivningen är tagen från Tvtropes tidigare avdelning för 

Alla som läst mina bloggar och mina historier bör veta att jag älskar tricksters och kulturbringare.
Dessa varelser drattar på arslet och gör sig till men bringar ändå förändring och magi till världen. Min favorit bland alla dessa är Kokopelli, den ur-Amerikanska flöjtspelaren. Han är en symbol som återkommer på flera grottbilder från indianer ursprungsbefolkningen över hela Amerika. Enligt vissa legender är han en handlare som sprider magiska varor och legender I sitt spår, enligt vissa legender har han en rygg full av frön och sprider fertilitet både bland landets fält och landets kvinnor. Han vandrar från folk till folk och ställer till med stora fester där han spelar musik på sin flöjt och berättar om sina äventyr. I alla sammanhang är han en person som gör folk lyckliga och tillfredsställda. Det sägs att han bara besöker en stam under en generation eller ännu mer sällan, Han kan aldrig kallas på eller fås att lyda några befallningar över huvud taget!

http://www.tymooreart.com/

Kokopelli rådde även över jaktlyckan och hade således med sig följeslagare som symboliserade fåret, hjorten, reptildjuren eller insekterna. Att döda hans följeslagare betydde otur men att visa vördnad för dessa följeslagare garanterade god jaktlycka. Faktum är att vissa forskare menar på att Kokopellis flöjt ursprungligen var ett typ av blåsrör som användes till jakt.

Speciellt populär var han bland Hopi-indianerna I nordöstra USA. Kokopelli hade även en kvinnlig motsvarighet som hette Kokopelli-manna. Hon sades vara ful, men samtidigt så kunde hon tjusa de starkaste och virilaste av de unga männen och göra dem till hennes. Kokopelli själv sades vara rätt så ful även han; han hade som sagt puckelrygg och var både spinkig och gänglig, som en mycket vänligare slenderman.

Sådan här rygg får man om man arbetar med datorer (och om alla ens hobbies inbegriper datorer)

Precis som vissa använde Näcken här I Sverige för att förklara oplanerade graviditeter där fadern var okänd är det mycket möjligt att Kokopelli användes på ett liknande sätt. Det fascinerade är att Kokopelli finns från grottmålningar över hela USA, samma figur med samma puckelrygg, flöjt, tentakelliknande hår och I vissa fall, gigantiska erektion. Vad kommer dock denna legend om denna mystiska vandrare ifrån?

Enligt vissa forskare, dvs de som inte tror på den ovan nämnda teorin om flöjten som jaktvapen, var Kokopellis flöjt något som kringresande försäljaren använde för att visa en stam att han hade fredliga avsikter och att han hade saker att sälja. Denna teori förklarar varför just denna symbol är så vida spridd över hela Amerika. Eftersom denna/dessa resande inte nödvändigtvis oroat sig över eventuella barn hos dem han låg med kan tankarna hos ursprungsbefolkningen letts till någon typ av fruktbarhetsgud. En sådan syn är väl inte nödvändigtvis något som en västerländsk moral uppmuntrar men det uppvisar en del av det otvungna sätt som Hopierna såg på sexualitet. En tredje teori är att flöjten inte baseras på något från verkligheten utan helt enkelt symboliserar den, hörhum, phalliska delen av Kokopellis personlighet.

Eller så är det hans näsa!

Namnet Kokopelli kommer från Koko och Pelli, där Koko är ordet för en gud och Pelli namnet på en typ av fluga. Kokopelli sades ha ett flugliknande ansikte. I vissa versioner har Kokopelli två kaninliknande öron istället för sina tentakler, vilket på ett bra sätt anknyter till min egen skapelse Tymor och ytterligare gör att jag tycker om karaktären! Kokopelli verkar även, precis som Tymor, vara ett populärt namn för hästar.

PINGAS

Jag ser Kokopelli som att lycka och välstånd går över olika kulturers föreställningar om utseende och vad som går för sig. Jag ser Kokopelli som en vandrare som aldrig kan fångas och sprider legender och kulturbringande I sitt fotspår. För det är vad en trickster är, en kulturbringare!

Det är Pyramid-Kokopelli! Also; more PINGAS

Tionde kapitlet av jackalopes:
http://www.wattpad.com/142809461-jackalopes-chapter-10

Lite diverse!

I detta inlägg har jag egentligen bara två länkar att bjuda på:
http://youknowbatsy.blogspot.co.uk/2015/04/snabbanalys-av-karaktarer-i-arkham.html
Snabbanalysen av samtliga karaktärer i Arkham Asylum fortsätter efter ett långt uppehåll!

http://www.wattpad.com/story/39169858-jackalopes
Jackalopes finns nu även på Wattpad, ett verktyg för författare. Exakt hur det fungerar kommer jag att detaljera i ett framtida inlägg men för nu vore det fint om ni kunde klicka in er och ge lite views (man måste ha 500 för att låsa upp samtliga av sidans verktyg)!

Dillons rolling western

I västern vandrar en ensam prisjägare. Hans namn viskas i vinden och skänker hopp till de hårt ansatta små städerna som omger den stora järnvägen samtidigt som det sätter skräck i harhjärtade skurkar. Hans namn? Dillon, den röda blixten!

Dillons rolling western är ett så kallat tower defence-spel. Man har en bas som skall försvaras från sten-liknande banditer kallade Grocks. Varje bana i spelet delas in i tre dagar. Dillon och hans assistent Rush anländer till en ny stad och hyrs av stadens ledare för att försvara staden från Grocks. Under dagtid samlar man material för att bygga ett försvar med murar och kanontorn och under natten försvarar man staden. Material som behövs är metal som används för att bygga försvarsmurar, frukt för att föda stadens boskap och saker som kan säljas för att köpa andra verktyg (som dynamit eller hälsodryck, finurligt kallad snake-oil) samt att bygga vakt och kanontorn. Blir man av med all hälsa eller låter Grocks röva bort alla stadens boskap förlorar man. Mellan uppdragen finns en liten bar man kan gå till för att åta sig sidouppdrag eller köpa varor. Spelet är välbalanserat men har en snabbt stigande svårighetsgrad.

Vanpool (som även gjort bla Tingles rosy rupeeland) är duktiga på att skapa intressanta världar och har många ideér (i många fall är de dock mer unika än bra).

Rush är, till skillnad från karaktärer som Issun och Navi, inte enormt irriterande

Men ack! Tydligen består Vanpool inte av människor utan maskiner eller måhända aliens med minst tre händer. Bara detta kan förklara varför deras spels kontrollschema är så fruktansvärt obekväma. Man använder både styrkorset och stylusen för att spela. Naturligtvis finns ingen alternativ kontrollmetod för vänsterhänta.

Man kan inte poängtera nog hur bättre det andra splelet I serien är än det första, hur mycket en halvbra prototyp det är.

Faktum är att jag rekommenderar att man börjar med det andra spelet och struntar I det första. Förutom ett par referenser är andra delen sin egna story och man missar inget viktigt. Man måste ge Vanpool en eloge för att ha förbättrat samtliga av de moment som inte helt funkade I det förra spelet. Inlärningskurvan är lite jämnare och man kan nu hyra in prisjägare som hjälper en förutom de kanontorn som fanns I förra spelet.

Under dagtid kan de hjälpa en att samla resurser vilket gör spelet mycket mindre grindigt. Dessa prisjägare kan sedan utmanas I en duell så att de följer en permanent, vilket ökar spelets västernkänsla. En annan skön detalj som är förbättrad från förra spelet är baren vid dagens slut. Allt sköts inte via menyer som I förra spelet utan man kan gå runt och prata med karaktärer eller träna ute I förrådsrummet. Spelets karaktärer är väldigt bra designade och har fina personligheter, så det är roligt att lära känna dem bättre!

Bra karaktärer som är villiga att skjuta stenbanditer med enorma kanontorn

En mycket välkommen detalj är att gå ut I banan på natten för att klara de uppdrag som är kvar, eller bara samla mer resurser utan att stressas av någon tidsgräns! Dessutom kan man, om man förlorar ett uppdrag tillräckligt ofta, spela om med mer pengar än de man tilldelas I början, vilket gör att man kan bygga fler kanontorn och annat material som kan hjälpa en. Det finns även lite minispel att sysselsätta sig med mellan uppdragen, bland annat ett där man utforskar en gruva. Tyvärr består det till största delen av trial and error, och jag har aldrig fått slut på pengar när jag spelat så speciellt mycket vits med det finns inte. Men det är kul att utvecklarna försöker variera sig lite! Jag hade antagligen njutit mer av andra spelet om jag inte känt att jag “överspelat” ettan.

När spelet är avklarat finns ytterliggare material att låsa upp. Genom att samla pengar och stjärnor. Detta bonusmaterial inbegriper både extramaterial (som tur är kliniskt fritt från konceptsketcher) och en sista bana, vilket ger ett litet fint avslut på spelets berättelse.

Dueller under en blodröd himmel

Sammanfattningsvis tycker jag att detta är en intressant spelserie som gärna hade fått finputsats ytterliggare I en tredje del. Det verkar dock otroligt att det kommer att hända, men Dillon var i alla fall populär nog att bli assist-trophy i Super Smash Bros! Inte illa pinkat för Knuckles bortglömda kusin från vilda västern!

GAH, inte ännu en recolor!

Toxic Bunny

Toxic Bunny är ett gammalt DOS-spel som nu släppts på Steam. Toxic är en kaffe-drickande kanin som måste hämnas när hans hem invaderas av ett företag som dränker det i radioaktiv syra samt fasa-av-alla-fasor kaffe utan koffein! Spelet är ett rätt ordinärt Metroidvania spel där man samlar objekt och krafter för att ta sig vidare. Man klarar spelet rätt snabbt, men omspelsvärde finns i form av achievements och olika svårighetsgrader. Jag gillar spelets humor även om det är en lite sämre version av Hell Yeah, som recenserats tidigare på bloggen. Speciellt bra är övergångarna mellan nivåerna, som är konstruerade som en serietidning och specifikt en parodi på Jazz Jackrabbit som släpptes två år tidigare.

Den uppgraderade versionen

I jämförelse med DOS-versionen uppgraderar Toxic Bunny på ett antal punkter, som exempelvis kommentarer från karaktärerna i spelet samt en affär där man kan fuska köpa power-ups i en affär. Det finns även rejält med krafter som på ett kreativt sätt kan användas för att tackla banorna. Man behöver aldrig känna att man kör fast; om man får slut på en power-up kan man samla medicin för att blanda nytt. Vissa krafter är extremt nyttiga, såsom den som får spelaren att hoppa högre vilket är mer eller mindre oumbärlig. Mer knäpp än bra är den som får dig att äta stark curry och springa över alla fiender medan du raketskiter eld.

Originalet från 1996

Jag gillar hur fienderna är parodier på kända skräckikoner såsom Freddy eller Pennywise men enda anledningen att du besegrar dem är att du skall låna deras bil eller ta deras garnystan eller något i den stilen. Spelet har tyvärr flera problem, främst grafiken och tutorial-banan. Spelet visar felaktig grafik och tutorialen visar endast vad du skall göra, men inte vilka knappar som skall användas. Detta leder till att spelaren ständigt måste gå tillbaka till huvudmenyn för att se vilka knappar som gör vad. Under spelet kan knapparna ställa om dig själva och grafiken undras, vilket förstör spelet.

Ägaren till fabriken som Toxic vill hämnas bor i en helvetisk rymdimension bortom universum. Okay, whatever.

Vad finns det att säga? Är du besatt av kaniner som jag eller spelade originalet på nån högskoledator när du egentligen lovade en lärare att efterforska hur medeltidsmänniskorna handskades med att släppa ner skit på gatorna men HAHA du spelade Liero eller Toxic bunny istället! Återigen, ett spel för nostalgi-fansen...  

Bunny Boo Plague

Vissa ideér hade passat I ett annat format. Ett bra exempel på det är Bunny Boo Plague, som hade passat rejält mycket bättre som rockopera eller konceptalbum än som spel. Spelet handlar om Boo Bunny, en musikalisk robot-leksak. När en sur fabriksarbetare släpper lös ett virus på fabriken han jobbar I får en av robotorna liv. Efter att ha slagit ihjäl sin "mamma" med en elgitarr och besegrat fabrikens robo-dino 2000 försvarssystem möter han roboten Gunny. Gunny och Bunny blir bästa vänner och lämnar jorden för äventyr I kosmos utkanter. Tyvärr visar det sig snart att Bunny inte har något autoreperationskit utan snart kommer att gå sönder. Ett sådant kitt är dock svindyrt och pengar har de som kringdrivande robotar Inga. För att få pengar tar de I sann tv-spelsanda upp jobb som prisjägare. I spelets början har de dock ingen tur utan hänger mest på demonen Fays bar. Deras gemensamma vän Ganny (som antyds vara den indiska guden Ganesha fast han nu jobbar som taxichaffis) tipsar dem om att någon har en hitlist på samtliga nordiska gudar. Bunny och Gunny ger sig av till Asgård för att börja med att döda Tor...

               

                                                Tor i orden liten på Jorden, HA

          (bonuspoäng för att utvecklarna har koll på att Tor och Tyr är två olika personer)

 
Som ni märker av är detta ett spel med "sådan där" story. Även om humorn stundtals är rätt rolig (om än något pueril) är det inte spelets främsta styrka. Det är definitivt inte gameplayet, som främst består av av att dra I spakar, döda buslätta fiender eller buggiga plattformselement (samt springa och käka morötter om man har ont om hälsa). Spelets styrka ligger I musiken och bossfighterna. Faktum är spelet antagligen hade funkat bättre med bara bosstrider, som I Punch-out. Med tanke på att man bara har två attacker (attack och försvar) lyckas utvecklarna skapa förvånansvärt manga varierande stridsituationer.

            
 I gotta lotta friends, and by a lot I mean three

Spelets största styrka är musiken, som är skrivna av professionella band. Röstskådespeleriet är även det väldigt bra även om huvudpersonens röst stundtals kan bli något skränig. Det är skillnad på "sjunga fulsnyggt" och "AAAAA mina öron blöder" Köper man deluxeversionen får man även spelets soundtrack och en kort serie som ger extra information om spelets karaktärer. Spelet kosta sextio spänn för deluxe-versionen vilket känns som ett klipp. Dock är spelet rejält kort, runt 2-3 timmar. Dock finns det collectibles, lore, achievements och extra vapen att samla om man är så hågad. Spelet har även olika svårighetsgrader (med impossible mode som låses upp när man klarat spelet och tagit hälften av spelets hemligheter). Tror jag lyssnat längre på soundtracket än faktiskt spelat spelet. Till sist, några tankar om spelets grafik. Som ni kan se är spelets grafik närmast primitive, I klass med gamla playstationspel. Är dock detta något negativt? Om NES-entusiasterna får vara nostalgiska över grova pixlar och fula sprites måste väl jag få vara nostalgisk över kantiga polygoner och Cloud Strife´s Karl-Alfred armar?

      
    Så här såg spel ut när jag var liten

Till sist måste jag säga att spelets utvecklare är fruktansvärt tillmötesgående och svarar på folks frågor osv på spelets Steamportal till en grad jag aldrig tidigare sett hos ett spelföretag. 
För att avsluta min tes; hade detta varit ett konceptalbum hade jag rekommenderat det till de som gillar sådant. Som spel är det svårt att ge det ett helhjärtat tummen upp även om jag personligen inte ångrat köpet en sekund. 

Bandesign i Valves Hammer-editor

På sistone har jag experimenterat med Valves Hammer, programmet som används för att skapa maps i bland annat Team Fortress. Mitt egentliga mål med att skapa maps är att importera dem till Garrys mod för att skapa filmer men det visar sig att Hammer och Garrys mod inte längre är kompatibla (eller rättare sagt, Team Fortress versionen av Hammer är det inte). Jag har dock ändå börjat experimentera lite med programmet för skojs skull och för att återkoppla mina slumrande kunskaper i 3D-modellering som jag ju gick som ett led i min webbprogrammeringsutbildning. Första målet är att återskapa en scen från jackalopes; hamnen i de dödas stad där alla själar måste hyra en båt för att korsa havet som skiljer dem från paradiset. Genom detta ville jag nå följande mål:

1 Skapa ett enkelt rum med osynliga väggar som ändå ser naturligt och rymligt ut
2 Lära mig att modellera med, texturer, brushes och props 
3 Ge en känsla av rymd genom användandet av skyboxes
4 Importera, kompilera och testa mappen i spelet självt
5 Programmera banan med triggers och göra banan till en cp (control points)
6 Dokumentera allt i en bloggpost

Själva programmet. Jag har alltid varit dålig på att visualisera 3D objekt på ett 2D plan; sabbar för mig i Layton också!

Även om jag är nybörjare vill jag vara professionell; banan har ett namn (cp_pylon) som stämmer överens med det som banorna i Team Fortress sorteras efter, komplett med startskärm som beter sig som om mappen låg på en server med standardrotering av maps 

Denna stora struktur är egentligen en del av skyboxen. Detta gör att man med mindre minne kan skapa stora byggnader, att gå under den känns mäktigt! Problemet är att perspektivet blir något felaktigt, vilket man inte riktigt kan se på bilden men är uppenbart i rörelse.

Upgradestationer används normalt bara i MVM-banor men vem kan motstå en kanin i kostym som säljer grejor? När man kommer nära börjar figuren att röra på sig.

Vid vattnet ligger lite båtar, och längre bort en mörk klippa. Allt detta är en illusion; banan har en egentligen en osynlig vägg som slutar just där piren tar slut.

Vissa är oroliga efter att ha dött, några endast irriterande. Demoman är dock orädd, uppladdad som han är med lite Dutch courage. Alla figurer är egentligen props som rör sig när spelaren kommer nära.

Detta skall föreställa en port som går under berget, och behöver mer arbete innan det ser realistiskt ut. Till skillnad från havet är det ingen illusion; i nästa version av denna map skall man kunna gå in i själva berget #thorinoakenshield

Om man stickyhoppar för mycket kan man dö även i efterlivet! Som tur var respawnar man, precis som i verkligheten! Mappen har i nuläget bara en spawnpunkt, så blå och röda laget spawnar på samma ställe.

Givetvis går det bra att klistra sprays på banan så att alla kan se din porr, furry OC,  o-roliga memer, sönderkomprimerade skrytbilder från LOL och hur mycket du förälskad i Twilight Sparkle.

En sista bild på Demomans nya vapen, för det är rent sex. Texturerna på byggnaden kan kännas bekanta för TF-veteraner; de är tagna från cp_egypt och koth_lakeside!