Dead Head Fred

    

Dead Head Fred handlar om privatdetektiven Fred Neuman som bor i den lilla hålan Hope Falls i New Jersey. När han som bäst håller på att undersöka en viss Ulysses Pitt, misstänkt för försvinnandet av din pingla Jeanne Rossinis far (jojomän, detta är en klassisk noir-historia) mördas du och vaknar upp i den ökände Mr Steins hus. Där vaknar du upp som ett lik utan huvud och får veta att Mr Pitt använder sitt kärnkraftverk för att skapa en monsterarmé för att ta över landet. 
Med klassisk deckarhämnd i ditt hopsydda hjärta är det nu upp till dig att hämnas på Pitt, avslöja hans brott, rensa upp i stan som nu fyllts med zombiegangstrar och annat pack och givetvis rädda din kidnappade flickvän (sorry, spoilers).
Först och främst måste jag säga att röstskådespelet i det här spelet är riktigt bra. Speciellt Fred själv som spelas briljant av ingen mindre än...HOLY SHIT John C. McGinley!

: You have diabetes and you can’t eat cupcakes.

: IT´S TRUE

Spelets humor är också ett stort plus och målar på ett bra sätt upp en liten småstad som både är en stereotyp film noir-håla och en sterotyp bondby som utsätts för zombier och andra hemskheter. Men precis som med alla andra spel med en snygg presentation så finns det ett aber. Själva gameplayet är lite sisådar, spelets stora gimmick är att Fred kan byta huvud med andra kroppar för att få olika förmågor (och personligheter) vilket bjuder på en del halvintressanta pussel och bossfighter, men de andra striderna går mest ut på att välja det huvud som är starkt mot fienden och sen hamra anfallsknappen tills man vinner. 

If you fight the skeleton gangsters in this game you are going to have a bad time

Spelets slut är inte heller sådär jättespännande. När man väl får veta att yep, det var Pitt som dödade Jeanne´s far för att komma över hans förmögenhet, så tar man sig in på hans kontor, smidigt nog byggt över hans dödliga kärnkraftverk, kämpar sig igenom ett tiotal våningar fyllda med fiender från spelets tidigare nivåer tills man når toppen. Slutstriden är inte ens mot Pitt själv och slutet är minst sagt puttrande även om man försöker göra en ironisk slutkläm, men mer än så skall jag väl inte avslöja. 

Till skillnad från alla andra gangsters som mördar och utpressar på ett hederligt sätt enligt vissa regler mördar och utpressar jag tydligen som en onding och måste därför avrättas!

I motsatsen till majoriteten av spelen av denna typ finns det en hel del sidequests och dylikt att roa sig med. Man kan dra av fiendens huvud för att uppdatera sina attacker hos en dödgrävare som låter som Peter Lorre, man kan uppgradera sin utrustning (i film noir givetvis ersätta av snazziga kostymer) och vapen i en klädbutik.

Fast du kan bara få den Maltesiska falken under en new game+

Man kan också fiska från en riktigt, riktigt grov japansk stereotyp som känns rätt rutten den här sidan av 2015.

AHA, Grobox-San! Assassins Cleed isa good game that I think you shourd buy...

Till sist kan man få diverse miniuppdrag från delägaren i spanarfirman man äger, en creepy liten typ som tror att Fred och han lever i någon sorts mentor/elev förhållande även om Fred egentligen hatar honom över allt annat.

: You smell like a father figure...



Spelets stil påminner mig över allt annat om det gamle Mega Drive-spelet Decap-Attack, men det beror mest på den grafiska stilen och att huvudpersonen använder ett huvud som sin främsta attack. I slutändan är Dead Head Fred ett rätt mediokert spel med en snygg inramning som kan vara värt att genomspela om man råkar ha en PSP liggande och behöver lite tid att slå ihjäl!

Helt ärligt finns ingen vits med att posta en bild på Dr Steiner och dödgrävaren, för de ser ut exakt så här...

Sega tjänade en hel del på att Nintendo inte tillät namn med ordet "halshuggning"  i titeln...

En typisk bar som styrs av en av Lost Hopes före detta gangsters innan Ulysses Pitt tog över. Till vänster kan man se den stackars assistenten som helt klart hade spelats av Zach Braff om detta hade varit en avsnitt av Scrubs.

Åh, efter att hela recensionen nästan passerat kan vi äntligen se en bild på själva gameplayet! Vad mer kan denna eminenta blogg visa av själva spelet!?

                                                                                    

The Franz Kafka Videogame

She spoke with difficulty, it was hard to understand her, but what she said...

I detta spel baserat på Kafkas samlade verk tar du dig an rollen som K, en terapist boende i Prag med hypnos som specialitet. Jobbet lönar sig dock inte och han ses ned på av sin älskares föräldrar. K får en dag veta att han blivit anställd på företaget Castlock i Amerika och måste flytta omedelbart. Efter att ha blivit hunsad till andra sidan jorden visar det sig dock att ingen vet var Castlock ligger och K är nu strandad i främmande land utan möjlighet till försörjning eller boende
Samtidigt har en viss detektiv Samsa råkat i visst bryderi. Inte bara har han tilldelats ett svårlöst fall där det enda han vet är att mördaren heter K, utan han var dessutom förvandlat till en stor skallbagge när han vaknade på morgonen.

Before the law sits a gatekeeper...

Spelet har marknadsförts som ett peka och klicka spel men liknar mycket mer ett extremt linjärt Layton-spel. Allt som finns för att lösa ett givet pussel finns på skärmen så man behöver inte färdas mellan scener eller platser och när man löser ett pussel forslar handlingen spelaren till nästa.
Här är spelets skapare något extremt intressant på spåret, för visst är den traditionella peka och klicka världsbilden slående lik världsbilden i Kafka? Peka och klicka spel är oftast humoristiska men har samma uppbyggnad med en handling som för huvudkaraktären "på räls" samt samma absurda och ohjälpsamma bikaraktärer och skruvade interna logik.

 A slight indisposition, a dizzy spell, has prevented me from getting up. I’m still lying in bed right now. But now I’m quite refreshed once again.

Spelet är i kortare laget, runt 2,5 timme om man även vill samla samtliga achievements. Spelet skall ha en eloge för att det har genuint finurliga achievements och ungår den lätta fällan att ha "klicka på något 500 gånger" eller annat i samma stil. Spelets pussel är rejält svåra (för att återigen jämföra med Layton, tänk er svårighetsgraden hos de frivilliga bonuspusslen) men spelet erbjuder två ledtrådar om man kör fast tillräckligt länge.
Spelet skall också ha en eloge för sin presentation vilket ni kan se av bilderna här. Jag gillar också hur spelet också driver med de litteratursnobbar som automatisk kommer att hata det här spelet och säga att Kafka kan man inte överföra till spel eller att utvecklarna bara ger ett rätt ordinärt spel detta tema för publicitet. Bland annat har introt en warner bros liknande bakgrund fast med Kafkas huvud istället för Snurre Sprätt och mitt i storyn kastas man in i ett fighting spel (fast fortfarande med Kafkas tema). Det hela känns inte alls så sökt som det kanske låter i text utan är en logisk konsekvens av spelets logik.

A book  game must be the axe for the frozen sea within us.

Spelet får även pluspoäng för ett genuint överraskande men även konsekvent slut som väl är det närmaste ett lyckligt slut såsom Kafka själv hade skrivit det. Se trailern nedan!

Sagan om Lucio och det gyllene geväret

En gång i framtiden fanns det en musiker som hette Lucio. Han var ledsen eftersom hans plattor halkat ner så att de bara sålde guld istället för platina. Därför bestämde han sig för att resa världen runt för att finna ett sätt att återtända folkets kärlek. I Nepal möte han en shaman som satt och rökte gräs med en jättestor apa.
"Det sägs att det finns ett gyllene gevär som kan spela den underbaraste musik" sade shamanen.
"Om du hjälper Overwatch i deras uppdrag kommer du att finna det. Vi följer dig!"

Det första uppdraget utspelades sig i universitetet i staden Oasis. En terroristgrupp hade attackerat och Lucio var en del av försvarsstyrkan, tillsammans med shamanens apa. Förutom de två var där en ny rekryt som hette Phara, hennes mamma Ana och två medlemmar från Overwatchs undercover-operation, Mcree och Reaper.

Efter uppdraget, som slutade bra, fick Lucio tid att kolla på universitetets utställning. Bäst gillade han den soldrivna båten.

Nästa uppdrag utspelade sig i Liijang i Kina. Spioner hade stulet information från ett närliggande rymdcenter och det var upp till Lucio och de andra i Overwatch att ta dem tillbaka. Förutom Ana och Phara var där en annan Overwatch-veteran som kallade sig Soldier 76 samt Zarya (en rysk tynglyftare) och D.va (en gamer från Korea). Både Zarya och D.va hade han träffat tidigare och speciellt D.va var han glad att träffa igen, eftersom han var ett fan av hennes videos.

Ännu ett lyckat uppdrag! Zarya blev dock skadad och Phara och Ana kallades in till ett annat uppdrag så under sista etappen fick de bytas ut mot shamanen och hans apa samt en inhemsk egent, Mei.

Nästa uppdrag tog Lucio till Japan och stadsdelen Hanamura. Overwatch skulle sätta in en stöt mot den japanska Yakuzan. Mei, soldier 76, D.va och shamanen följde med. Till Lucios fasa var dock Symmetra med i laget! Symmetra jobbade för företaget Vishkar, som förstört hans barndomshem i Rio De Janeiro. Men i Overwatch kan man inte välja sina lagkamrater så Lucio fick bita ihop och tänka på det gyllene geväret han sökte.

Men han kunde inte låta bli att byta ut en av Vishkars propaganda-posters med reklam för sin egen konsert i Tokyo senare den veckan.

Nästa uppdraget tog den till Ryssland under Zaryas ledning. Robotar hade attackerat en fabrik där och det var upp till Overwatch att stoppa dem. D.va var där tillsammans med Overwatch veteranerna Mercy (en läkare) och Reinhardt (en riddare). En ny medlem var Androiden Genji som beklagade att Lucios uppdrag i Hanamura inte lyckats eftersom han själv var en tidigare medlem av Yakuzan. Där var en Junkrat, en "frihetskämpe" (hans egna ord) från Australien. Till Lucios förvåning visade det sig att Junkrat redan hade ett gyllene gevär, men precis när Lucio skulle fråga Junkrat var han hade fått tag på den sprängde han sig själv i luften och försvann.

Under uppdraget slöt en svensk försvars-expert vid namn Torbjörn upp och räddade dagen med hjälp av sina försvarsgevär.

Zenyatta KICK

Månadens sista uppdrag utspelade sig på månen och gick ut på att ta tillbaka en bas från galna apor. Eftersom det var ett så gott som hopplöst uppdrag skickades inte Lucio utan tre robotor (bland annat shamanen) samt Mercy och Soldier 76, vana kämpar. Just ja, Genjis bror Hanzo fick också följa med, mest för att bli av med honom eftersom han är värdelös.

Sin första lön fick Lucio av Junkrats kompanjon Roadhog. En spray, två kassettband och 100 krediter. Jojo, det lönar sig att jobba för en av världens största fredsorganisationer!

Låtom oss spela: Harry Potter och de vises sten till Playstation del 1

Harry Potter och de vises sten till Playstation är ett spel med tillrätta ökänd svenska översättning (att spelet i sig inte är ett under av spelmekanik gör inte saken bättre). I denna serie skall vi spela igenom hela spelet för att se vad det gör bra...och dåligt.

Om jag inte missminner mig gjordes detta spelet när bara första Harry Potterboken fanns och utvecklades samtidigt som filmen, utan att direkt influeras av den. Ett av de stora plusen med spelet jag minns från när jag var liten var att det var coolt att se platser/personer/händelser som inte var med i filmerna.

NU JÄVLAR HÄNDER DET GREJOR

Introfilmen gör faktiskt ett rätt bra jobb med att introducera Harry Potter och de viktigaste detaljerna i hans liv fram till att han antas till Hogwarts.

Fast när han väl hamnar på Hogwarts brakar allt samman. Vad är en Gryffindor? Varför är Slytherin dåligt? Vem är tanten med den malätna hatten? 

Dumbledore är den första person man får se i spelets in-game grafik och visst är det en grann syn? Jag gillar att han uppenbarligen bara bryr sig om att informera Harry om att korridoren på tredje våningen är förbjuden.

Första delen av spelet är faktiskt rätt välgjort. Man kan utforska en stor del av Hogwarts direkt i den ordning man själv önskar, det springer omkring elever i korridorerna och stället verkar som en riktig levande plats. Här syns Gryffindortornet och ingången till sällskapsrummet som är spelets centrala hub. 

Spelets stora hemlighet man kan samla är dessa samlarkort med berömda häxor och trollkarlar. De finns i gömda rum eller fås genom att vinna minispel. I spelets början är de kul att samla men eftersom det sedan blir så linjärt får man oftast bara en chans att få tag på den vilket ärligt talat gör det svårt att bry sig.

Felöversättning eller text som helt enkelt inte stämmer? Wesleytvillingarn går aldrig till sällskapsrummet vilket gör det svårt att senare hitta dem.

Helt plötsligt dyker det här spöket upp bakom en med ett högt OOOOOO-ljud. Det här spelet har överlag en märklig fascination med karaktärer som dyker upp plötsligt ur konstiga vinklar så att man inte är beredd på det.

Ron introducerar dig för spelets första dungeon/quest, Malfoy har snott Harry´s uggla och tagit henne till biblioteket. Hoppas att du inte fäste dig alltför mycket vid utforskandet av Hogwarts, för spelet kommer att vara striktligt korridor-baserat från och med ni, både bildligt och bokstavligen!

Jag måste säga att designen här, både grafik och musikmässigt är väldigt vacker. Röstskådisen bakom nästan huvudlöse Nick har en väldigt melodiös röst, även om det är distraherande att han slänger in en massa småord som inte står i texten. Det är en ren fröjd att följa när Harry och Ron tillsammans utforskar...

: Okej Harry, jag går i förväg så möts vi vid utgången!

: Men förihelvete varför vill ens "kompisar" i spel aldrig umgås med en? Jag får svåra Pokemon Black/White flashbacks.

Smygtitt på ny bok: Smallfoxes

Här följer en helt oredigerad smygtitt på en ny bok jag jobbar på. Streck betyder att det är ett hopp i texten, det är inte meningen att denna text skall vara helt enhetlig i den färdiga boken, om den nu blir klar. 

The fox god Ra-Ch raising an army of golems

The existence of the Golden City, in the midst of the celestial realm of Ra-Ch Firecrowned the fox god, was a stone cold truth in the mind of جعفراليعقوب

That is not to say that he worshiped the fox god or was in any way involved with the religion. It was just that Jakob (as his given name would be pronounced by the people of the land he inhabited) treated the galaxy-spanning city where all the people of the four faiths were given asylum as a researcher would treat the ocean. Something well worth exploring, yes, and the giver of all life to boot but ultimately not something that could even be begun to explored with our current capabilities.

Jakob had often heard his father and uncle discuss about what the city actually looked like, which he always found ridiculous. A city 12 light-years squared was impossible, or else housing nothing but the fox god and no actual souls. The material used to build it would have to be completely alien to our earthly bodies, the law of physics completely different in a world where such a city could exist.

In the same way Jakob´s father and uncle probably found him a typical wishy-washy symbolically-fetish reading liberal. If the holy texts mentioned a galaxy-wide golden city where the fox god ruled on a great white throne that was obviously what you were supposed to picture.

-----

The night before our story starts was filled with strange whooshing noises and soft siren sounds. The few sailors that were awake said it heralded a coming storm, and in this they were both 100% right and 100% wrong.

The day when our story starts Jacob was gathered with most of the rest of the town and even a few المعراج in the town square. It was, after all, not every day aliens landed and desecrated the tallest praying tower. Instead of the usual rounded orange-golden dome the top of the tower had now been remade with some sort of inscrutable technology into the likeness of of a tall and cone-shaped gaunt face. It wore a crown, the leader of the aliens. Jakob rather thought it looked like a human, another strange species that came into port sometimes. They came by the sea, though, not through the air.

Other species his father had told him about was lambs, goats, owls, Behemoths, Falaks, Kujatas, djinnis, giants, الشياطين and الملائكة, dragons, rocs and a few other things. Jakob did not know if all of them existed, though.

-----

The aliens had taken a few people of the port town into the newly renovated tower to discuss life on the planet, among them Jakob´s uncle. The younger people, like Jakob and his friends, were told to stay outside. Like all young people told to stay outside when something interesting finally broke up the monotony of their life they did not like it.

“I think we should just walk in” said Boc, as usual oblivious to the his numerous admirers his round shape gave him among the المعراج of the city.

“My parents probably read enough books to know how dangerous aliens can be!”

“Mmmhmm” Yusuf agreed, twirling the little moustache he had cultivated since puberty.

“They should heed the advice of younger people too, of nothing else!”  

“Well, let´s not just sit here and talk about it ”Lechar, the last member and only female of the group added.

“Let´s DO something!”

“That is what you always say” Jakob sulked.

“Yet we always end up sitting around...”

In response to this Lechar yanked Jakob by the shoulder and dragged him down the street, sending electrifying fire first up to his head and then down his stomach.

“Look at that tower!” She sulked, arranging her black hair which the wind had blown about.

“You have to promise me that we will go there at least once before the aliens leave!”

Jakob was sorely tempted to say that even under normal circumstances she would not be allowed into the praying tower anyway but decided to say nothing.

“I don´t think they intend to leave...” he simply replied.

------

That night the whole family had gathered, eager to hear what these strange visitors actually wanted. Jakob´s uncle shook his head. He prided himself on being a man of great intelligent, but it was obvious that most of what they had discussed went over his head.

But the main point of contention seemed to be that the aliens were scientists, anthropologists, looking for primitive species that had a religious explanation for the creation of the universe that was similar to what their science had discovered. The reason for this was that the theory of the aliens were quite controversial, even out in the intergalactic universities and centers of research.

Furthermore, religion still had a strong hold of the political space sphere and thus it would be simpler for them to receive grants if they could find a religion that suited their theories and make that one dominant.

So Jakob´s uncle had told them about how the fox god, Ra-Ch Firecrowned, had moved over the surface of the chaos below and made the world. The aliens nodded. Their own theory of how the universe had come to be was all about speed. Speed of all kind was how the alien society gathered their energy, their currency when stored and even their symbol for life itself. Time had always existed, but it had not always moved.

Once it had, energy and all that other stuff (such as life) had soon followed. By reaching higher and higher speed the aliens could manipulate the world more and more. At least that is how Jacob´s uncle explained it.

Seeing as it was quite late, the gathered family decided to sing the traditional hymn of Ra-Ch´s golden city and then go to bed.Jakob just mumbled along, looking at the alien-infested tower and imagined Lechar walking through its gates.

Oh golden City

In a thousand year let us be there

To see into the eyes of the blessed

Truthful way

-----

Now that the aliens had pretty much fully integrated into the society of the Ezîrat al-Tennyn port town, Jakob and his buddies were bored and quite angry about the aliens only ever letting adults into their base. Strict religious upbringing or not, Jakob and his group of friends were as full of pranks and mischief as everybody else their age.

Grand Magic Games

The Grand Magic Games is an event held in Fiore, where participating guilds compete for the title of being the Strongest Guild in all Fiore— The Grand Magic Games (TGMG) Council aims to make a community where teamwork between your characters is best tested and discovered. This team-based game is all about learning more about your characters and how they would work together as comrades— family.

Set aside all their differences. Villain, good guys, and even the NPCs can join together as one. Let's see who would really be the best of all the rest.

Den mäktiga kaninguden Tymor talar

Aha! En tävling hålles på Wattpad, denna heliga plats för författare att likt de konstnärer som finns på deviantart ägna sig åt knasiga fetisher och dåligt skriven fanfiction. Där hålls en tävling där den fantasyvärld med mäktigast magiker skall koras och självklart ställer jag upp. De andra lagen skall snart få se vem de...åh...ingen karaktär av gudalik styrka får ställa upp. Oh well.
Nedan följer de fem magiker, alla hämtade från jackalopes, som snart kommer att delta och vinna till kaninerna och underjordens ära. Jag kommer självklart att på denna blogg följa upp hur tävlingen går! Min kära Permeter, som som bäst bör fyra midsommar med er dödliga när ni läser detta, har valt namnet och bidragit med gruppens special-attack, en svärm av gigantiska bin!

Name of the Guild: The green mages

Description: A guild comprised of five mages from the jackalope troupes.

Team: 1. Alexander Arnabat, a jackalope dressed in formal green clothes and the leader. Specialises in wood magic

2. Cyrrilius Noir (real name Kletus Cottontail) a very smug rabbit dressed in pink. His speciality lies in communication, magic and spionage.

3. Mrs Wild. A jackalope lady with hair and horns made from blue flames. She specialises in teleportation magic, barrier magic and paperwork.

4. Sophia Hopkins, a rabbit dressed in red. She specialises in healing magic.

5. John, the Lapinanth. A jackalope dressed in a loincloth with a huge brain. He specialises in destructive magic.

Kurstext: Racing, Racing cthulhu fhtagn

“Redan första starträckan är väldigt spännande, men så är det ju också här som de första men ack så viktiga stegen tas. Robert?“
“Ja det är ju inte faktiska steg som tas, Ron, eftersom det inte är ett race till fots. Men jo, jag håller med om att det är mycket spännande!“
“Som vi ser tar Eddie Schumacher första kurvan lite för vitt för att han skall kunna hålla sitt försprång. Ett sådant enkelt men ända förödande misstag kan faktiskt komma att kosta honom racet. Extra jobbigt är det ju givetvis eftersom han kämpar mot sin stora rival Dale Hamilton. Shumacher är ju annars känd för att alltid hålla huvudet kallt medan den lite äldre Dale är känd som en konservativ och tråkigare förare att se på. Med det sagt, hur många gånger har de här två mästarna riskerat livet under sin karriär? Robert?“
“Tack, Ron.  Ja, förutom deras karriärslånga rivalitet visade det sig ju att Dale legat med Schumachers fru i ett halvårstid. De båda har precis nått den stora raksträckan med de flesta medtävlare långt bakom sig. Den enda som skulle kunna hota de två hethuvvena Dale och Shumacher är den unga lovande stjärnan Jeffrey Johnson. Hans närmast livsfarliga stil har gett honom en del vinster, men det kommer knappast att hjälpa honom besegra sådana erfarna giganter som Dale och Shumacher.“

“Halva racet har gått, men jag tror att du har upptäckt något fel med Dales bil, Robert?“
“Jag tror han läcker bränsle. Kanske inget gigantisk problem om de hade kört i normala hastigheter men i ett race som detta vet man aldrig vilka delar som överhettas. Shumacher verkar ha lite problem med ett av sina däck också...?“
“Det vet jag inte. Jag finner det otroligt att två sådana skulle göra bort sig i ett och samma race. Jag tror snarare hans slirande kan ha något att göra med de trådsmala, rinnande och droppade händerna som bryter sönder asfalten som om den vore gjord av vinnartårtan som står där borta vid prispallen!“

“Med endast två varv kvar visar det sig att de tre kvarvarande förarna har fler problem en bara ett skadat hjul eller lite bränsleläck. Nu står stjärnorna rätt och De Gamlas återkomst till jorden är nära förestående. Dale undviker den första uppskjutande höga och nästan kubistiska tentakeln med utsökt lugn. Shumacher har inte riktigt samma sinnesnärvaro utan slirar otäckt men håller sig på banan även om det kostar honom ytterliggare dyrbara sekunder och jag vet ärligt talat inte om han har minsta chans att ta hem detta nu. De båda förarna har nu chansen att visa att de klarar otrolig press och på så sätt kanske skaffa ännu fler sponsorer. Robert?“
“Ja, Jeff verkar inte vara mycket att räkna med så snart spelreglerna ändras. Han hinner knappt reagera innan den första våtslipade nålsmala tentakeln lyckas omsluta honom. Visst kan de här bilarna tåla en hel del, men inte kraften från något miljontals sovande avskyvärdhet från planetens inre klarar den inte.“
“Se bara på hur förarsidan har blivit helt förstörd av denna underjordens slumrande härskare. Dale och Shumacher har som de vana förarna de är inga problem att klara stressiga situationer, och längre fram på vägen tycker jag att det ser lite lugnare ut.“
“Lugnare på ett sätt men jag tror att publiken skulle uppskatta om bilarna lämnade plats eftersom alla andra utgångar ur arenan är spärrade. Det är otroligt vad mycket luft de måste ha i lungorna för att fortsätta skrika på det där sättet. Jag tror inte någon av dem har dragit efter andan sen det startade. Men väldigt kritiga och vita i hyn har de i alla fall bivit!“

“Ett halvt varv kvar och otroligt nog ligger de två rivalerna nu helt jämsides. Shumacher har faktiskt lyckats knipa platsen närmast kurvan vilket ger honom en fördel. Jag vet inte hur Dale kunde göra en sådan miss (igen) men jag misstänker att han blev lite oroad över det helvetesgap som öppnat sig på den högra sidan av banan. Han vet att med en sådan lutning kan bilen inte fungera optimalt. Dale tycker dock precis som den numera totalmosade Jeffrey om att leva lite mer riskabelt och bryr sig inte nämnvärt om de manetliknande kadaver som med bestämda ryck arbetar sig upp ur den flammande gropen.“
“Dale vinner, han vinner. Shumachers misstag i sista svängen har kostat honom förstaplatsen, sin bil och inte minst livet. Men det finns ingenstans att ta vägen nu. Som en sista segergest gasar Dale vidare mot den ramp som vägen bildat efter att den monstruösa avguden stickit upp sitt avskyvärda ansikte. Dale flyger över rampen med utsökt lugn samtidigt som odjuret spärrar upp sitt gap. Gap är fel ord, det förefaller mig mer vara ett knivsår fullt med nålar, genomskinliga tänder. Bilen flyger brinnande in i rader efter rader av dessa ohyggliga tänder, de snurrar och ger ifrån sig ett ljud som om en motorsåg försökte klyva en ringande kyrklocka. Vidundret stänger inte ens munnen utan Dale fortsätter ner i strupen på kreaturet. Bilen flyger genom gapet utan att ens vara nära att slå i de gluppande väggarna av lilasjukt kött som inramar raderna av tänder. Ingen explosion, ingen kvaddad bil lämnar han efter sig. Bara tystnad samtidigt som underjordens härskare drar sig ut ur jorden med sina kloförsedda tentakler och vänder sig ifrån den förstörda arenan.“