Jumping flash!

Den onde Baron Aloha har anfallit flera planeter med sina fruktansvärda robotar och lojala MuuMuu (små bläckfiskliknande varelser med palmträd på huvudet) och tagit alla deras sevärdheter för att skapa den perfekta semesterorten åt sig själv! Vad skall rymdregeringen (universal city hall på engelska) göra för att möta detta övergrepp? De sätter givetvis in den experimentella kaninrobotsoldaten Robbit som genast skickas till de flytande planetbitar som nu Aloha fyllt med robotar och trupper.

 

 

Spelet fungerar som de flesta first-person-shooter (ta dig runt banorna, skjut motståndarna och hitta de saker du behöver för att ta dig vidare), men jumping flash har en twist! Eftersom banorna utspelar sig på flytande planetbitar sätts ett stort fokus på hoppande. Robbit kan med sina jetmotorer göra upp till tre hopp innan han får slut på energi och måste landa igen. När man hoppar flyttas skärmen ”nedåt” så att man ser hur man landar. Eftersom man ständigt måste hålla sig i rörelse ses den största delen av spelet ur denna synvinkel.

Den nedrige Baron Aloha, med MuuMuus

 

Man kan även landa på fienderna för att få ytterligare hoppstyrka, vilket gör jumping flash till en spännande blandning av plattform och skjutspel. Detta gör att spelet får ett större fokus på utforskande och inte bara att ta den snabbaste vägen till mål. Vissa banor utspelar sig dock inomhus och har ett mer ”traditionellt” fokus.

 

Spelet består av sex världar med två banor och en boss var, förutom sista världen som har två bossar och en bana. När man klarat allting har spelet även ett hard mode med helt omgjorda banor, det andra spelet i serien har även ett enklare achievement-system. Det som gör spelet spelbart ännu idag är dess unika upplägg, det finns helt enkelt inte så många liknande spel. Dessutom är miljöerna fina (om än lite blockiga) svårighetsgraden god och humorn rolig. Uppföljaren lyser i det sistnämnda avseendet.

I det spelet har jätten Kapten Kabuki (som måste vara någon typ av föregångare till The king of all cosmos från Katamari Damacy) stulit planetbitar från Baron Alohas hemplanet för att skapa en samling av miniplaneter i flaskor. Eftersom Baron Aloha (trots att han är en ond skurk och första spelets motståndare) har betalat sin skatt till rymdregeringen kan han kräva deras hjälp och robbit skickas ut.
 

Spelet har även en tredje, mindre känd, uppföljare som heter Robbit Mon Dieu. Detta spel förändrar spelsystemet från att skjuta och hoppa till att lösa olika problem som planeterna har. Denna spelserie är västerländska first-person-shooters sett med japanska ögon och väl värt att spela igenom om man har tillgång till ett Playstation och lyckas hitta spelet!

The king of all Cosmos och Kapten Kabuki, seperated at birth?

Tymor reviews Rayman Raving Rabbids (in-character review)

Först och främst måste jag klargöra det uppenbara; detta spelet är djupt rasistiskt. Jag förstår att Ubisoft utvecklade sina spel i en annan era, men det är ändå sorgligt att se hur kaniner felbehandlas i en spelserie som fortfarande pågår! Så spelet börjar med att Rayman sitter med sina grodvänner och har en lugn picknick ute naturen. Då dyker plötsligt några kaniner (de kallas ”rabbids” men låt inte er luras av politiskt korrekta etiketter!) och kidnappar dem. Rayman måste sedan vara med i en gladiatortävling och befria sina vänner. I början var jag försiktigt optimistisk; trots att kaniner utmålas som vrålande fånar var det tydligt att Ubisoft gjort viss research (kaniner bor i underjorden och håller gladiatorspel i dödsrikets fjärde och sjätte pelargång osv) men snart var det dock tydligt att de gett upp.

Gladiatorspelen är inte ett dugg lika våra och kaninernas rike syns aldrig. Gladiatorarenan ser inte de minsta ut som våra tempelgångar utan ser snarast ut som en mänsklig arena med högteknologiska förtecken. Själva gameplayet är väl rätt kul men förhindras av den buggiga kontrollen. Fast vissa spel är mycket roliga, såsom spelet där man hoppar från ett rymdskepp genom stratosfären och landar på marken, eller kastas fram av en rusande gruvvagn. Är man kanin vet man hur kul det är att hoppa och flyga fram!

Det finns helt ingen anledning att spela det här spelet, eftersom det sedan dess kommit grejer i samma genre som är både bättre och mer kulturellt förstående. Men hemskast är ändå beskyllningen att kaniner skulle vara imperialistiska. Vi har aldrig tagit över något land med våld och gjort det till vårt på det sättet! Förutom typ Australien då. 

Sex tankar som dyker upp när man spelar Croc

1 Om nu spelet är för barn, vilket det verkar vara enligt den snuttegulliga inramningen och estetiken, varför är spelet då så inihelvete svårt?

2 Vem tyckte att Dungeon of Defright från första spelet var en god idé?

3 Varför är Dungeon of Defright från andra spelet en av världens bästa tvspelsbanor alla kategorier?

4 Varför är spelets drawdistance så kort att det känns som att en mullvad skulle passa bättre än en krokodil som huvudperson?

5 Varför är stämningen i spelets manual helt olik själva spelet?

6 Varför slutar andra spelet helt plötsligt utan någon som helst upplösning efter att man klarat bonusbanorna?

Hell Yeah, wrath of the dead rabbit

Hell Yeah handlar om Ash, kaninprins i helvetet. Efter att en paparazzi fotat dig idkat älskog med din favoritläderbögbadanka Ducktator bestämmer du dig för att hämnas genom att hudflänga samtliga monster i helvetets tio nivåer som straff. Till din hjälp har du din osaligt döde fars kombinerade jetpack/motorsåg och en stor samling vapen.

Spelsystemet kan beskrivas som en blandning mellan Metroid, punch-out och Wario-ware; utforska tills du finner ett monster, besegra det och avsluta med ett minispel/specialare. Spelet har ett väldigt makabert och våldsamt sinne för humor. Eller vad sägs om följande monster?
1 En helvetisk lyxhora (bestående av en mun och två fingrar) som man smygfotograferar till ett annat monster.
2 Patrick från Spongebob med fem bröst (kallad PatRack).
3 Ett nudistkort som man klagar på ”att det jämnt kliar”.
4 En kille som smet från sina barn och i helvetet dömdes till att bli ensamstående fiskfar till 6000 romägg.
5 En hippiblomma med vaginaformad mun.
6 En parningsugen alien kallad Lord Irish.
7 En levande rumpa kallad Mr Badass.
8 En ko som mjölkar sig själv och attackerar med rutten mjölk.

Alla monster (100st+slutbossen) är unika fiender med egen strategi och speciella ”tänk” för att besegra. Lite synd är att inte alla monster har fullt utvecklade personligheter eller scentid. Utvecklarna klagar skämtsamt på sin blogg att man antagligen spränger sig igenom vissa monster utan att beundra allt arbete de lagt ner på designen. Nä, det är klart när monsterna inte är mer än levande rekvisita som man ser under max 20 sekunder (om de är lätta att besegra). Hade utvecklarna varit bättre på att ”döda sina älsklingar” och haft säg 75-80 monster och utvecklat dem ytterligare hade spelet blivit ännu bättre. Majoriteten av designer och dialog är dock fullständigt briljanta.

Vad gäller bandesignen är även den mycket bra och framförallt väldigt kreativ. Jag blev positivt överraskad när en tråkig ökenbana visade sig vara ett förspel till ett gigantiskt casino/nattklubb. Slutbanan är överraskande men även logisk (mer än så skall jag inte avslöja) En annan favorit är en psykedeliska-dimension som nästan slår gamla goda Pandemonium 2 i att vara påträngande snedtrippat.

Jämför och gråt!

Jag uppskattar att utvecklarna Arkedo tagit ut svängarna, spelet är ibland genuint motbjudande men alltid humoristiskt. Ett monster är ett avhugget ugglehuvud som rännskiter frätande syra ner på ruinerna av en bombad stad. På ett ställe har folk i bästa Dante-stil förvandlats till avföring (fast i det här fallet handlar det om söta små japanska kuso-bajskorvar). Det är kul att de dissar Sega (deras utgivare). Arkedo har rejält med balls.
Precis som med monstren är bandesignen dock inte hundraprocentig men i banornas fall får man i alla fall mer tid att beundra dem.

Spelkontrollen är en aning oortodox (hålla in hoppknappen för dubbelhopp?) och ”slipprig”, vilket resulterar i onödiga dödar. Sparsystemet är inte heller det bästa; man har bara en sparfil och spelet autosparas, vilket ibland resulterar i att man strandas med lite hälsa mitt ute i ingenmansland långt ifrån de stationer där man fyller på hälsa. Alla dessa frustrationer går dock att övervinna (man kan ändra kontrollerna och spela med handkontroll).

Vill man roa sig med annat än själva huvudspelet går det bra att samla achievements eller gömda föremål och vapen. Den mesta av customizationen består av hattar (som TF2 spelare säger jag inte nej detta) men även fordon. Det mesta man kan förändra är kosmetiskt men vissa saker vävs in i spelet på ett snyggt sätt.
Spelets butik är galet uppblingad med skumpande bilar och musik som bara kan beskrivas som....hrm, ”negerdunk” om uttrycket ursäktas. Musiken är överlag även den mycket bra även om det är märkligt att man inte kan ändra volymen. Spelets vapen är varierade men det blir ändå oftast att man hittar en favorit och sedan bara uppgraderar det istället för att experimentera.
Det finns även rejält svårare versioner av det vanliga spelets många banuppdrag för den som är så hågad.

Spelets monster skickas per automatik till spelets stora sido-uppdrag, The Island. Först trodde jag att det var en lysande parodi på Segas infantila ”Chao Gardens” (Se små monster leka och få en gåva typ två månader efter att du tröttnat på spelet). Dock visade sig att det VAR en Chao Garden, fast i helvetet (så passade). Men visst är det kul att se monster slå sig medan de försöker lära sig att peta sig i näsan. I ungefär två sekunder.

Överlag har spelet bättre humör än mekanik men ändå väl värt de 10-12 timmar det tar att klara. Om jag njöt?

Hell Yeah!

MIn nya websida!

www.tymorthetrickster.com

Använd helst Google Chrome eller Firefox så att alla funktioner på sidan fungerar smärtfritt. Explorer is not welcome in this part of town, boyo!
Vill man göra embeds från Youtube och Blogger är det bara att acceptera att man är Googles bitch och köra Chrome!

Så nu är den äntligen här, min alldeles egen hemsida! Nu har jag inte hunnit fila på den så mycket som jag skulle önskat på grund av jobb och tekniska problem, så vissa delar ser lite halvbra ut, men där finns definitivt en bra grund! Saker på hemsidan hittills är:

1 Tymor ruins Team Fortress 2. Vad skulle hända med Team Fortress Canon (such as it is) om en kaninisk dödsgud invaderade spelet?
2 Jackalopes är en historia som utspelar sig i The Created Space, dvs i samma värld som mina tre böcker. En själ som redan paradiset återvänder till dödsriket för att guida andra själar och skydda dem mot monster.
3 Den mobila Super Power, som varje vecka (typ) publicerar en artikel från Super Power e-zine!

Informera mig gärna om buggar och andra konstigheter som dyker upp när ni besöker sidan eller använder appen!

Två hemska Franska spelreklamer

Twinsen är bra på många sätt, men det är i flera situationer man absolut inte vill uppleva honom. En av dem är i sängkammaren med sin djupt tillfredställda flickvän bredvid sig och med ett ”Aw yeah I just scored”-ansiktsuttryck.

Rayman har en stor snopp. Tydligen.

Dusty´s Revange (recension)

Dustys revenge är en klassisk spagetti-västern fast med djur i huvudrollerna. Kaninen Dusty återvänder hem för att se sin fru Daisy (man hade dock brytt sig mer om henne om hon hade haft en personlighet och inte typ sett ut att vara minderårig) mördas och hans hem nerbrännas, och ger sig givetvis av för att hämnas illdådet. Efter att ha spöat och förhört stadens gängledare får han reda på att dådet beställts av krigsherren Craven. Dusty ger sig av för att få hämnd och på vägen möter han andra som har sina egna anledningar för att döda Craven och de slår följe på vägen. Spelsystemet är klassiskt beat-em-up, gå från vänster till höger och spöa precis allting som försöker stoppa dig. Det är inte alltför mycket tankeverksamhet involverad men det finns ändå flera saker som gör spelet intressant.

En av de mest intressanta aspekterna är bossarna och de karaktärer som hjälper en (köper man detta spel rekommenderar jag att man köper premiumversionen och skaffar den intressanta artboken). Bäst är björnen Rondel Maheagen, som även verkar vara något av en favorit även bland utvecklarna. Rondel bär en gigantisk högteknologisk kanon lika stor som han själv och är efter Craven eftersom denne kidnappat hans son. Jag vet inte varför, men jag gillar buffliga karaktärer som verkligen bryr sig sina familjer och vänner. Bland bossarna kan nämnas den gigantiska gorillan Togoda, som man slåss efter en intensiv men tyvärr väldigt kort vansinnesfärd på ett tåg.

Överhuvudtaget är det bra att utvecklarna valt ”ovanliga djur” såsom bältor och paddor istället för de vanliga rävarna och vargarna (även om en av bossarna är en varulv). Förutom de kvinnliga karaktärerna, de är så klart catgirls. BLAH

Spelet är trots sina karaktärer väldigt brutalt; Togoda möter sitt slut genom att Craven sliter av hans huvud med sina bara händer i en grafisk scen. Spelets grafik är väldigt vacker och filmsekvenserna är enkla men effektiva. Musiken är inte getterbra men gör sitt jobb utan att irritera (jämför Spyro-trilogin till Playstation). Miljöerna är inte så originella i sig men eftersom detta spel är en pastich på västerna är det inget man förväntar sig. Däremot är de väldigt vackra. Ett bra exempel är inledande Brooklyn town med sina små saloner och höga klippr där krypskyttar kan gömmer sig (Dustys andra följeslagare är kryppskytten Casey McCoy).

Svårighets graden kan man ställa in (men även easy bjuder stundtals på en utmaning) och spelet har mervärde i form av ett achievement/combosystem som man låser upp allt eftersom, gömda hemligheter på banorna samt upplåsbara dräkter. Inte det mest fantasifulla belöningsystemet men ändå så att man anstränger sig lite mera. Spelet är i sig tyvärr inte så längt, speltid ligger på runt 5-8 timmar. Ett annat stort problem är att spelet är extremt buggigt och krashar ofta. Dock har det precis blivit greenlitat på Steam så fortsättningsvis kan det antagligen patchas allt eftersom. Avslutningsvist kan vi väl säga så att detta spel riktar sig till dem som vill ha en snabb actionfix med stenhårda djur som slår varandra på käften.