Jackalopes kapitel 3

 

Konceptskiss av shade

ÄNTLIGEN  har tredje kapitlet av jackalopes har äntligen publicerats! Eftersom jag fått en del frågor om exakt vad denna bok handlar om och var den centrala konflikten är tänkte jag gå igenom tredje kapitlet i bloggen för att göra det hela lite klarare. Denna artikel utgår från att ni läst kapitel 1 och 2 så gå nu till http://www.tymorthetrickster.com/ och klicka på jackalope-länken!

Gallinega presenteras i närmare detalj efter att ha dykt upp i slutet av andra kapitlet. Hon är mitt försök i att skriva en karaktär som kommuniceras med endast kroppsspråk. Det är viktigt att komma ihåg att denna bok bara är under första redigeringsarbetet samt är tänkt att bli en långkörare, så  jag kastar mest runt idéer och karaktärer i de första kapitlen för att se vad som funkar.

Marvin presenteras. Eftersom jackalopes har mestadels kvinnliga karaktärer samt skall invertera de vanligaste Hollywood-troperna har Marvin den roll som kvinnor har i action-filmer, nämligen ineffektivt ögongodis.

Våra hjältar nå en liten by i underjorden där de har blivit ombedda att försegla en kitsune som terroriserar den närliggande pusselskogen så att själar inte kan komma igenom den. Först hade jag tänkt att detta skulle bli en parodi på Naruto, men sedan blev jag inspirerad av en skog nere I England jag är lite sugen på att besöka någon gång http://www.puzzlewood.net/. Detta är en av de bitar av jackalopes jag måste gå tillbaka till i framtiden för att täta till och göra berättelsen lite mer sammanhållande. Saxdalen vars skarpa eggar används för att besegra kitsunen är från min tredje bok The Book Of Digging Forth Today.

Sedan följer en liten poetisk bit om hur underjorden skiljer sig från de levandes värld. Var ni med på att underjorden till sin form liknar kaninhål?

En sekvens jag är mycket stolt över där själar måste rida på ett monster för att komma över en ravin. Jag bad en illustratör att göra en bild men hon sa i princip "Wow coolt, men det där kan ingen rita". När någon som specialiserar sig på att rita konstiga odjur säger det vet man att man skapat en riktigt eldritch abomination!

Kitsunes verkar känna Tymor (eller The Silvercrowned One som hen kallas i Jackalopes) och sänder en vision in i Janes hjärna. Vad kan detta betyda?

Efter att ha lyckats med sitt uppdrag blir det fest! Urminora quotar tydligen Heavy Weapons Guy när hon blir full. Kapitlet slutar med att Jane får en vision från Tymor:

http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/PsychicDreamsForEveryone

Den som känner igen dialogen i drömmen har min respekt.

Till sist, här är en länk direkt till tredje kapitlet av Jackalopes!

http://www.tymorthetrickster.com/chapter3.html



Tomba-artikeln publicerat på Hardcore gaming 101!

Jag har nyligen fått sålt in en av mina artiklar till ett större onlinemagasin som specialiserar sig på lite mer obskyra spel. Artikeln är inte uppe ännu (håller fortfarande på att gå igenom deras formateringsprocess, screenshots måste vara av mycket god kvalité) men jag skickar en länk så fort den publicerats. Jag får till och med betalt för det! Bara typ en fem dollar dock, men det är äran som räknas! Hemsidan I fråga är http://www.hardcoregaming101.net/ och den har funnits I tio år vilket är väldigt länge för en websida. Ta gärna en titt på resten av sidan så länge, den är riktigt bra!

Scout VS Scout

I denna serie skall vi jämföra klasserna i Team Fortress Classic (TFC) och dess moderna motsvarighet i Team Fortress 2 (TF2)! Först ut är Scout:

Scout VS Scout

De flesta är överens om att Scout i Team fortress classic inte är speciellt bra, speciellt inte om man jämför med hans motsvarighet i Team fortress 2. Scouts enda jobb i TFC är att cappa, något som Medic oftast används till i alla fall. Jämför det med TF2 scouten som kan både cappa och anfalla. Han är även den snabbaste klassen, vilket inte har en så stor inverkan i TFC eftersom alla är så snabba i alla fall.

TFC scouten har dock ett antal grejer som särskiljer sig från de andra klasserna, nämligen att avslöja fiendespioners förklädnad genom att nudda dem och att förstöra Demomans fällor. Inga av dessa specialförmågor finns med i TF2, där alla kan avslöja spioner och förstöra Demomans fällor. Scout har även två speciella granater; en fälla med spikar som fienden kan trampa på för att ta skada och bli långsammare samt en granat som inte gör skada men slänger iväg både Scout och fiendespelare. Scout I TFC kan inte dubbelhoppa men väl göra flera enkla hopp längst marken för att accelerera.

I slutändan vinner TF2 Scouten denna batalj; han har fler användningsområden och kan göra saker som inte andra klasser kan göra bättre.

 

Harveys New Eyes

Spelets uppföljare, Harveys New Eyes, utspelar sig på en klosterskola. Huvudpersonen är en ung flicka, Lili. Hon retas av de andra barnen och hennes dagar fylls av sysslor den barnhatande abbedissan Ignatz. Hennes enda vän är Edna (huvudpersonen från första spelet). När Ignatz anlitar Dr Marcel för att hålla barnen på klosterskolan under kontroll inser Edna att hon måste fly. Lili lyckas hjälpa Edna med detta, men själv fångas hon av Dr Marcel som nu har Harvey i sin ägo. Lili blir hypnotiserad att lyda ett antal regler (lek inte med vassa saker, lek inte med elden, gå inte ut själv osv).

I en intressant variation av de inre tidsresorna från första spelet kan Lili resa in i sin egen fantasivärld för att överkomma reglerna och återförenas med Edna. Dessa fantasivärldar är dock inte så intressanta i jämförelse med exempelvis ett spel som Psychonauts, främst för att de är så inkonsekventa. Varför är en av fantasivärldarna en vilda västern stad? Ingenstans i spelet antyds det att Lili har något intresse eller erfarenhet av vilda västern, och eftersom detta är den största drömvärlden man besöker är det inte utan att man undrar.

 

En indianpotatisprogrammerare. Hans favoritserver? Apache!

Spelets handling är extremt subversiv, och jag uppskattar att utvecklarna vågar ta ut svängarna, även om slutresultatet ibland är mer obehagligt än roligt. Personer som inte kan uppskatta sjuk humor undanbedes! Ett spel där en åttaårig flicka dricker alkohol (med det uttryckliga målet att hamna i en fyllecell) och där en bild av nattvarden kallas ”den där roliga bilden där han i mitten hittar det sista kexet och alla vill ha den” kan inte kallas annat än subversivt och sjukt. Spelets berättare är helt klart en del av detta och är både hotande och rolig när han gravt säger emot det man ser på skärmen.

Blod och lik? Nej, detta är färg som små troll dyker upp och målar så fort en av dina klasskamrater försvinner spårlöst!

 

Harveys new Eyes är väldigt intressant om man spelat det första Edna och Harvey eftersom man besöker flera ställen som bara nämndes eller var otillgängliga i det första spelet såsom staden nära Dr Marcels dårhus samt den enda dörren i dårhuset i fråga man inte kunde öppna i det första spelet. Man får till och med träffa flera personer från förra spelet, varav åtminstone en person har blivit botad! Återigen, gillar skarp att Dr Marcel inte är så där svartvitt ond som många psykologer i film och spel ofta är. Han ÄR dock helt klart antagonistisk även om han har sina anledningar. Mer än så skall jag dock inte säga, kanhända gör jag ett separat blogginlägg för att diskutera spelet med spoilers.

Sträng religiös uppfostran i ett nötskal

 

Detta spels slut är en aning svagt. Även om det första spelet slutade rätt abrupt hade det i alla fall någon typ av klimax. Här tar spelet slut efter en plot-twist som ärligt talat känns rätt ”The Happening” i fråga om kvalité.

Till sist kan jag nog dra slutsatsen att Edna och Harvey 2 är det ”bättre” spelet. Det har större budget, mer frihet (seriöst, tyskar brukar väl vara rätt hårdhänta med censuren annars?) och mer att bevisa. Men personligheten från första spelet saknas och finalen är märkbart svagare. Och snälla, skall ert spel ha achievements så gör de inte av typen ”prata med en person 100 gånger”. Speciellt inte flera av samma typ!    

Edna and Harvey

Edna and Harvey är en intressant spelserie av flera anledningar. Den startade som ett universitetsprojekt och färdigställdes senare under Daedalic Entertainments flagga. Två spel består serien av, men har olika huvudkaraktärer. De utspelar sig dock i samma värld och har samma antagonist. I första spelet vaknar Edna Konrad upp i en dårhuscell utan att veta vem hon är eller varför hon är där. Den enda hon har att prata med är sin tygkanin Harvey, som säger sig vara en projektion av Ednas medvetande. Tillsammans utarbetar de en plan för att fly. Både Edna och Harvey, speciellt Harvey, är entusiastiska på ett nästan skrämmande sätt när de talar om att fly, bränna upp dårhuset och äta upp månen. Man vet redan när spelet börjar att de kommer att misslyckas, frågan är just hur...(spelets tyska titel "Edna bricht aus" kan betyda både "Edna bryter sig ut" och "Edna får ett sammanbrott")  

Redan när jag var liten såg jag talande kaniner som sa åt mig att bränna saker. I can relate!

 

Genom att mentalt förflytta sig till Ednas barndom kan de tillsammans minnas saker som kan vara användbar i nutid. Dessa resor in i Ednas barndom är intressanta men väldigt få, bara tre korta sekvenser totalt. Dock var en extra inplanerad men klipptes bort på grund av tidsbrist. Efter att ha lärt sig den något äckliga möjligheten att bita av sina tånaglar och använda dem för att skruva isär saker lyckas de två fly genom ventilationssystemet. Det visar sig snart att dårhusets ägare, Dr Marcel, har sina egna anledningar att hålla Edna inlåst...Det första man noterar med hur spelets handling är uppbyggd är hur relativt allvarligt ämnet sinnessjukdom behandlas. I Tv-spel är det allt som oftast så att alla som är sinnessjuka är goda, alla doktorer onda och alla klarar sig galant i verkliga livet när de väl flytt (jämför Psychonauts och Little Big Adventure). I det här spelet är det inte så och spelet tar en rejält mörk vändning mot slutet, men mer än så skall jag inte avslöja.

 

Lunch på gökboet

Spelets grafik passar mycket bra in på spelets stämning, men en barnslig stil som stundtals är nästan lite obehaglig. Något man kan klaga på är dock själva animationerna, som är lite väl sparsamma. På ett ställe hoppar man ner från en tvättlina och landar på golvet. Ingen animation eller någonting, man teleporteras bokstavligen talat till rätt plats utan att förflyttas däremellan.

Spelet dras dock ner rejält av genrens vanliga svagheter, i synnerlighet ”egenutvecklade” spel. Vissa av gåtorna är komplett omöjliga för en normalt funtat människa att komma på lösningen till. En speciellt enerverande grej är en dörr, den enda dörren i hela spelet man inte kan öppna. Visar sig att dörren inte kan öppnas alls! Det värsta är att det verkar som att dörren är ”gömd” under spelets gränssnitt så jag satt jättelänge och pillade med grafikinställningarn för att få det att funka. Finns även en del buggar som gör att spelet låser sig eller inte kan vinnas, men det tanke på alla de kombinationer objekt i detta spel kan kombinera var det nog omöjligt att dubbelkolla alla.

 

För att vinna slantsinglingen måste jag först ge mig själv en stöt via en antenn för att få psykiska krafter, sedan sabba motståndarens krafter genom att gå på terapi i hans namn. LOGIK! 

 

Detta är ett rejält ambitiöst spel för att vara ett examensarbete, och man kan inte annat än lämna stort beröm till de som tagit sig tiden att skapa detta mycket intressanta spel. Håll utkik under spelets terapisektion så kanske du till och med kan få se dem! 

   

Varför försökte jag utveckla ett spel utan budget, skriva tusentals sidor av dialog och rita runt hundra bakgrunder nästan själv som ett examensarbete? VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR?!

Youtube Poop, you want it?

En miljon timmar i Windows Movie Maker.