The use of supplemental materials in creating a video-game narrative

Although not that many of us can reasonably create huge amounts of supplemental material for our games it can still be worthwhile to study how it can be used, as well as the unique storytelling problems that writing for an ongoing videogame series provides. For the discussion I have choosen two games, Team Fortress 2 and Overwatch. My reason for choosing these two games is beacause Team Fortress 2 was one of the first games to use supplemental materials to add narrative to the game itself. Sure, games before may had a story in the manual, or even some sort of official comic or animated series. But these were not part of the official canon, or influenced the games in any way. Furthermore the era of Team Fortress 2 comics and videos can be divided into five clear and very different eras:

The promotional Era

2 Pastich of an era

3 Update comics

4 Searching for purpose

5 The ongoing story

Comparing the supplemental material of Team Fortress to Overwatch´s may seem a little bit unfair, since it has not been out for quite so long but in my opinion it is remarkable how the comics/animations of Overwatch corresponds to the different eras of Team Fortress´s material. Indeed, the year and a half that Overwatch has been out is almost like seeing the history of Team Fortress in extreme fast forward.

In addition I will discuss the game I am working on right now (just as I did about my last-non maker specific tutorial about the use of the narrative curve in videogames). It too has supplemental material insofar as I have written out a full story set in the same world the game takes place in and I will post chapters as new versions of the game are put on my website.

Let us begin the first installment of this series by looking how the three games handle the promotional era.

Team Fortress 2

Nine mercenaries have come together for a job. It's the middle-ish part of a century a lot like the one we just had. A simpler time. There are three TV stations, one phone company, and two holding corporations that secretly control every government on the planet. Each corporation administers its half of the world with a multi-disciplined army of paper pushers. For any problem lacking an obvious bureaucratic solution, mercenaries like these are contracted to address the situation through a massive application of force. Now's your chance to Meet the Team.

As it started out Team Fortress had nothing but the above excuse plot meant to give a minmum of context to the maps the players fought over. As the developement changed from a fairly realistic shooter to a cartoony shooter with greater emphasis on the characters, the "Meet the Team" shorts were created. These short cartoons have no plot, just showing the characters in their natural habitat with a broad somewhat darkly comical sort of humor.

There is also a promotional video, showing the ability of all classes. Note that while some weapons and abilities were changed the character relationships were already pretty set in stone. The game was released after nine years in development without any kind of open beta (this not yet being a way to promote a game yet).

Overwatch

The cinematic trailer of Overwatch establishes a bright and colorful world with the terrorist group Talon pitted against the two faces of Overwatch (Tracer and Winston) for the ownership of the infamous Doomfist´s gauntlet. Although it talks about the history of Overwatch the storyline set to run concurrent with the game has not yet started up. It feels more like the prototype of a map more than anything else. The focus is on the world, not the characters as a result of Blizzard focus on storytelling. There is also a gameplay trailer that is remarkably similar to the Team Fortress one, character abilities are showcased and a character “who beats who” is established.  

While Team Fortress undoubtely wanted to be worth the wait after nine years and make the game lasting, Blizzard immediately had their eyes set on the e-game scene. That meant that the open beta was almost only open to streamers. Blizzard also stated that the comis and animations are not canon or will influence the game in any way.

Alex and Adva/ I´ve heard Norse (my game)

My own game takes place in a Viking-esque called Bjarmaland with a written story taking place in the afterlife of the same. I currently have a prototype done with three main goals:

1 Show the initial storyline and setting with a prologue

2 Show the main gameplay by having the characters climb a mountain and use their abilities to traverse it.

3 Showing specialized gameplay by having characters traverse a platforming section with some hidden areas and a boss

The story has similar goals:

1 Establish the setting and characters

2 Showcasing the main theme of the story (the duty of the privileged to help those in need)

3 Have a first “episode” of the main characters life in the underworld

As you can see, the three points complement each other.

Just like Blizzard I do not want the story to influence the game too much, but I do want the two to be canon to each other. Just like early Team Fortress updates (“Bidwells big Plan” being concurrent with the addition of the in-game store for example) I want the story and game to intersect at key points. A example is when a early sort of train built by dwarves crashes into the mountain, opening a hole to the underworld. The player now has to deal with a demon infestation and the souls of the dead (in the story) has to deal with rocks falling down from below to crush their dwellings.

End notes on the promotional era

As we can see Team Fortress and Overwatch, although both begins with promotional material sort of starts at opposite ends. Team fortress had no story except for the above excuse-plot, comics and media eventuelly swelling into an ongoing story. Overwatch immediately got a narrative, but the developers have stated that it will never influence the game at all. In the next part of this tutorial we are going to start and take a look at how the games finds their feet and refines the setting in what I call the pastisch era.

Möte med myten

Det talas om att Sverige är i fara. Exakt vad i denna fara består i och hur överhängande hotet är därom tvista de lärda. Men något fel på samhället är det. Utanför mitt hus sitter en gammal man med en trasig hatt nedtryckt över huvudet. Jag ser att han andas, men han verkar så trött att han inte ens bryr sig om de fåglar som slagit sig ner på honom.
Det var inte direkt något jag tänkte på när efter dagens slut tog den sista nattbussen in till stan. Jag hade varit ute och besökt några vänner och det hade blivit ett par glas rödvin för mycket. De hade erbjudit mig en plats på soffan men jag hade velat komma i tid till jobbet imorgon, så nattbussen fick det bli. Lär väl knappast vara någon mer än jag som åker vid den här tiden?

Jag hejar lite snabbt på den förvänansvärt unga och illaluktande busschaffören sätter mig längst bak. Hans kvävande getdoft känns enda hit. Jag hinner nästan nicka till innan bussen stannar. Slutstationen redan? Nej, vi är fortfarande ute på landet. Det är visst två damer som ska stiga på. Bra, hade inte velat hamna i någon sorts situation om det hade varit två karlar som kommit och gjort sig närgångna.
Men jag känner endå att något är fel och får en sjunkande känsla i magen när de kommer och sätter sig hos mig. En av dem är rejält storväxt och klädd till brud. Helt insnörd är hon i sina kläder så att bara de röda ögonen tittar fram genom hennes slöja. Har hon gråtit? Damen sätter sig med armarna i kors och låtsas inte kännas vid oss, men den andra verkar pratsam. Detta måste vara en brudtärna. Hon är nätt och rödhårig och har ett illmarigt utseende.
"Var inte orolig," säger hon. "Vi är på väg till nattbröllop! Det kanske låter lite märkligt, men det är min vän själv som velat ha det så. Som du ser är hon inte från kalla Sverige så vi får bylta på henne lite, inte sant?"
Jag försöker att nicka på ett diplomatiskt sätt och sedan inte låtsas om dem. Bruden sitter och ruskar och griper i luften med högra handen, precis som om det är något hon brukar hålla i men inte fick ta med sig till sitt eget bröllop.

"Alltså mina läppar är så fruktansvärt torra, har du någon lypsyl?" Den pratsamma tärnan ger sig inte utan jag ser inget annat val än att öppna min handväska. När jag räcker över lipsylen ser jag att tärnan har någon sorts konstig skada på sina läppar. Det är som att någon stuckit flera hål i huden med en nål eller något liknande. Jag ryggar tillbaka och kväljer. Jag vill bara åka hem, borde vi inte vara framme snart? Till min fasa ser jag att vi fortfarande är i skogen, körande på en liten skogsväg. "Du får ursäkta," säger den unge busschauffören. "Jag kör en liten omväg som en väntjänst till damerna därbak...trodde inte att någon annan skulle ta denna bussen idag."

Efter ungefär en timme är vi framme vid en stuga invid en kulle. Det är så mörkt att de verkar sitta ihop och högljud musik och bullrigt skratt kommer inifrån. Damerna går ut, den storväxta först. "Kom nu" säger tärnan uppmuntrande. "Och tänk nu på att vara kvlinnlig; vicka på höfterna och se söt ut!"
Dörren stängs bakom damerna och musiken tystnar.
"Där kommer hon ju!" En väldig bullrande röst ropar och formligen dränker alla skogens ljud, till och med bussens motor. "Hon är lika vacker som man hört och blivit lovad!"
Verkar som att bruden och brudgummen inte har mötts förrän nu.
"Är det också en av dina vänner?" frågar jag busschauffören.
"Det kan man säga!" svarar han. "Den här gården har vi hållit ögonen på under lång tid, men nu skall vi köra hem dig!"
Musiken tilltar igen och bussen börjar äntligen köra tillbaka.
"Låter som en rejäl fest, inte sant?" skrattar busschauffören glatt.
Jag nickar svagt och sätter mig i ett säte nära dörren. Stiger någon mer på nu vill jag kunna flytta mig från min plats.

När jag stiger av bussen börjar jag gå hemåt. Ett skarpt ljud får mig att vända mig om och jag ser busschauffören hoppa av bussen och springa iväg, snabbt som vinden. Jag inser att detta antagligen inte var en riktig busschafför över huvud taget och att jag har tur som står här med livet i behåll. Utanför mitt hus tänker jag på den stackars bruden. Vad har hon råkat ut för? Skall jag ringa polisen? Plötsligt hör jag ett väldigt dån och en ljusblixt som åska lyser upp hela himmelen. Jag skyndar mig in i mitt hus och kastar mig i sängen.
När jag vaknar på morgonen lyser solen, det verkar bli en vacker dag. Jag vet inte varför, men jag känner att allting kommer att bli bättre nu. Utanför ser jag den stackars gamla mannen igen. Han verkar piggare, reser sig upp och går. Jag ger honom en tjugokronorssedel och han bockar som svar. På jobbet går allting bra. Mina vänner ringer, men jag säger inget om det som hände. Till och med den ovilliga bruden jag mötte på bussen kommer nog att få det bättre och komma undan sin bullriga make. Det tror jag fullt och fast.

Sagan om Lucio och det gyllene geväret del 5 (slutet)

När Lucio tog upp det gyllene geväret förvandlades han genast till en superhjälte! Han fann att han kunde omvandla världen med sin musik, flyga genom luften på ljudvågor samt sparka ner väggar och dörrar, hur starka de än var. Lucio svor att använda sina krafter för det goda!

Hans första uppdrag som frilansande morgondagens människa tog honom till Ayutthaya, där terroristorganisationen Talon, tillsammans med företaget Vishkar som den där skurken Symmetra jobbade för försökte sno landets flagga, symbolen för dess frihet. Detta stoppades på studs!

Som sagt, inga problem. En ny person Lucio mötte var Moira, som gärna ville studera Lucios krafter. Hon berättade att Oasis, huvudstaden för forskning, hade bytt namn och ett stort torn hade börjat byggas. 

Lucio reste världen runt, gick från klarhet till klarhet och stoppade Talon och Vishkar och den där styggingen Symmetra pöttades ner för ett stup! Play of the game fick dock Zarya, men det gjorde Lucio ingeting alls.

Zarya behövde många kalorier för att klara sin träning. Lucio rekommenderade Lucio-Oh´s, som innehåller 200 gånger det dagliga intaget av socker. Bland annat.

I Egypten såg Lucio en dödscool staty av dödsguden Anubis! Föga anade dock Lucio att han snart skulle möta Anubis lärling...

Alla gillade dock inte Lucio, speciellt inte dummingar som försökte ta över kontrollpunkten!

Så fick äntligen Lucio sitt gyllene gevär och kunde börja sälja silveralbum! En dag så började dock geväret att vibrera och en portal öppnades. Vad som hände sedan kan du läsa här:

http://zombienightonline.blogspot.se/2018/02/lucio-vs-doomfist-115.html

Ett tema jag vill utforska

När man som författare börjar sin karriär skriver man oftast om det man tycker är intressant (Kristna varulvar, sextiotalet i rymden, egyptisk mytologi med kaniner!) utan att närmare tänka på det bakomliggande temat, om det ens finns något sådant. Jackalopes är det första jag skrivit som har ett tydligt bakomliggande tema bakom berättelsen. 
Det första, det som jag hade i tankarna när jag började skriva, handlar om den privilegierades skyldighet att hjälpa den behövande. Ja, det gäller även om du jobbat ihop dit privilegium själv eller tidigare tillhörde de behövande.  Detta tar sig formen av själar som tar sig från paradiset för att hjälpa och skydda de dödas själar nere i underjorden. 
Det är inte i första hand menat att läsas som själsräddande i religiös mening (även om det är en tolkning jag välkomnar) utan snarare som den där doktorn eller hjälparbetaren som hjälper den utsatta under svåra förhållanden. Ett annat tema som växte sig fram i andrahand men som nästan är starkare nu är en feministisk inriktning. Då mina tidigare böcker varit väldigt mansdominerade (andra boken har 9 manliga karaktärer och en kvinnlig), och de kvinnoroller som funnits visserligen inte varit passiva men inte mer än ”hollywood-action-stark-men-inte-FÖR-stark” kvinnor valde jag i min fjärde bok en kvinnlig karaktär. Då föll det sig naturligt att hon hade kvinnliga kollegor, mentorer och vänner. Det hela växte sig vidare till ett ställningstagande från min sida vad gäller skapandet av matriarkat i fantasyserier. Inte som ett skämt, inte som en straw-man utan som ett seriöst utforskande av sakfrågan!
Bokens skurk blev en symbol för begreppet "toxic masculinity", återigen utan att jag hade den tanken när jag började skriva.

Jag vill nu påbörja ännu ett verk med en mer sci-fi inriktad story. Grundhandlingen är denna: I staden Smilitass, mitt i urskogen, har alltid vetenskaplig forskning drivits. I och med att forskningsinsatserna växer och växer byggs ett torn högre och högre och staden blir mer och mer nergången.  Tornet har kraften att öppna portaler till andra dimensioner, men bara om invånarna i den dimensionen kan förmås att bygga en kopia av Smilitass. 
Tillslut visar det sig att tornet är tentakeln av en gigantisk utomjordisk varelse som livnär sig på kunskap och därför försöker samla in så många forskare i tornet som möjligt (jag har gått en skrivarkurs hos en skräckförfattare, kan you tell?). Temat i boken kommer dock att vara hackordning inom företag och hur rang och arbetsuppgifter helt godtyckligt kan ändras av faktorer helt utanför arbetarnas kontroll. Hur strukturen hos ett företag kan vara så random att det i närmast är som en eldritch abomination i sig självt. Som Gormenghast förelagt i ett industriområde. Trettioårskrisigt, absolut, men samtidigt ett viktigt tema att göra något av när fantasy.genren dränks av utvalda där hela resan redan är förutbestämd i profetia sedan tidernas begynnelse in i minsta detalj.

Denna handling grundar sig först och främst i den Garry´s mod konst jag publicerat på min blogg. Det var något jag hoppades ske när jag började göra konst och som betalat sig väl. I mångt och mycket är jag fortfarande inspirerad av teman som återfinns i Valves spel (gigantiska fabriker och spion/forskningscentraler gömda inuti berg eller andra företag där andra lagar, både fysiska och mänskliga, råder) även om jag inte stöder företaget idag. 
Överhuvudtaget är scenariot med en liten håla eller fabrik förlagd till mitt ute i ingenstans väldigt intressant för en författare eftersom det tillåter en att skapa händelser som inte sprids eller har någon inverkan utanför händelsernas centrum. Med det sagts så kan berättelsen ändå visa på något grundläggande i människans natur eller dagens samhälle.

Den stora frågan nu är hur detta skall läggas upp. Eller, eh, den stora frågan är väl hur jag skall få arslet ur och skriva men men. Vilka karaktärer skall användas och skall temat köra 100% seriöst eller humoristiskt. En blandning? Ett urgammalt fan av Terry Pratchett som jag är lutar det mot det sistnämnda. En del har nämt att jag behöver skaka av mig "den finurliga gubben" för att skall kunna bli framgångsrik men det skiter jag högtidligt i. I am reclaiming humouros fantasy as a well of highlighting important issues!

Nästa bloggpost jag gör hoppas jag kunna ha ett smakprov på text från den nya boken.