fredag 23 juni 2017

Grand Magic Games

The Grand Magic Games is an event held in Fiore, where participating guilds compete for the title of being the Strongest Guild in all Fiore— The Grand Magic Games (TGMG) Council aims to make a community where teamwork between your characters is best tested and discovered. This team-based game is all about learning more about your characters and how they would work together as comrades— family.

Set aside all their differences. Villain, good guys, and even the NPCs can join together as one. Let's see who would really be the best of all the rest.



Den mäktiga kaninguden Tymor talar

Aha! En tävling hålles på Wattpad, denna heliga plats för författare att likt de konstnärer som finns på deviantart ägna sig åt knasiga fetisher och dåligt skriven fanfiction. Där hålls en tävling där den fantasyvärld med mäktigast magiker skall koras och självklart ställer jag upp. De andra lagen skall snart få se vem de...åh...ingen karaktär av gudalik styrka får ställa upp. Oh well.

Nedan följer de fem magiker, alla hämtade från jackalopes, som snart kommer att delta och vinna till kaninerna och underjordens ära. Jag kommer självklart att på denna blogg följa upp hur tävlingen går! Min kära Permeter, som som bäst bör fyra midsommar med er dödliga när ni läser detta, har valt namnet och bidragit med gruppens special-attack, en svärm av gigantiska bin!

Name of the Guild: The green mages


Description: A guild comprised of five mages from the jackalope troupes.


Team: 1. Alexander Arnabat, a jackalope dressed in formal green clothes and the leader. Specialises in wood magic


2. Cyrrilius Noir (real name Kletus Cottontail) a very smug rabbit dressed in pink. His speciality lies in communication, magic and spionage.


3. Mrs Wild. A jackalope lady with hair and horns made from blue flames. She specialises in teleportation magic, barrier magic and paperwork.


4. Sophia Hopkins, a rabbit dressed in red. She specialises in healing magic.


5. John, the Lapinanth. A jackalope dressed in a loincloth with a huge brain. He specialises in destructive magic.

Kurstext: Racing, Racing cthulhu fhtagn


“Redan första starträckan är väldigt spännande, men så är det ju också här som de första men ack så viktiga stegen tas. Robert?“
“Ja det är ju inte faktiska steg som tas, Ron, eftersom det inte är ett race till fots. Men jo, jag håller med om att det är mycket spännande!“
“Som vi ser tar Eddie Schumacher första kurvan lite för vitt för att han skall kunna hålla sitt försprång. Ett sådant enkelt men ända förödande misstag kan faktiskt komma att kosta honom racet. Extra jobbigt är det ju givetvis eftersom han kämpar mot sin stora rival Dale Hamilton. Shumacher är ju annars känd för att alltid hålla huvudet kallt medan den lite äldre Dale är känd som en konservativ och tråkigare förare att se på. Med det sagt, hur många gånger har de här två mästarna riskerat livet under sin karriär? Robert?“
“Tack, Ron.  Ja, förutom deras karriärslånga rivalitet visade det sig ju att Dale legat med Schumachers fru i ett halvårstid. De båda har precis nått den stora raksträckan med de flesta medtävlare långt bakom sig. Den enda som skulle kunna hota de två hethuvvena Dale och Shumacher är den unga lovande stjärnan Jeffrey Johnson. Hans närmast livsfarliga stil har gett honom en del vinster, men det kommer knappast att hjälpa honom besegra sådana erfarna giganter som Dale och Shumacher.“

“Halva racet har gått, men jag tror att du har upptäckt något fel med Dales bil, Robert?“
“Jag tror han läcker bränsle. Kanske inget gigantisk problem om de hade kört i normala hastigheter men i ett race som detta vet man aldrig vilka delar som överhettas. Shumacher verkar ha lite problem med ett av sina däck också...?“
“Det vet jag inte. Jag finner det otroligt att två sådana skulle göra bort sig i ett och samma race. Jag tror snarare hans slirande kan ha något att göra med de trådsmala, rinnande och droppade händerna som bryter sönder asfalten som om den vore gjord av vinnartårtan som står där borta vid prispallen!“

“Med endast två varv kvar visar det sig att de tre kvarvarande förarna har fler problem en bara ett skadat hjul eller lite bränsleläck. Nu står stjärnorna rätt och De Gamlas återkomst till jorden är nära förestående. Dale undviker den första uppskjutande höga och nästan kubistiska tentakeln med utsökt lugn. Shumacher har inte riktigt samma sinnesnärvaro utan slirar otäckt men håller sig på banan även om det kostar honom ytterliggare dyrbara sekunder och jag vet ärligt talat inte om han har minsta chans att ta hem detta nu. De båda förarna har nu chansen att visa att de klarar otrolig press och på så sätt kanske skaffa ännu fler sponsorer. Robert?“
“Ja, Jeff verkar inte vara mycket att räkna med så snart spelreglerna ändras. Han hinner knappt reagera innan den första våtslipade nålsmala tentakeln lyckas omsluta honom. Visst kan de här bilarna tåla en hel del, men inte kraften från något miljontals sovande avskyvärdhet från planetens inre klarar den inte.“
“Se bara på hur förarsidan har blivit helt förstörd av denna underjordens slumrande härskare. Dale och Shumacher har som de vana förarna de är inga problem att klara stressiga situationer, och längre fram på vägen tycker jag att det ser lite lugnare ut.“
“Lugnare på ett sätt men jag tror att publiken skulle uppskatta om bilarna lämnade plats eftersom alla andra utgångar ur arenan är spärrade. Det är otroligt vad mycket luft de måste ha i lungorna för att fortsätta skrika på det där sättet. Jag tror inte någon av dem har dragit efter andan sen det startade. Men väldigt kritiga och vita i hyn har de i alla fall bivit!“

“Ett halvt varv kvar och otroligt nog ligger de två rivalerna nu helt jämsides. Shumacher har faktiskt lyckats knipa platsen närmast kurvan vilket ger honom en fördel. Jag vet inte hur Dale kunde göra en sådan miss (igen) men jag misstänker att han blev lite oroad över det helvetesgap som öppnat sig på den högra sidan av banan. Han vet att med en sådan lutning kan bilen inte fungera optimalt. Dale tycker dock precis som den numera totalmosade Jeffrey om att leva lite mer riskabelt och bryr sig inte nämnvärt om de manetliknande kadaver som med bestämda ryck arbetar sig upp ur den flammande gropen.“
“Dale vinner, han vinner. Shumachers misstag i sista svängen har kostat honom förstaplatsen, sin bil och inte minst livet. Men det finns ingenstans att ta vägen nu. Som en sista segergest gasar Dale vidare mot den ramp som vägen bildat efter att den monstruösa avguden stickit upp sitt avskyvärda ansikte. Dale flyger över rampen med utsökt lugn samtidigt som odjuret spärrar upp sitt gap. Gap är fel ord, det förefaller mig mer vara ett knivsår fullt med nålar, genomskinliga tänder. Bilen flyger brinnande in i rader efter rader av dessa ohyggliga tänder, de snurrar och ger ifrån sig ett ljud som om en motorsåg försökte klyva en ringande kyrklocka. Vidundret stänger inte ens munnen utan Dale fortsätter ner i strupen på kreaturet. Bilen flyger genom gapet utan att ens vara nära att slå i de gluppande väggarna av lilasjukt kött som inramar raderna av tänder. Ingen explosion, ingen kvaddad bil lämnar han efter sig. Bara tystnad samtidigt som underjordens härskare drar sig ut ur jorden med sina kloförsedda tentakler och vänder sig ifrån den förstörda arenan.“    

söndag 18 juni 2017

Tymor och Permeter på vandringsfärd i Jotunheimen i Norge

Efter att ha läst Valhall en gång för mycket och läst ner mig i nordisk mytologi och svensk folktro har jag länge velat göra något som utspelar sig i "hemtrakterna". Medan jag funderar på vilka av mina karaktärer som passar bäst, om det skall bli en bok eller ett spel eller något helt annat, eller om projektet ens är värt att satsa på bjuder jag på konceptskisser till en kortare serie som aldrig blev av. 
Den handlade om Dödsguden Tymor och hens fru, huldran Permeter, på vandring i Jotunheimen i Norge. Meningen var att de i där skulle möta Hel från nordisk mytologi och Tymor skulle ta sig an henne som lärling, eftersom Tymor som trickster var vän med hennes far Loke. Även om projektet aldrig blev av är jag väldigt nöjd med titeln I´ve heard Norse.

Utkik från Glittertindtoppen 
Bad i sjön Gjende

Det verkliga Jotunheim

Bilderna är ritade av http://www.furaffinity.net/user/yedg och postas med tillåtelse. Det är kjempefint!

lördag 17 juni 2017

Spelutveckling i Unity med fokus på design


https://unity3d.com/learn/tutorials/projects/adventure-game-tutorial

För en tid sedan lade jag upp en video på arbetet med en tutorial gjord i Unity. Jag anmärkte då på att upplägget var mycket passande för mig då tutorialen utgick från ett fingerat scenario där man var en medlem av ett företag som tillverkade spel. Att organisera mig och göra min kod lättläst för andra är en enorm akilleshäl för mig som det var viktigt att öva på! Att den handlade om peka och klicka spel, just den genren som jag vill utveckla ett spel i, gjorde inte det hela sämre. För min egen förbättring har jag för min egen spelutveckling skapat ett utvecklingschema jag kallar Adwex, givetvis en kombo av namnen Alex och Adva, huvudkaraktärerna i mitt peka och klicka spel. 

Systemet består i:

Anchoring. Att skriva ner och förankra sina idéer är en av de mer njutbara delarna av både skrivande och spelprogrammering. Tyvärr leder det inte till så mycket mer, förrän idéerna når den brytpunkt jag kallar för... 

En cool hajmänniska är ju exempelvis ett måste! Tv-spels karaktärer är jäkligt swoll som kan stå i T-posen hela dagarna. 

Design och teknisk analys. Att sitta och fundera på hur ens 100+ speltimmar mastodont-äventyr skall ha alla coola idéer du har på en och samma gång, men tillslut måste man se över vad man faktiskt kan åstadkomma och skära ner.
Work. Här sker det faktiska arbetet, och det är när detta moment är klart som jag brukar överge projektet, kanske slänga upp det på min hemsida eller skriva en post på Facebook
Evaluation. Utvärdera med gruppmedlemmar eller personer du litar på innan du släpper ut prototypen för speltestande av främmande människor. Skriv ner allt som kommer fram precis som under förankringsfrasen.
X-tra work. Lägg ner tid på att finputsa och buggtesta, lägg inte ut prototyper för speltestning om de inte är redo för det. När jag skriver hamnar stora sjok på editeringsbordet utan att jag inte orkar göra något, vilket tyvärr går igen i mitt spelmakeri.

För eventuella professionella spelmakare som läser detta kanske ovan text känns uppenbar/amatörmässig, men det är viktigt för mig att själva lägga upp reflektioner och tankar om hur jag kan utvecklas!
 
Det färdiga spelet, härnäst kommer tutorials i auto-generation av banor!

 

måndag 12 juni 2017

Fängslande spel


Jag visste inte att straffet för att vara en hängiven om än nyfiken gamer var så hårt. Inte heller insåg jag att man kunde bli så fängslad, i ordets samtliga bemärkelser, av folk som bara vill väl. Människor som bara vill underhålla.
Även om jag föredrar att hålla mitt sinne så rent och tomt så möjligt eftersom det får tiden där jag är nu att flyta snabbare vill jag ändå berätta min historia.  

När jag satte på mig den märkvärdigt 1990-tals kitschiga hjälmen och de band fast mig I stolen nämnde de att de ville skapa en så verklig spelupplevelse som möjligt. Testpersonalen sa att det var för min egen säkerhet, så att inte mina muskelrörelser skulle störa spelupplevelsen. De förklarade att det var tänkt att spelet skulle styras med endast tankar utan några faktiska rörelser. Sedan avslöjade de den stora innovationen med just denna nya typ av virtuell verklighet. På något sätt som inte riktigt framgick av testledarens förklaring så använde sig hjälmens av den mänskliga hjärnans väldiga processorkraft för att få flera timmars speltid att krympa till bara några sekunder. Mitt uppdrag var att spendera så mycket tid som möjligt på en av de första testbanorna för att se hur mycket tid som gick ute i den “verkliga världen”. 
“Så fort du är klar, öppna dörren som står märkt EXIT så avslutas sessionen.” sade testledaren.
“Det finns även en skärm där du kan ändra på inställningarna men den är endast till för oss så att vi kan studera testet i efterhand!”
Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat. 

Mitt första intryck av den virtuella världen gjorde mig inte alltför imponerad. Framför såg jag ett något sorts torn stående i ett helt platt landskap.  Himlen, tornet och landskapet var helt enfärgat i blått, grått samt grönt. Musiken var en enkel loop som bestod av burkigt inspelad fågelsång och vind. Det var närapå lite obehagligt, som om jag var instängd I en liten låda som låtsades vara ett vidsträckt landskap.
Jag provade att röra mig och fann att det verkligen var precis som i en dröm. Illusionen var inte perfekt, jag kunde fortfarande känna att jag ute i “verkligheten” var fastbunden och hade de virtuella glasögonen på mig. Jag koncentrerade mig för gå in i tornet. Dörren stängdes bakom mig och jag fann mig själv i ett litet rum som var fullt med dåligt designade kedjor och dödskallar. En enkel trappa ledde uppåt till en våning som såg precis likadan ut. Det fortsatte enda upp till högsta våningen, som var spärrad.
Redan uttråkad gick jag ner igen och såg utgången samt inställningskonsolen testledarna nämnt.  Av erfarenhet visste jag att spelutvecklare gillar att gömma små skämt och hemligheter på ställen där spelaren normalt inte kunde ta sig. Det gäller bara att ta sig förbi dörren på översta våningen av tornet, så finns det säkerligen något spännande för mig att se! Konsolen hade en linje kod som blinkade inbjudande. Den verkade styra om fysiska objekt i spelvärlden kunde hindra mig eller inte. Om jag slog av den här koden skulle jag kunna gå genom väggar och komma upp till tornets högsta våning. Jag kände mig rejält listig som nu skulle få se något som utvecklarna ville hålla dolt.

Suck, ännu ett rum precis likadant som de övriga! Varför de hade denna dörr stängd fattar jag bara inte. Nå, det börjar väl bli dags att avsluta det här testet. Jag tog mig ner till botten av tornet igen och försökte öppna utgången, men fann att min hand gick rakt igen den. Just ja, jag kan inte öppna utgången om jag inte ändrar tillbaka så att fysiska objekt kan röra vid mig igen.
Jag gick tillbaka till konsolen och försökte ändra tillbaka men finner att även den är omöjlig att röra. Min hand går rakt igenom, just som dörren högst upp I tornet. Aningen oroad så försöker jag att röra på min verkliga kropp men förutom en liten ryckning I mitt lillfinger verkar inget hända. Jag försökte att lugna mig; säkert kommer testpersonalen förstå att något är fel när jag inte vaknar och avbryta experimentet. Samtidigt så sa de ju att timmar i spelvärlden är som sekunder ute I den verkliga världen...  

Jag spenderar nu min tid med att sakta röra mig till toppen av tornet och sedan ner igen. Det tar exakt fem minuter. Jag erkänner att jag inte räknade i början men nu har jag gjort det exakt 4000 gånger. Musiken har smält ihop till tystnad, jag tror att om den skulle sluta skulle jag bli tokig. Jag kan inte blinka, det enda som händer är att mina ögon rycker till. Varför lägger ingen märke till det?! Är det ens min riktiga kropp som rör sig eller endast ännu en illusion som skapats av hjälmen? Jag känner den trycka mot mitt huvud, en konstant påminnelse om att jag är fångad.

Jag har slutat att gå upp och ner för tornet, men håller den nuvarande räkningen på 6000. Jag tror att jag kanske bara består av ett huvud. Vem vet vid det här laget? Om jag står precis jämte väggen och stirrar på den så ser jag bara en enda färg och det är som att jag blundar. Det gäller bara att vänta, att uthärda. När som helst kommer det ha gått så lång tid ute i den verkliga världen att testledarna börjar ana oråd och släpper ut mig. Och utanför det här tornet bara en evighet av ännu odesignat mörker. Men när som helst nu, när som helst nu kommer jag att vakna... 
     

En medelålders man spelar gamla spel som gjorde honom skraj när han var en ung man!

I de gamla Playstation-magasinen kom det ofta med en demoskiva med spel på. Varje månad när man fick dem var det ett litet äventyr att kolla igenom vilka spel som fanns. Men en hel del spel var riktade till en äldre publik och ledde till mardrömmar! Men när man nu är man (någorlunda) är det dags att ta sig i kragen, spela igenom spelen och se om de är något att ha! 



Varför skraj?
Viskande röster, surrealistisk musik och allmänt grotesk karaktärsdesign.

I Abe´s Odyssey tar du dig rollen som den så kallade Mudokonen Abe, en av många förslavade arter under Glukkonernas (affärsinnade varelser som styr i grupper om tre) järnhand på planeten Oddworld. En dag tjuvlyssnar Abe på ett syrelsemöte och får då veta att eftersom de flesta av planetens arter jagats till utrotning kommer Glukkonerna hädanefter att att göra mat av Mudokonerna för att sedan sälja till sina kunder.
Det är nu upp till Abe att fly från fabriken där han jobbar, varna sina vänner och artfränder. Det finns även en uppföljare där Glukkonerna har byggt en fabrik över en Mudokon-kyrkogård där Mudokonerna tvingas att gräva upp sina förfäders ben för att sedan göra läskedryck av dem.
Spelen ifråga är en hybrid mellan plattformspel och pusselspel, man tar sig igenom banor och löser pusslen för att ta sig förbi Glukkonvakter och rädda Mudokoner. De är helt okej men långt ifrån perfekta. Kontrollen känns aningen trög och pusslen kräver en hel del trial and error och leaps of faith för att lösa. Styrkan i Abe´s Odyssey är estetiken och världen spelet utspelar sig i. Den är surrealistisk och grotesk, även vacker, speciellt när Abe lyckad fly från Glukkonfabriken och tar sig till två tempel tillägnat de två arter som ännu inte utrotats.




Varför skraj?
Mörk och läskig stämning, blod och lemlästning.

Soul Reaver utspelar sig i världen Nosgoth, styrt av vampyren Kain och hans söner/generaler. Raziel är en av dessa generaler och har som den första vampyren någonsin fått vingar, vilket gör Kain vansinning av svartsjuka. Raziel kastas i den eviga tortyrens sjö (vadå, har inta alla land en sån?) för att ruttna och plågas i evigheters evigheter.
Han räddas dock av en urgammal Chtulhu-kopia till gud och återupplivas som ett spöke för att döda Kain och få de dödas själar att flöda till guden igen istället för Kain. Soul Reaver är en sådan där supersterotypisk vampyhistoria med tvåhundramiljoners sidor backstory, plågade prettyboys och evigt mörker.
Seriöst, utvecklarna närmast frossar i faktumet att den här historien inte kan sluta lyckligt, att det bästa Nosgoths invånare kan hoppas på är att uppslukas av en dödsgud istället för att bli slavar år Kain. Och visst, gillar man sådan är väl spelet helt okej. Tyvärr består själva gameplayet av block-pushande och halvtaskigt plattforshoppande. Höjdpunkten är bosstriderna mot Kain´s generaler samt de bombastiska monologer han håller. Om man hugger Kain är jag tämligen säker på att han blöder ren gotik, och det räckte minsann till 5 spel, plus en kortlivad onlinevärld.






Varför skraj?
Men bara kolla på huvudkaraktären AAAAAAAAAA Uncanny Valley

Medievil är med två ord; helt fantastiskt. Spelaren tar rollen som Sir Daniel Fortesque, en riddare som dog extremt pinsamt i strid mot den onda trollkarlen Zarok. När Zarok nu återvänt med en zombiearmé för att ta landet Gallowmere i besittning återupplivas även Daniel som en zombie. Eftersom hans pinsamma död inte gör att han kan komma in i hjältarnas sal, ett sorts bargin-bin Valhalla där det dricks öl och slåss/festas i all evighet tar han på sig att kämpa mot Zarok ännu en gång.
Jag har en viss fabläss för missampassade hjältar som gör så gott de kan, och Sir Daniel Fortesque är en sådan hjälte. Spelet har humor och hjärta, det är mysläskigt som en Tim Burton-film. Skurken Zarok är en blandning av Merasmus från Team Fortress och Tim the Enchanter från Monty Python. Samtidigt så vågar spelet vara äckligt och blodigt, vågar ta upp faktumet att de flesta hjältarna i hjältarnas hall är självgoda skitstövlar.
Det finns även en uppföljare som utspelar sig i Viktorianska London. En ond aristokrat (likt Glukkoner, finns det någon annan typ?) har hittat Zarok´s trollformelsbok och skaffat sig en zombiearmé, vilket även återupplivat Daniel. Även detta äventyr skall ha cred för att det flyttar myskräcken från medeltiden till nästa logiska steg, London´s slum. Tyvärr slutar spelet med ett antiklimax, men mer en så skall jag inte avslöja!  



Helt fantastisk musik har det också!

The use of the narrative curve in videogames pt4

Welcome to the penultimate chapter of my little analysis of the narrative curve in episodic games. Today we are going to take a look at the confrontation and the approuch of the climax that marks the high point of all stories. Let us proceed!

                                
The trial and execution of Guybrush Threepwood opens with Guybrush returning to Flotsam island, having been captured by Morgan Le Flay. Originally delivered to Marquis De Singe he must instead stand trial before the citizens for his piraty crimes, as well as spreading the pox of Lechuck. After clearing himself of all charges he must find a way to find La Esponja Grande grow and absorb all the evil voodoo floating about. After accomplishing this Lechuck absorbs the voodoo, becoming a pirate god and kills Guybrush, ending the episode. The set-up for the confrontation here is pretty clear, although it does not come until the very end. What is interesting is what the developers probably hoped was the big climax of the episodes (and the series as a whole) namely that the voodoo lady is evil/morally ambigious. Honestly, it falls a little flat and will probably ensure that no further installments in the series are ever made. But speaking strictly narrative curve wise it does create a little mini-confrontation that manages to make the end of the episode come out more out of the left-field.


            
The chariot of the dogs begins with Sam and Max visiting resident paranoid loon Bosco and find him being kidnapped by a flying saucer (as well as turned into a cow). Using the flying saucer´s capabilities to travel in time they go through all the previous episodes to save Bosco and finally confront the owners of the saucer. Actually it is the same guy from the different points in time, a mariachi that sold his soul to the devil in order to be able to sing on everybodies birthday (whenever the word birthday were mentioned in a previous episode the mariachi would appear). The episode ends with Sam and Max shutting down the operation and entering Hell, taking the fight to ol Scratch himself. So in this episode we got a confrontation, the big reveal, as well as a point of no return in one big package. Is this not value for money!? No, not really. Since this episode is so cramped and contains so much that should have been in other episodes the end product feels really confusing. It does not help that the old early Telltale style of reusing assets really goes into overdrive as you literally revisit places from former episodes.



In the penultimate chapter of my story about Alex and Adva the couple arrives at the capital of the underworld, New Hades, and find it beset by demons. After clearing up they arrive at the pylon where the magical plant they are seeking grows. Here they find out how are behind the attack, two demons called Snotgut and Leechlock. Snotgut was encountered in the previous chapter and thought to be a low level thug. Leechlock murders Alex (in a twist I fully admit having stolen from the Monkey Island episode above) and defeats Adva in combat. The initial confrontation resulting in a loss for our heroes, the stage is set for comeback! Actually the confrontation part of my game did not change that much from my initial draft, so it seems like this is the one thing I got right! The only major difference is that in my first story draft Leechlock was literally the devil (kinda like in Sam and Max, funnily enough). I decided that the christian devil appearing in an original mythos did not make much sense and may be seen as disrespectful, so I changed it.

All that remains is the climax and the resolution, so that is what we will look at in the last installment. How do the episode handle final battles and what comes after? Very interesting, expecially as videogames are concerned the resolution mostly takes place in ending cutscenes. If you have been with me so far, I sincerely thank you.