lördag 14 april 2018

Kurstext: Möte med monstret


Jag har levat sen den här solen först tändes och det var därifrån jag först kom till den här planeten, fast innan liv uppstod så låg jag mest på rygg och gjorde ingenting. Ibland vandrade jag omkring, men oftast fastnade jag i någon naturkatastrof tills allting blev svart och jag återföddes igen. När människan började odla jorden var jag trött på att vara passiv och bestämde jag mig för att vara en gud som gav dem näring, skrift och civilisation i tvåtusen år. Men jag tröttnade även på det livet. Jag är ingen härskare, det är tröttsamt och svårt och tråkigt och inget för mig.
Jag vet att det finns andra varelser som mig, att vi kommer från intet och att jag inte är unik på det sättet.

Nu ville jag leva som en av dem i tvåtusen år. Givetvis var det nödvändigt att då och då låtsas att dö och begravas, vilket blev tjatigt väldigt snabbt. Att gräva sig upp på marken var lättare i början, men blev svårare och svårare varefter tiden gick. Jag tror att jorden ibland motverkar mig, tär på mina krafter. Jag vet inte varför, men den verkar ogilla mig.
Eftersom jag hade beslutit mig för att inte dö och återfödas något mer kunde jag inte leva som en normal människa, vilket jag ändå var trött på. Nu ville ville jag sprida hyss och jävelskap omkring mig och tog därför en behornad och krypliknande form. Jag stal månen från himmelvalvet och bar det i mitt eget öga, så att natten bara var upplyst där jag skådade. En annan gång utmanade jag alla djur i en tävling där det gällde att ryta högst, för den som röt högst skulle bli kung. De samlade djuren röt och stampade i marken, från det vildaste lejon till den timidaste kanin och jag eggade på dem med flöjt och trumma. Tillslut sprack marken och delade sig i små öar som djuren räddade sig till från de svallande vågorna, även om en del strök med.
Till sist flyttade jag på två städer. Dessa städer var svurna fiender men efter flytten, som de inte visste något om, marscherade de istället och slaktade sina förtrogna grannar som de slutit fred och handelsavtal med. Det måste jag säga var mitt eget favorit-trick!

Jag funderade mer och mer på vad jag skulle hitta på härnäst? Kanske ondska skulle vara något att prova på? Ja! God har jag varit och en blandning av de båda, men inte alltigenom ond. Det finns ingen hos människorna som är det. Jag skulle bli unik!
Medan jag närde dessa tankar och avslutade min tid som vandrande gycklare var jag på en stor fest hos en avlägsen stam. Naturligtvis var jag inte inbjuden men ledaren hade en mycket vacker ung son och dotter och det var längesen nu som jag botade byxklådan! En vana jag lagt mig till när jag levde som människa och ännu var väldigt fäst vid. Men jag hade inte väntat mig att stammens ledare skulle vara trollkunnig. Jag blev bunden till händer och fötter och sedan tog han min magi, all min kraft och lät sedan min själ skrapas sönder mot en klippsten. De vilda krigarna tog sina vapen och rispade in symboler och märken på stenen, runt mig och på mig tills jag var oigenkännlig. Jag kunde inte ta mig ut själv!
Men, ja, de tusen åren var ju ändå till ända snart. Jag bestämde mig för att den person som släppte ut mig skulle jag bli välgörare för. Han skulle dela mina krafter och bli en mäktig magiker och profet, ja nästan själv en gud. Men medan åren gick svalnade min känsla av framtida tacksamhet och jag tänkte att den som släppte lös mig skulle få tre önskningar istället. Tiden gick och antalet krympte till en enda önskning. Vid det laget hade redan folk kommit förbi. Antingen hade de inte sett mig, eller så hade de ingen magisk förmåga att hjälpa mig. Några slynglar var och ritade på mig en gång, och gamla män och kvinnor skrapade ytterligare på den stackars vita dammsamling som nu var min kropp och själ.

Jag bestämde mig nu för att jag inte skulle ge någon belöning till den som befriade mig. Istället skulle de få en kort glimt av en levande gud innan de fick återgå till sina magilösa liv, döende I smutsen och jorden. Men fortfarande kom ingen befrielse. Det började smärta i mig när själva stenen jag låg på började vittra sönder. Själva landskapet hade börjat förvandlas. Stora höga berg hade börjat växa I horisonten, och ut från dem kom människor I grälla och äckliga färger. Jag kunde inte se klart, mina ögon var solblekt damm på en sten. Jag kunde inte känna någonting, förutom den sprickande stenen jag låg uppsmetad över. Nu tänkte jag döda en den person som befriade mig, slita upp hans inälvor med min egen hand. Efter att ytterligare tusen år gått var in hjärna så borta att jag knappast kunde tänka på något förutom nya ”belöningar” åt min räddare. Hela hans stad skall jag vräka i havet, hela hans land skall förgöras i vulkanutbrott och jordbävningar!
Min plan från början passar mig mer och mer mig nu, ja, nu är tiden inne att vara ond! Jag är så fruktansvärt trött på att vänta, jag orkar inte längre. Se hit! Jag vill binda dig och slå din fru, slå och slå tills det inte går att känna igen henne längre. Det behövs inte ens någon magi för att göra det. Din stad är den första som skall glida i havet. Åh, att få tag ditt späda barn och krossa det mot klippan! Åh, att få slita, klösa, dricka blodet och äta benmärgen så din själ fastnar i limbo såsom min har varit i otaliga år.
Varje människa jag ser, varje litet barn eller gammal människa fantiserar jag om att jag slår och slår och slår och slår och slår. Mina krafter är borta, men jag behöver bara min egen kropp för att skada. Mina krafter är borta, min själ är sand. Hatet och hämnden har hållit mig levande. En sten, eller en ristning på en sten, lever inte. Men så länge jag kan hata vet jag att jag lever. 

Låtom oss spela: Harry Potter och de vises sten till Playstation del 6


Äventyret fortsätter! Harry lär sig ett lösenord som bara måste vara trollkarlsvärldens motsvarighet till termen "Kånkelbär".


Bakom ett porträtt hittar Harry ett par handskar som gör att han kan tåla extra slag. Detta är ett typexempel på varför det inte lönar sig att öppna dem; quiddits är så lätt och det är bara tre matcher i spelet så att hitta bönor nog att finna dessa är inte alls värt det.


Harry lämnar nu Hogwarts källare för att istället utforska slottets vindsvåningar. Ingen fara, vinden är en minst lika stor dödsfälla!


Trollformeln man lär sig på förvandlingslektionen förvandlar statyer av fåglar till levande väsen. Dessutom börjar borden statyerna står på att sväva! 


Själva förvandlingsekvensen är faktiskt riktigt vacker, både grafiskt och ljudmässigt. Dessutom är det tydligt var man skall använda den för att komma vidare i spelet, vilket är ett plus. McGonagall är helt OK för att dela namn med en av världens värsta poeter!


I detta minispel skall man följa en katt (?) som släpper ifrån sig Bertie Botts Bönor i alla smaker (????) på tid. Minispelet utspelar sig över en gapande avgrund med fallande plattformar men är faktiskt inte farligare än Hogwarts i stort.


När Harry får sin osynlighetsmantel blir den omedelbart stulen av poltergeisten Peeves som utmanar honom på ett lopp på vinden. Takbjälkarna är insmorda med det mystiska gröna klägg som återkommit genom spelet och som jag misstänker är trollsagge. 


Så är vi äntligen vid den förbjudna korridoren på den tredje våningen. Vaktmästare Filch har drabbats värst av vad jag kallar Ohlmarks översättarsjuka, dvs meningarna är inte felöversatta men...märkliga, i brist på bättre ord. Blir nästan lite som poesi!

Osynlighetsmanteln aktiveras under begränsad tid genom att plocka upp "osynlighetsbrickor" som bara finns i denna delen av spelet. Nu blir det Metal Gear Solid med en smutsig vaktmästare och hans malätna katt! Filch kan man springa cirklar runt så länge man är osynlig medan Ms Norris märker om man kommer för nära även om man är osynlig.


Osynlighetseffekten är faktiskt rätt från. Den skimrar och rör sig på ett hypnotisk sätt samtidigt som den fortfarande är tydlig så att man ser var Harry är och vad han pysslar med. 

 

Spelet har ett märkligt fenomen där vissa karaktärers ansikten är mer detaljerade än andras. Filch ansikte ser exempelvis ut som att någon tagit en bild på David Bradley och sedan klistrat det på en polygonmodel medan Snape inte alls ser ut som Alan Rickman.


Hela sekvensen med Erised-spegeln är helt tecknad. Berättarösten gör ett bra jobb men låter lite för munter. 


Vi kastas (bokstavligen, erisedspegeln ligger tydligen vägg i vägg med damtoaletten) vidare i handlingen och blir jagad av ett troll! För en gångs skull förstår jag om ens så kallade vänner springer i förväg...Hogwarts borde göra något åt att damernas golv är täkt av hål fyllda med frätande syra.


För att besegra trollet måste man skicka flipendo mot de toadelar trollet kastar medan en digitaliserad Rupert Grint l-å-n-g-s-a-m-t "förhäxar trollets klubba, så att det slår honom i huvudet" med wingardium leviosa, förlåt wingardium leviosaaaaaaaaaaaaaaAH



"Tack ska ni ha, killar" Hermione gör en 180 från att vara livrädd till att vara kolugn.


Sekvensen där Hagrid försäger sig angående den förbjudna korridoren går även den i snabbspolning och låter bokstavligen så här:
"Hagrid, vad vet du om tredje våningen?"
"Menaru Fluffy?"
"Fluffy?"
"Ja köpte han av en grekisk snubbe å har lånat han till Dumbledore för att vakta...Näe barn det där är mellan Dumbledore och Nicholas Flamel!"


Hermione slår upp Nicholas Flamel och får veta resten av handlingen men det betyder ju inte att man kan skippa quidditch så där bara! 


Följande sekvens är unik för spelet och har ingen motsvarighet från boken den bygger på .Hagrids drake Norbert har blivit sjuk och Harry måste följa med till Diakongränd för att köpa ingredienser för ett motgift. Fick Harry åka och köpa saker till sin illegala drake bara sådär...? Javisstja, det är Dumbledore vi pratar om! Hursomhelst är det bra tänkt av spelmakarna att inse att:

1 Barn som spelar vill utforska Diakongränd
2 Dock inte i början av spelet som det "egentligen" är i boken eftersom man mycket hellre vill se Hogwarts direkt 

lördag 10 februari 2018

The use of supplemental materials in creating a video-game narrative

Although not that many of us can reasonably create huge amounts of supplemental material for our games it can still be worthwhile to study how it can be used, as well as the unique storytelling problems that writing for an ongoing videogame series provides. For the discussion I have choosen two games, Team Fortress 2 and Overwatch. My reason for choosing these two games is beacause Team Fortress 2 was one of the first games to use supplemental materials to add narrative to the game itself. Sure, games before may had a story in the manual, or even some sort of official comic or animated series. But these were not part of the official canon, or influenced the games in any way. Furthermore the era of Team Fortress 2 comics and videos can be divided into five clear and very different eras:

The promotional Era
2 Pastich of an era
3 Update comics
4 Searching for purpose
5 The ongoing story

Comparing the supplemental material of Team Fortress to Overwatch´s may seem a little bit unfair, since it has not been out for quite so long but in my opinion it is remarkable how the comics/animations of Overwatch corresponds to the different eras of Team Fortress´s material. Indeed, the year and a half that Overwatch has been out is almost like seeing the history of Team Fortress in extreme fast forward.

In addition I will discuss the game I am working on right now (just as I did about my last-non maker specific tutorial about the use of the narrative curve in videogames). It too has supplemental material insofar as I have written out a full story set in the same world the game takes place in and I will post chapters as new versions of the game are put on my website.

Let us begin the first installment of this series by looking how the three games handle the promotional era.

Team Fortress 2

Nine mercenaries have come together for a job. It's the middle-ish part of a century a lot like the one we just had. A simpler time. There are three TV stations, one phone company, and two holding corporations that secretly control every government on the planet. Each corporation administers its half of the world with a multi-disciplined army of paper pushers. For any problem lacking an obvious bureaucratic solution, mercenaries like these are contracted to address the situation through a massive application of force. Now's your chance to Meet the Team.

As it started out Team Fortress had nothing but the above excuse plot meant to give a minmum of context to the maps the players fought over. As the developement changed from a fairly realistic shooter to a cartoony shooter with greater emphasis on the characters, the "Meet the Team" shorts were created. These short cartoons have no plot, just showing the characters in their natural habitat with a broad somewhat darkly comical sort of humor.


There is also a promotional video, showing the ability of all classes. Note that while some weapons and abilities were changed the character relationships were already pretty set in stone. The game was released after nine years in development without any kind of open beta (this not yet being a way to promote a game yet).


Overwatch

The cinematic trailer of Overwatch establishes a bright and colorful world with the terrorist group Talon pitted against the two faces of Overwatch (Tracer and Winston) for the ownership of the infamous Doomfist´s gauntlet. Although it talks about the history of Overwatch the storyline set to run concurrent with the game has not yet started up. It feels more like the prototype of a map more than anything else. The focus is on the world, not the characters as a result of Blizzard focus on storytelling. There is also a gameplay trailer that is remarkably similar to the Team Fortress one, character abilities are showcased and a character “who beats who” is established.  



While Team Fortress undoubtely wanted to be worth the wait after nine years and make the game lasting, Blizzard immediately had their eyes set on the e-game scene. That meant that the open beta was almost only open to streamers. Blizzard also stated that the comis and animations are not canon or will influence the game in any way.

Alex and Adva/ I´ve heard Norse (my game)

My own game takes place in a Viking-esque called Bjarmaland with a written story taking place in the afterlife of the same. I currently have a prototype done with three main goals:
1 Show the initial storyline and setting with a prologue
2 Show the main gameplay by having the characters climb a mountain and use their abilities to traverse it.
3 Showing specialized gameplay by having characters traverse a platforming section with some hidden areas and a boss

The story has similar goals:
1 Establish the setting and characters
2 Showcasing the main theme of the story (the duty of the privileged to help those in need)
3 Have a first “episode” of the main characters life in the underworld

As you can see, the three points complement each other.

Just like Blizzard I do not want the story to influence the game too much, but I do want the two to be canon to each other. Just like early Team Fortress updates (“Bidwells big Plan” being concurrent with the addition of the in-game store for example) I want the story and game to intersect at key points. A example is when a early sort of train built by dwarves crashes into the mountain, opening a hole to the underworld. The player now has to deal with a demon infestation and the souls of the dead (in the story) has to deal with rocks falling down from below to crush their dwellings.

End notes on the promotional era

As we can see Team Fortress and Overwatch, although both begins with promotional material sort of starts at opposite ends. Team fortress had no story except for the above excuse-plot, comics and media eventuelly swelling into an ongoing story. Overwatch immediately got a narrative, but the developers have stated that it will never influence the game at all. In the next part of this tutorial we are going to start and take a look at how the games finds their feet and refines the setting in what I call the pastisch era.

Möte med myten



Det talas om att Sverige är i fara. Exakt vad i denna fara består i och hur överhängande hotet är därom tvista de lärda. Men något fel på samhället är det. Utanför mitt hus sitter en gammal man med en trasig hatt nedtryckt över huvudet. Jag ser att han andas, men han verkar så trött att han inte ens bryr sig om de fåglar som slagit sig ner på honom.
Det var inte direkt något jag tänkte på när efter dagens slut tog den sista nattbussen in till stan. Jag hade varit ute och besökt några vänner och det hade blivit ett par glas rödvin för mycket. De hade erbjudit mig en plats på soffan men jag hade velat komma i tid till jobbet imorgon, så nattbussen fick det bli. Lär väl knappast vara någon mer än jag som åker vid den här tiden?

Jag hejar lite snabbt på den förvänansvärt unga och illaluktande busschaffören sätter mig längst bak. Hans kvävande getdoft känns enda hit. Jag hinner nästan nicka till innan bussen stannar. Slutstationen redan? Nej, vi är fortfarande ute på landet. Det är visst två damer som ska stiga på. Bra, hade inte velat hamna i någon sorts situation om det hade varit två karlar som kommit och gjort sig närgångna.
Men jag känner endå att något är fel och får en sjunkande känsla i magen när de kommer och sätter sig hos mig. En av dem är rejält storväxt och klädd till brud. Helt insnörd är hon i sina kläder så att bara de röda ögonen tittar fram genom hennes slöja. Har hon gråtit? Damen sätter sig med armarna i kors och låtsas inte kännas vid oss, men den andra verkar pratsam. Detta måste vara en brudtärna. Hon är nätt och rödhårig och har ett illmarigt utseende.
"Var inte orolig," säger hon. "Vi är på väg till nattbröllop! Det kanske låter lite märkligt, men det är min vän själv som velat ha det så. Som du ser är hon inte från kalla Sverige så vi får bylta på henne lite, inte sant?"
Jag försöker att nicka på ett diplomatiskt sätt och sedan inte låtsas om dem. Bruden sitter och ruskar och griper i luften med högra handen, precis som om det är något hon brukar hålla i men inte fick ta med sig till sitt eget bröllop.

"Alltså mina läppar är så fruktansvärt torra, har du någon lypsyl?" Den pratsamma tärnan ger sig inte utan jag ser inget annat val än att öppna min handväska. När jag räcker över lipsylen ser jag att tärnan har någon sorts konstig skada på sina läppar. Det är som att någon stuckit flera hål i huden med en nål eller något liknande. Jag ryggar tillbaka och kväljer. Jag vill bara åka hem, borde vi inte vara framme snart? Till min fasa ser jag att vi fortfarande är i skogen, körande på en liten skogsväg. "Du får ursäkta," säger den unge busschauffören. "Jag kör en liten omväg som en väntjänst till damerna därbak...trodde inte att någon annan skulle ta denna bussen idag."

Efter ungefär en timme är vi framme vid en stuga invid en kulle. Det är så mörkt att de verkar sitta ihop och högljud musik och bullrigt skratt kommer inifrån. Damerna går ut, den storväxta först. "Kom nu" säger tärnan uppmuntrande. "Och tänk nu på att vara kvlinnlig; vicka på höfterna och se söt ut!"
Dörren stängs bakom damerna och musiken tystnar.
"Där kommer hon ju!" En väldig bullrande röst ropar och formligen dränker alla skogens ljud, till och med bussens motor. "Hon är lika vacker som man hört och blivit lovad!"
Verkar som att bruden och brudgummen inte har mötts förrän nu.
"Är det också en av dina vänner?" frågar jag busschauffören.
"Det kan man säga!" svarar han. "Den här gården har vi hållit ögonen på under lång tid, men nu skall vi köra hem dig!"
Musiken tilltar igen och bussen börjar äntligen köra tillbaka.
"Låter som en rejäl fest, inte sant?" skrattar busschauffören glatt.
Jag nickar svagt och sätter mig i ett säte nära dörren. Stiger någon mer på nu vill jag kunna flytta mig från min plats.

När jag stiger av bussen börjar jag gå hemåt. Ett skarpt ljud får mig att vända mig om och jag ser busschauffören hoppa av bussen och springa iväg, snabbt som vinden. Jag inser att detta antagligen inte var en riktig busschafför över huvud taget och att jag har tur som står här med livet i behåll. Utanför mitt hus tänker jag på den stackars bruden. Vad har hon råkat ut för? Skall jag ringa polisen? Plötsligt hör jag ett väldigt dån och en ljusblixt som åska lyser upp hela himmelen. Jag skyndar mig in i mitt hus och kastar mig i sängen.
När jag vaknar på morgonen lyser solen, det verkar bli en vacker dag. Jag vet inte varför, men jag känner att allting kommer att bli bättre nu. Utanför ser jag den stackars gamla mannen igen. Han verkar piggare, reser sig upp och går. Jag ger honom en tjugokronorssedel och han bockar som svar. På jobbet går allting bra. Mina vänner ringer, men jag säger inget om det som hände. Till och med den ovilliga bruden jag mötte på bussen kommer nog att få det bättre och komma undan sin bullriga make. Det tror jag fullt och fast.

Sagan om Lucio och det gyllene geväret del 5 (slutet)


När Lucio tog upp det gyllene geväret förvandlades han genast till en superhjälte! Han fann att han kunde omvandla världen med sin musik, flyga genom luften på ljudvågor samt sparka ner väggar och dörrar, hur starka de än var. Lucio svor att använda sina krafter för det goda!



Hans första uppdrag som frilansande morgondagens människa tog honom till Ayutthaya, där terroristorganisationen Talon, tillsammans med företaget Vishkar som den där skurken Symmetra jobbade för försökte sno landets flagga, symbolen för dess frihet. Detta stoppades på studs!



Som sagt, inga problem. En ny person Lucio mötte var Moira, som gärna ville studera Lucios krafter. Hon berättade att Oasis, huvudstaden för forskning, hade bytt namn och ett stort torn hade börjat byggas. 



Lucio reste världen runt, gick från klarhet till klarhet och stoppade Talon och Vishkar och den där styggingen Symmetra pöttades ner för ett stup! Play of the game fick dock Zarya, men det gjorde Lucio ingeting alls.



Zarya behövde många kalorier för att klara sin träning. Lucio rekommenderade Lucio-Oh´s, som innehåller 200 gånger det dagliga intaget av socker. Bland annat.


I Egypten såg Lucio en dödscool staty av dödsguden Anubis! Föga anade dock Lucio att han snart skulle möta Anubis lärling...


Alla gillade dock inte Lucio, speciellt inte dummingar som försökte ta över kontrollpunkten!


Så fick äntligen Lucio sitt gyllene gevär och kunde börja sälja silveralbum! En dag så började dock geväret att vibrera och en portal öppnades. Vad som hände sedan kan du läsa här:

http://zombienightonline.blogspot.se/2018/02/lucio-vs-doomfist-115.html

Ett tema jag vill utforska


När man som författare börjar sin karriär skriver man oftast om det man tycker är intressant (Kristna varulvar, sextiotalet i rymden, egyptisk mytologi med kaniner!) utan att närmare tänka på det bakomliggande temat, om det ens finns något sådant. Jackalopes är det första jag skrivit som har ett tydligt bakomliggande tema bakom berättelsen. 
Det första, det som jag hade i tankarna när jag började skriva, handlar om den privilegierades skyldighet att hjälpa den behövande. Ja, det gäller även om du jobbat ihop dit privilegium själv eller tidigare tillhörde de behövande.  Detta tar sig formen av själar som tar sig från paradiset för att hjälpa och skydda de dödas själar nere i underjorden. 
Det är inte i första hand menat att läsas som själsräddande i religiös mening (även om det är en tolkning jag välkomnar) utan snarare som den där doktorn eller hjälparbetaren som hjälper den utsatta under svåra förhållanden. Ett annat tema som växte sig fram i andrahand men som nästan är starkare nu är en feministisk inriktning. Då mina tidigare böcker varit väldigt mansdominerade (andra boken har 9 manliga karaktärer och en kvinnlig), och de kvinnoroller som funnits visserligen inte varit passiva men inte mer än ”hollywood-action-stark-men-inte-FÖR-stark” kvinnor valde jag i min fjärde bok en kvinnlig karaktär. Då föll det sig naturligt att hon hade kvinnliga kollegor, mentorer och vänner. Det hela växte sig vidare till ett ställningstagande från min sida vad gäller skapandet av matriarkat i fantasyserier. Inte som ett skämt, inte som en straw-man utan som ett seriöst utforskande av sakfrågan!
Bokens skurk blev en symbol för begreppet "toxic masculinity", återigen utan att jag hade den tanken när jag började skriva.

Jag vill nu påbörja ännu ett verk med en mer sci-fi inriktad story. Grundhandlingen är denna: I staden Smilitass, mitt i urskogen, har alltid vetenskaplig forskning drivits. I och med att forskningsinsatserna växer och växer byggs ett torn högre och högre och staden blir mer och mer nergången.  Tornet har kraften att öppna portaler till andra dimensioner, men bara om invånarna i den dimensionen kan förmås att bygga en kopia av Smilitass. 
Tillslut visar det sig att tornet är tentakeln av en gigantisk utomjordisk varelse som livnär sig på kunskap och därför försöker samla in så många forskare i tornet som möjligt (jag har gått en skrivarkurs hos en skräckförfattare, kan you tell?). Temat i boken kommer dock att vara hackordning inom företag och hur rang och arbetsuppgifter helt godtyckligt kan ändras av faktorer helt utanför arbetarnas kontroll. Hur strukturen hos ett företag kan vara så random att det i närmast är som en eldritch abomination i sig självt. Som Gormenghast förelagt i ett industriområde. Trettioårskrisigt, absolut, men samtidigt ett viktigt tema att göra något av när fantasy.genren dränks av utvalda där hela resan redan är förutbestämd i profetia sedan tidernas begynnelse in i minsta detalj.

Denna handling grundar sig först och främst i den Garry´s mod konst jag publicerat på min blogg. Det var något jag hoppades ske när jag började göra konst och som betalat sig väl. I mångt och mycket är jag fortfarande inspirerad av teman som återfinns i Valves spel (gigantiska fabriker och spion/forskningscentraler gömda inuti berg eller andra företag där andra lagar, både fysiska och mänskliga, råder) även om jag inte stöder företaget idag. 
Överhuvudtaget är scenariot med en liten håla eller fabrik förlagd till mitt ute i ingenstans väldigt intressant för en författare eftersom det tillåter en att skapa händelser som inte sprids eller har någon inverkan utanför händelsernas centrum. Med det sagts så kan berättelsen ändå visa på något grundläggande i människans natur eller dagens samhälle.

Den stora frågan nu är hur detta skall läggas upp. Eller, eh, den stora frågan är väl hur jag skall få arslet ur och skriva men men. Vilka karaktärer skall användas och skall temat köra 100% seriöst eller humoristiskt. En blandning? Ett urgammalt fan av Terry Pratchett som jag är lutar det mot det sistnämnda. En del har nämt att jag behöver skaka av mig "den finurliga gubben" för att skall kunna bli framgångsrik men det skiter jag högtidligt i. I am reclaiming humouros fantasy as a well of highlighting important issues!

Nästa bloggpost jag gör hoppas jag kunna ha ett smakprov på text från den nya boken.

lördag 20 januari 2018

Låtom oss spela: Harry Potter och de vises sten till Playstation del 5


Nere i fängelsehålorna kommer spelet på att "Javisstja, jag är ju en adaption av den första Harry Potterboken" och så får man lite handling islevad inann spelet tar en vidare till nästa utmaning.



Trolldryckslektioner fungerar lite annorlunda mot trollformels- lektionerna. Istället för att följa en blinkande stjärna måste man slå in knappkombinationer samtidigt som ingredienserna läses upp. Plus för att man faktiskt använder den där sengångarhjärnan man letade upp tidigare. Resultatet, Wiggenweld-drycken, helar skada och är såvitt jag vet påhittad av spelen.



Harry skickas iväg av Snape till ett avgränsat rum för att hämta trollsländor till trolldrycken och blir attackerad av en mystisk maskerad man. Han skjuter en trollformel som öppnar ett hål i marken som Harry ramlar ner i. Scenen är dock så mörk så det ser snarare ut som att Harry blivit sprängd i bitar, vilket ärligt talat vore mer effektivt. Spelet gör faktiskt ett rätt bra försök för att få alla två som inte läst boken att tro att Snape är huvudskurken i spelet.



Källaren är full med sådana här troll som bara kan besegras av att man kastar en svamp som får dem att nysa. Står de på gallren trillar de ner. De stönar extremt obehagligt och ger elevhemspoäng ner de besegras, så trots att Harry precis blivit överfallen och anfaller av troll håller prefekterna koll på honom (utan att ingripa såklart)!



Jag sa ju att den här killen skulle komma tillbaka! Hittar man kattfan får man ett kort med berömda trollkarlar och häxor men ingen vidare hjälp. Nu när jag tänker efter, borde inte den här brunnen vara mycket högre upp en fängelsehålorna vara? Man gick ner för trappor, sedan ner till Snape och sen sprängdes man ner i hans källare. Brunnen ligger på en kulle i trädgården...



"Hubben" nere i källaren är surrealistisk på ett sätt som är väldigt svårt att förklara. När man kommer in i rummet från brunnen blir man inlåst. Det enda sätt att öppna rummet är en spak som finns inne i rummet själv. Dörrarna till höger och vänster är märkta "grytkällaren" och "trollets sovrum" precis som om de vore kända platser från boken. När man sedan klarat allt är dörren som leder ut märkt med ett troll, men inga troll finns där.



Att hoppa över de här rörliga grytorna som ligger och kluckar i kloakvatten eller vad fanken det nu är (jag gissar att Snape sitter på en bassäng med Drought of the living dead) är ett av de svåraste momenten i hela spelet eftersom man dör direkt när man trillar i, vilket inte ens händer när man trillar ner i ett bottenlöst hål. Och man måste göra det två gånger.



Om du tyckte att de små trollen lät obehagligt skall du bara höra hur den här bjässen låter. För att inte tala om vad som händer om han vaknar upp och börjar jaga dig. Att Snape har ett troll i sin källare gör honom mer misstänkt under "DERE IZ A TROLL IN DA DUNGEON"-debaclet längre fram.



Rätt cool och läbbig effekt att fladdermöss kan flyga ut när Harry går genom dörrarna. Ett helt oironiskt pluspoäng för mysskräck.



Trollsländor! Jag kommer inte ihåg om de här faktiskt används till något eller om någon designade den här burken och ville ha den med i spelet.



Måste fortfarande låtsas att Snape är skurken! Fast...vad menar han med den här repliken då? Och reagerade inte de andra eleverna på att Harry var borta så länge att lektionen avslutades?



Den riktiga skurken är ju såklart s-s-s-tackars s-s-s-tammande p-p-p-professor Quirrel. Han har Voldemort på baksidan av sitt huvud men hans lågupplösta nylle med gapande fyrkantsmun är nästan lika otäck.



...Såhär skulle inte jag översätta frasen "Gather around, everybody".



I spel står ofta viktiga termer med lite större text. Någon borde säga till Quirrels skådis att det inte betyder att man måste primalskrika ordet i fråga. Verdimillious lyser upp och skapar plattformar av mörker, och verkar återigen vara påhittat av spelet.



Hermione dyker upp och säger att man skall ta sig till tredje våningen, vilket är lättare sagt än gjort eftersom vägen upp är spärrad. Enda vägen man kan ta är en som nu är öppen tack vara Harry verdi-förlåt-VERDMILLIOUS magi.



För att komma igenom den här dörren måste man hitta fyra ögon och spränga dem med VERDIMMILIOUS. Notera att hela det här momentet är ett stickspår; så fort man öppnat dörren hamnar man i fängelsehålorna igen med den lilla skillnaden att passagen upp till slottet igen är öppnat.



Poltergeisten Peeves var aldrig med i filmerna, vilket gjorde att han inte riktigt (varning för personliga spekulationer) fick någon roll i böckerna. Med tanke på att filmer och böcker utvecklades i samklang, var det måhända en officiell design en gång i tiden?



Mer fängelsehålor. Peeves hoppar fram lite då och då och skrämmer en. På denna bilden syns två nya spelmoment; skalbaggar som sprutar eld samt halt golv som gör det svårt att styra. Harrys slirande springstil i geggan är väldigt rolig.



 Ett överdesignat hemligt rum. Stort som en katedral och bara ett litet trollkarlskort att hitta. Rustningar är fiender mycket mer sällan en jag minns. Trodde det var ett av spelets vanligaste fiender...



Med tanke på att det enda här vad som fanns var poltergeisten Peeves, eldsputande kryp, trollsagge och bottenlösa hål tror jag snarare att det var en säkerhetsåtgärd om något.



Från ett minispel där man puttar grytor till märkta platser. Huvudlösa Nicks skådis har en mycket märklig betoning på orden. Han menar:
Om de fastnar i ett hörn kan du leta reda på mig (så återsäller jag pusslet till urspurngsläget)
men han uttalar det:
Om de fastnar i ett hörn kan du leta reda på mig (jag har nämligen gömt mig på spelplanen typ)


Inte första gången konstig betoning ställer till det!