Jag visste inte att straffet för att vara en hängiven om än nyfiken gamer var så hårt. Inte heller insåg jag att man kunde bli så fängslad, i ordets samtliga bemärkelser, av folk som bara vill väl. Människor som bara vill underhålla.
Även om jag föredrar att hålla mitt sinne så rent och tomt så möjligt eftersom det får tiden där jag är nu att flyta snabbare vill jag ändå berätta min historia.
När jag satte på mig den märkvärdigt 1990-tals kitschiga hjälmen och de band fast mig I stolen nämnde de att de ville skapa en så verklig spelupplevelse som möjligt. Testpersonalen sa att det var för min egen säkerhet, så att inte mina muskelrörelser skulle störa spelupplevelsen. De förklarade att det var tänkt att spelet skulle styras med endast tankar utan några faktiska rörelser. Sedan avslöjade de den stora innovationen med just denna nya typ av virtuell verklighet. På något sätt som inte riktigt framgick av testledarens förklaring så använde sig hjälmens av den mänskliga hjärnans väldiga processorkraft för att få flera timmars speltid att krympa till bara några sekunder. Mitt uppdrag var att spendera så mycket tid som möjligt på en av de första testbanorna för att se hur mycket tid som gick ute i den “verkliga världen”.
“Så fort du är klar, öppna dörren som står märkt EXIT så avslutas sessionen.” sade testledaren.
“Det finns även en skärm där du kan ändra på inställningarna men den är endast till för oss så att vi kan studera testet i efterhand!”
Jag önskar verkligen att jag hade lyssnat.
Mitt första intryck av den virtuella världen gjorde mig inte alltför imponerad. Framför såg jag ett något sorts torn stående i ett helt platt landskap. Himlen, tornet och landskapet var helt enfärgat i blått, grått samt grönt. Musiken var en enkel loop som bestod av burkigt inspelad fågelsång och vind. Det var närapå lite obehagligt, som om jag var instängd I en liten låda som låtsades vara ett vidsträckt landskap.
Jag provade att röra mig och fann att det verkligen var precis som i en dröm. Illusionen var inte perfekt, jag kunde fortfarande känna att jag ute i “verkligheten” var fastbunden och hade de virtuella glasögonen på mig. Jag koncentrerade mig för gå in i tornet. Dörren stängdes bakom mig och jag fann mig själv i ett litet rum som var fullt med dåligt designade kedjor och dödskallar. En enkel trappa ledde uppåt till en våning som såg precis likadan ut. Det fortsatte enda upp till högsta våningen, som var spärrad.
Redan uttråkad gick jag ner igen och såg utgången samt inställningskonsolen testledarna nämnt. Av erfarenhet visste jag att spelutvecklare gillar att gömma små skämt och hemligheter på ställen där spelaren normalt inte kunde ta sig. Det gäller bara att ta sig förbi dörren på översta våningen av tornet, så finns det säkerligen något spännande för mig att se! Konsolen hade en linje kod som blinkade inbjudande. Den verkade styra om fysiska objekt i spelvärlden kunde hindra mig eller inte. Om jag slog av den här koden skulle jag kunna gå genom väggar och komma upp till tornets högsta våning. Jag kände mig rejält listig som nu skulle få se något som utvecklarna ville hålla dolt.
Suck, ännu ett rum precis likadant som de övriga! Varför de hade denna dörr stängd fattar jag bara inte. Nå, det börjar väl bli dags att avsluta det här testet. Jag tog mig ner till botten av tornet igen och försökte öppna utgången, men fann att min hand gick rakt igen den. Just ja, jag kan inte öppna utgången om jag inte ändrar tillbaka så att fysiska objekt kan röra vid mig igen.
Jag gick tillbaka till konsolen och försökte ändra tillbaka men finner att även den är omöjlig att röra. Min hand går rakt igenom, just som dörren högst upp I tornet. Aningen oroad så försöker jag att röra på min verkliga kropp men förutom en liten ryckning I mitt lillfinger verkar inget hända. Jag försökte att lugna mig; säkert kommer testpersonalen förstå att något är fel när jag inte vaknar och avbryta experimentet. Samtidigt så sa de ju att timmar i spelvärlden är som sekunder ute I den verkliga världen...
Jag spenderar nu min tid med att sakta röra mig till toppen av tornet och sedan ner igen. Det tar exakt fem minuter. Jag erkänner att jag inte räknade i början men nu har jag gjort det exakt 4000 gånger. Musiken har smält ihop till tystnad, jag tror att om den skulle sluta skulle jag bli tokig. Jag kan inte blinka, det enda som händer är att mina ögon rycker till. Varför lägger ingen märke till det?! Är det ens min riktiga kropp som rör sig eller endast ännu en illusion som skapats av hjälmen? Jag känner den trycka mot mitt huvud, en konstant påminnelse om att jag är fångad.
Jag har slutat att gå upp och ner för tornet, men håller den nuvarande räkningen på 6000. Jag tror att jag kanske bara består av ett huvud. Vem vet vid det här laget? Om jag står precis jämte väggen och stirrar på den så ser jag bara en enda färg och det är som att jag blundar. Det gäller bara att vänta, att uthärda. När som helst kommer det ha gått så lång tid ute i den verkliga världen att testledarna börjar ana oråd och släpper ut mig. Och utanför det här tornet bara en evighet av ännu odesignat mörker. Men när som helst nu, när som helst nu kommer jag att vakna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar