Det talas om att Sverige är i fara. Exakt vad i denna fara består i och hur överhängande hotet är därom tvista de lärda. Men något fel på samhället är det. Utanför mitt hus sitter en gammal man med en trasig hatt nedtryckt över huvudet. Jag ser att han andas, men han verkar så trött att han inte ens bryr sig om de fåglar som slagit sig ner på honom.
Det var inte direkt något jag tänkte på när efter dagens slut tog den sista nattbussen in till stan. Jag hade varit ute och besökt några vänner och det hade blivit ett par glas rödvin för mycket. De hade erbjudit mig en plats på soffan men jag hade velat komma i tid till jobbet imorgon, så nattbussen fick det bli. Lär väl knappast vara någon mer än jag som åker vid den här tiden?
Jag hejar lite snabbt på den förvänansvärt unga och illaluktande busschaffören sätter mig längst bak. Hans kvävande getdoft känns enda hit. Jag hinner nästan nicka till innan bussen stannar. Slutstationen redan? Nej, vi är fortfarande ute på landet. Det är visst två damer som ska stiga på. Bra, hade inte velat hamna i någon sorts situation om det hade varit två karlar som kommit och gjort sig närgångna.
Men jag känner endå att något är fel och får en sjunkande känsla i magen när de kommer och sätter sig hos mig. En av dem är rejält storväxt och klädd till brud. Helt insnörd är hon i sina kläder så att bara de röda ögonen tittar fram genom hennes slöja. Har hon gråtit? Damen sätter sig med armarna i kors och låtsas inte kännas vid oss, men den andra verkar pratsam. Detta måste vara en brudtärna. Hon är nätt och rödhårig och har ett illmarigt utseende.
"Var inte orolig," säger hon. "Vi är på väg till nattbröllop! Det kanske låter lite märkligt, men det är min vän själv som velat ha det så. Som du ser är hon inte från kalla Sverige så vi får bylta på henne lite, inte sant?"
Jag försöker att nicka på ett diplomatiskt sätt och sedan inte låtsas om dem. Bruden sitter och ruskar och griper i luften med högra handen, precis som om det är något hon brukar hålla i men inte fick ta med sig till sitt eget bröllop.
"Alltså mina läppar är så fruktansvärt torra, har du någon lypsyl?" Den pratsamma tärnan ger sig inte utan jag ser inget annat val än att öppna min handväska. När jag räcker över lipsylen ser jag att tärnan har någon sorts konstig skada på sina läppar. Det är som att någon stuckit flera hål i huden med en nål eller något liknande. Jag ryggar tillbaka och kväljer. Jag vill bara åka hem, borde vi inte vara framme snart? Till min fasa ser jag att vi fortfarande är i skogen, körande på en liten skogsväg. "Du får ursäkta," säger den unge busschauffören. "Jag kör en liten omväg som en väntjänst till damerna därbak...trodde inte att någon annan skulle ta denna bussen idag."
Efter ungefär en timme är vi framme vid en stuga invid en kulle. Det är så mörkt att de verkar sitta ihop och högljud musik och bullrigt skratt kommer inifrån. Damerna går ut, den storväxta först. "Kom nu" säger tärnan uppmuntrande. "Och tänk nu på att vara kvlinnlig; vicka på höfterna och se söt ut!"
Dörren stängs bakom damerna och musiken tystnar.
"Där kommer hon ju!" En väldig bullrande röst ropar och formligen dränker alla skogens ljud, till och med bussens motor. "Hon är lika vacker som man hört och blivit lovad!"
Verkar som att bruden och brudgummen inte har mötts förrän nu.
"Är det också en av dina vänner?" frågar jag busschauffören.
"Det kan man säga!" svarar han. "Den här gården har vi hållit ögonen på under lång tid, men nu skall vi köra hem dig!"
Musiken tilltar igen och bussen börjar äntligen köra tillbaka.
"Låter som en rejäl fest, inte sant?" skrattar busschauffören glatt.
Jag nickar svagt och sätter mig i ett säte nära dörren. Stiger någon mer på nu vill jag kunna flytta mig från min plats.
När jag stiger av bussen börjar jag gå hemåt. Ett skarpt ljud får mig att vända mig om och jag ser busschauffören hoppa av bussen och springa iväg, snabbt som vinden. Jag inser att detta antagligen inte var en riktig busschafför över huvud taget och att jag har tur som står här med livet i behåll. Utanför mitt hus tänker jag på den stackars bruden. Vad har hon råkat ut för? Skall jag ringa polisen? Plötsligt hör jag ett väldigt dån och en ljusblixt som åska lyser upp hela himmelen. Jag skyndar mig in i mitt hus och kastar mig i sängen.
När jag vaknar på morgonen lyser solen, det verkar bli en vacker dag. Jag vet inte varför, men jag känner att allting kommer att bli bättre nu. Utanför ser jag den stackars gamla mannen igen. Han verkar piggare, reser sig upp och går. Jag ger honom en tjugokronorssedel och han bockar som svar. På jobbet går allting bra. Mina vänner ringer, men jag säger inget om det som hände. Till och med den ovilliga bruden jag mötte på bussen kommer nog att få det bättre och komma undan sin bullriga make. Det tror jag fullt och fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar