Hell Yeah, wrath of the dead rabbit

Hell Yeah handlar om Ash, kaninprins i helvetet. Efter att en paparazzi fotat dig idkat älskog med din favoritläderbögbadanka Ducktator bestämmer du dig för att hämnas genom att hudflänga samtliga monster i helvetets tio nivåer som straff. Till din hjälp har du din osaligt döde fars kombinerade jetpack/motorsåg och en stor samling vapen.

Spelsystemet kan beskrivas som en blandning mellan Metroid, punch-out och Wario-ware; utforska tills du finner ett monster, besegra det och avsluta med ett minispel/specialare. Spelet har ett väldigt makabert och våldsamt sinne för humor. Eller vad sägs om följande monster?
1 En helvetisk lyxhora (bestående av en mun och två fingrar) som man smygfotograferar till ett annat monster.
2 Patrick från Spongebob med fem bröst (kallad PatRack).
3 Ett nudistkort som man klagar på ”att det jämnt kliar”.
4 En kille som smet från sina barn och i helvetet dömdes till att bli ensamstående fiskfar till 6000 romägg.
5 En hippiblomma med vaginaformad mun.
6 En parningsugen alien kallad Lord Irish.
7 En levande rumpa kallad Mr Badass.
8 En ko som mjölkar sig själv och attackerar med rutten mjölk.

Alla monster (100st+slutbossen) är unika fiender med egen strategi och speciella ”tänk” för att besegra. Lite synd är att inte alla monster har fullt utvecklade personligheter eller scentid. Utvecklarna klagar skämtsamt på sin blogg att man antagligen spränger sig igenom vissa monster utan att beundra allt arbete de lagt ner på designen. Nä, det är klart när monsterna inte är mer än levande rekvisita som man ser under max 20 sekunder (om de är lätta att besegra). Hade utvecklarna varit bättre på att ”döda sina älsklingar” och haft säg 75-80 monster och utvecklat dem ytterligare hade spelet blivit ännu bättre. Majoriteten av designer och dialog är dock fullständigt briljanta.

Vad gäller bandesignen är även den mycket bra och framförallt väldigt kreativ. Jag blev positivt överraskad när en tråkig ökenbana visade sig vara ett förspel till ett gigantiskt casino/nattklubb. Slutbanan är överraskande men även logisk (mer än så skall jag inte avslöja) En annan favorit är en psykedeliska-dimension som nästan slår gamla goda Pandemonium 2 i att vara påträngande snedtrippat.

Jämför och gråt!

Jag uppskattar att utvecklarna Arkedo tagit ut svängarna, spelet är ibland genuint motbjudande men alltid humoristiskt. Ett monster är ett avhugget ugglehuvud som rännskiter frätande syra ner på ruinerna av en bombad stad. På ett ställe har folk i bästa Dante-stil förvandlats till avföring (fast i det här fallet handlar det om söta små japanska kuso-bajskorvar). Det är kul att de dissar Sega (deras utgivare). Arkedo har rejält med balls.
Precis som med monstren är bandesignen dock inte hundraprocentig men i banornas fall får man i alla fall mer tid att beundra dem.

Spelkontrollen är en aning oortodox (hålla in hoppknappen för dubbelhopp?) och ”slipprig”, vilket resulterar i onödiga dödar. Sparsystemet är inte heller det bästa; man har bara en sparfil och spelet autosparas, vilket ibland resulterar i att man strandas med lite hälsa mitt ute i ingenmansland långt ifrån de stationer där man fyller på hälsa. Alla dessa frustrationer går dock att övervinna (man kan ändra kontrollerna och spela med handkontroll).

Vill man roa sig med annat än själva huvudspelet går det bra att samla achievements eller gömda föremål och vapen. Den mesta av customizationen består av hattar (som TF2 spelare säger jag inte nej detta) men även fordon. Det mesta man kan förändra är kosmetiskt men vissa saker vävs in i spelet på ett snyggt sätt.
Spelets butik är galet uppblingad med skumpande bilar och musik som bara kan beskrivas som....hrm, ”negerdunk” om uttrycket ursäktas. Musiken är överlag även den mycket bra även om det är märkligt att man inte kan ändra volymen. Spelets vapen är varierade men det blir ändå oftast att man hittar en favorit och sedan bara uppgraderar det istället för att experimentera.
Det finns även rejält svårare versioner av det vanliga spelets många banuppdrag för den som är så hågad.

Spelets monster skickas per automatik till spelets stora sido-uppdrag, The Island. Först trodde jag att det var en lysande parodi på Segas infantila ”Chao Gardens” (Se små monster leka och få en gåva typ två månader efter att du tröttnat på spelet). Dock visade sig att det VAR en Chao Garden, fast i helvetet (så passade). Men visst är det kul att se monster slå sig medan de försöker lära sig att peta sig i näsan. I ungefär två sekunder.

Överlag har spelet bättre humör än mekanik men ändå väl värt de 10-12 timmar det tar att klara. Om jag njöt?

Hell Yeah!