Liten i eftertanke, stor i mod
På den stora ön satt litet huvud
Byleif slet och drog
Dådkunnig kunde ej
Träd fanns på stentopp
Klöv utan yxa och ägg
Byleif byggde vid solen slut tillslut
En lång pinne att rubba sten vid strand
Inunder huvudet fans en mun
Inunder munnen fanns en tand
Inunder tanden fanns en ven
Byleif drog resolut sitt svärd
Monstret skrek i förblindad ilska
Byleif skrek som bivargen själv
De båda tappra skrek tillsammans
Ner ön slets sönder i fasor
På nästa ö som Byleif såg
Fanns ett småhus av god härkomst
Alla döda var däri
Ty ön låg vid storledsände
Byleif svor ed att aldrig se
Sin egen ö full av god fisk
De döda i huset var Byleifs sak
Hans skuld av ödet vävt
Lång var färden till nästa ömål
Där såg Byleif en hästsko i vann
Ska man ut och leta efter fisken
Kommer istället jättehäst
Gröna ön var som Allgrönan
Norr var nu riktning å färd
Fisken fanns inte och mage kurra
Vad göra åt detta predikament?
Kokosnöt fanns, söt nöt, god nöt
På ön för Byleif att äta
Han fortsatte go och såg på sin väg
Hur folket slog småsten via pinnar i hål
De kastade stockar och roade sig väldeliga
En handfast ö förvisso
Byleif visslade och in i dimman
Glad i hågen rodde han på
Månskära i nedan brann i skyn
Skyn böljade och ingen sov
Sova kan man ej på ringande ö
Ö som drabbades av monsters art
Art av dvärgar bodde där
Där fanns vapen som de lyfte
Lyfte kunde de med handskar och rep
Rep band Byleif runt månskära
Lång stod Byleif över dvärgarna
Kort var han framför sedernas monster
Liten ö på stort hav
Kort strid varar länge i människans hjärta
Murket blött trä blir järngrått
När dvärgars hammare får ljuda
Nu fortsätter färden i blodrött vatten
Och småfolk äter medan Byleif svälter
Land mot öga, livsnöd mot landboj
Seglarens lycka vaktad av Utgårds värsta
Femöga, rödöga, Byleif vitöga
Huvudets vaktorn lyser över nejden
Tankens korp minnes nu backlandets jätte
Kan de båda vara av samma art?
Livets fruktan ger frukt för livets livslängd
Denna längd ger i framtid fortsatt ätt
Byleif lämnade glatt denna ö
Med guld i båten och huvud av tursar
Ut ur revet gick färden
När en stor melankoli nedsteg på nejden
Ur himlen flög ett evig mörker
I vattnet dök en virvel upp
Byleif kände fruktan och försvann
Detta var de forna hjältarnas land
Byleif kom till en ö formad som en haj
Molnen, Imerts bistra barn, dansade i vinden
Han besteg den men fann inget av intresse
Gräset var såsom sanden i detta intet
Det fanns lite småplock men inget av nytta
Ruinen av dåraktiga män som strandats här
Han började nu att ge sig av
Men de bästa planer är som harars språng
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar