The use of the narrative curve in videogames pt4

Welcome to the penultimate chapter of my little analysis of the narrative curve in episodic games. Today we are going to take a look at the confrontation and the approuch of the climax that marks the high point of all stories. Let us proceed!

                                

The trial and execution of Guybrush Threepwood opens with Guybrush returning to Flotsam island, having been captured by Morgan Le Flay. Originally delivered to Marquis De Singe he must instead stand trial before the citizens for his piraty crimes, as well as spreading the pox of Lechuck. After clearing himself of all charges he must find a way to find La Esponja Grande grow and absorb all the evil voodoo floating about. After accomplishing this Lechuck absorbs the voodoo, becoming a pirate god and kills Guybrush, ending the episode. The set-up for the confrontation here is pretty clear, although it does not come until the very end. What is interesting is what the developers probably hoped was the big climax of the episodes (and the series as a whole) namely that the voodoo lady is evil/morally ambigious. Honestly, it falls a little flat and will probably ensure that no further installments in the series are ever made. But speaking strictly narrative curve wise it does create a little mini-confrontation that manages to make the end of the episode come out more out of the left-field.

            

The chariot of the dogs begins with Sam and Max visiting resident paranoid loon Bosco and find him being kidnapped by a flying saucer (as well as turned into a cow). Using the flying saucer´s capabilities to travel in time they go through all the previous episodes to save Bosco and finally confront the owners of the saucer. Actually it is the same guy from the different points in time, a mariachi that sold his soul to the devil in order to be able to sing on everybodies birthday (whenever the word birthday were mentioned in a previous episode the mariachi would appear). The episode ends with Sam and Max shutting down the operation and entering Hell, taking the fight to ol Scratch himself. So in this episode we got a confrontation, the big reveal, as well as a point of no return in one big package. Is this not value for money!? No, not really. Since this episode is so cramped and contains so much that should have been in other episodes the end product feels really confusing. It does not help that the old early Telltale style of reusing assets really goes into overdrive as you literally revisit places from former episodes.

In the penultimate chapter of my story about Alex and Adva the couple arrives at the capital of the underworld, New Hades, and find it beset by demons. After clearing up they arrive at the pylon where the magical plant they are seeking grows. Here they find out how are behind the attack, two demons called Snotgut and Leechlock. Snotgut was encountered in the previous chapter and thought to be a low level thug. Leechlock murders Alex (in a twist I fully admit having stolen from the Monkey Island episode above) and defeats Adva in combat. The initial confrontation resulting in a loss for our heroes, the stage is set for comeback! Actually the confrontation part of my game did not change that much from my initial draft, so it seems like this is the one thing I got right! The only major difference is that in my first story draft Leechlock was literally the devil (kinda like in Sam and Max, funnily enough). I decided that the christian devil appearing in an original mythos did not make much sense and may be seen as disrespectful, so I changed it.

All that remains is the climax and the resolution, so that is what we will look at in the last installment. How do the episode handle final battles and what comes after? Very interesting, expecially as videogames are concerned the resolution mostly takes place in ending cutscenes. If you have been with me so far, I sincerely thank you.

Styrelsemöte om teleportering

Nej, den här berättelsen har inget med Overwatch att göra, jag ville bara ha en passande bild till texten!

“Okej, du fixar detta.” sa Dr Varg till sin egen spegelbild inne på toaletten.

“Det handlar bara om motivation; och du har ju gått flera kurser angående just sådana här problem!”

Men hans tre kollegor, som väntade I det minimala konferensrummet, brydde sig inte ens om att titta upp när han öppnade dörren. Istället spenderade de tre eminenta doktorerna Alona, Harmod och Stryyph tiden med att alla stirra åt olika håll.

“Mina herrar!” började Dr Varg glatt innan han omedelbart kom av sig. Han tittade på sina tre kollegor igen och harklade sig ljudligt.

“Mina herrar och dam.” fortsatte han. “Jag kan med glädje säga att budgeten för projektet har utökats med summan vi begärde!”

“Lysande!” utbrast Dr Alona.

“Vänta nu här.” avbröt Dr Stryyph.

“Ursäkta att jag är pessimistisk, men Viktor har väl aldrig i hela sitt liv lyckats fullt ut med något han föresatt sig?” Dr Stryyph log försmädligt mot sin kollega.

“Du kan väl vänligen låta mig prata till punkt?” svarade Dr Varg och försökte le lika försmädligt tillbaka, men det lyckades honom inte riktigt.

“Okej, jag tar tillbaka vad jag sa, högt ärade projektledare.” sa Dr Stryyph och lutade sig tillbaka i stolen.

“Berätta om pengarna vi får helt utan att ge något resultat tillbaka, för något krux verkar ju faktiskt inte finnas?”

“Kruxet är att jag räddat fyra års arbete.” sa Dr Varg med eftertryck.

“Och så måste vi vara klara med projektet inom två månader annars får vi inga mer pengar.”

“Det vet du att vi aldrig kan lyckas med!” utbrast Dr Alona medan Dr Stryyph småskrattade förtjust.

“Vi är fortfarande inte ens nära att få teleportering att fungera...”

“Teleportering fungerar alldeles utmärkt!” röt Dr Varg tillbaka.

“Det handlar bara om att få de små fluktuationer som ännu återstår när folk rör på sig ner på en acceptabel nivå! Det kan väl inte vara så jävla svårt!?”

“… I någon större skala, menar jag.” avslutade Dr Alona. Hon verkade anse diskussionen avslutad och reste sig för att gå men Dr Stryyph viftade med handen för att få henne att vänta lite och lyssna på vad han hade att säga.

“Teleportering fungerar alldeles utmärkt, det stämmer.” började han.

“Man måste bara spärras in, naken, i en heltäckande kroppsavgjutning som gör att man inte kan se, känna eller andas på de 2-3 minuter som teleporteringen sker. Dessutom får man inte röra alltför mycket på de inre organen vilket leder till att alla som teleporteras måste injiceras med avslappnande medel vilket i sin tur innebär totalförlamning under tiden de teleporteras. De flesta som provat det hittills har beskrivit det hela som obehagligt. Jag tror inte vi kan avveckla kollektivtrafiken riktigt ännu...”

Dr Varg suckade och såg blek ut. Han mindes alltför väl hur teleportering kändes.

“Men vi måste göra vad vi kan.” fortsatte han I en lugnare ton.

“Hela världen skulle kunna förändras totalt om vi bara...”

“Problemet är att vi har så lite utrymme för fel.” sade plötsligt Dr Harmod.

De andra tre forskarna stirrade; de hade en tendens att glömma att Dr Harmod ens existerade.

“Vi skulle kunna testa med lite lösare parametrar, kanske bara låta folk sitta fastbundna i någon sorts steriliserat rum? Vi kommer aldrig att komma fram till något resultat om vi inte kan testa med fler människor. Vi har all data vi behöver när det gäller att teleportera saker som inte rör sig.”

“Vi vet att det fungerar skitdåligt!” sa Dr Stryyph glatt.

“Men det fungerar I alla fall... vi vet vilka regler som gäller.” sa Dr Varg, mer till sig själv än till det andra.

“Det är väl bra?”

“Jättebra.” sa Dr Alona.

“Vi vet exakt hur många dagar vi måste arbeta övertid och vi vet exakt vilken dag vi kan rapportera ett misslyckande och att alla pengar institutet spenderat är till ingen nytta...”

Dr Stryyph skrattade nu öppet så hans stora mage guppade. Dr Harmod hade återigen dragit sig tillbaka till sin egen lilla värld och satt nu och petade I sin medhavda matlåda. Dr Varg suckade djupt. Ända sedan projektets början hade han föreställt sig med nobelmiddagen, hur han skulle se Dr Stryyph sura medan han mottog priset som projektets ledare. Det verkade nu som att denna dröm aldrig skulle uppfyllas. 

American McGee's Grimm

Det talas ibland om guilty pleasures, och den främsta guilty pleasuren för en trickster (eller för all del en skrivare av ”roliga” texter på internet) torde vara den ohämmade förstörelsen, detta att riva ner utan någon undanflykt om att bygga upp någon typ av satir. American Mcgee´s Grimm var en spelserie som släpptes i tjugotre episoder i tre säsonger på Steam. Varje episod innehåller runt 30-45 minuters speltid beroende på hur väl man vill utforska. Skaparen till konceptet kan kännas igen som skaparen till American Mcgee´s Alice, ett för all del bra men i slutändan överskattad spel till PC. 

I det här spelet tar man rollen som Grimm, en liten Wario-liknande dvärg som bor i en gullig, rentvättad och lycklig sagovärld som är så söt att den är direkt dödligt gift för en diabetiker som jag. Grimm utsöndrar dock en aura av förruttnelse och kan korrumpera världen omkring sig för att göra sagorna mörkare och våldsammare, precis som han vill ha dem. Varje episod behandlar en saga, såsom Snövit eller Rödluvan men även lite mer obskyra varianter som Mulan eller Gudfader Döden. 

Först får man höra en urgullig disnifierad version av sagan och sedan är det dags för Grimm att göra entré! Varje sektion av sagan är en bana där Grimm går omkring och korrumperar omgivningen. I takt med att man korrumperar mer och mer fylls en mätare på och så snart man uppnår en viss nivå kan man ”rumpstampa” scenens huvudperson för att korrumpera även denne. Man fortsätter så, scen till scen, tills hela sagan är korrumperad. Varje episod slutar med att Grimm läser upp den nya mörka sagan och ger en ironisk sensmoral med en förhoppning om att ”All our stories may end so well”. Det hela kan närmast liknas vid en mer edgy version av Katamari Damacy.

De två största farorna på Grimm´s resa är vatten, som löser upp Grimm´s kropps, samt städare som städar upp den korrumption som Grimm bringar. Fyller man på sin korrumptionmätare tillräckligt kan man korrumpera även dessa städare, även om Grimm alltid kommer att vara vek i vatten. Grimmspelen skall ha en eloge för att ha en helt unik spelidé, tyvärr är det inte alltid ej alltid ett helt 100% genomförande. Ofta urartar de senare scenerna till rena plattformsmoment, något som spelmotorn inte riktigt är byggd för. Att ramla ner för stup eller till och med ner i vatten och starta om från början är inte roligt! 

Episoderna har inte heller något vidare omspelsvärde, förutom en del hemligheter och kraftbonusar (oftast något som får dig att röra dig snabbare eller göra dig odödlig under begränsad tid) finns ingen anledning att återvända när du väl spelat igenom en gång. 

Det som gör spelet värt att kolla på är just atmosfären och ironin. Om man vill överanylsera (och det vill jag, något skall jag väl ha min litteraturutbildning till) så skulle jag säga att Grimm är det logiska steget efter Shrek när det gäller sagor för den ironiska generationen. Där Shrek (originalet i alla fall) handlade om att alla inte kan passa in i sagomallen och det är helt okej, det kan sluta lyckligt i alla fall är Grimm-spelet skoningslös i sitt uppdrag att peta på minsta lilla fel, minsta lilla omoral den kan komma åt.

Tack vare den simpla grafiken kan utvecklarna ta ut svängarna vad gäller våld och blod. American Mcgee´s Grimm är i slutändan ett sådant där spel som man är glad existerar, även om det inte är helt utan fläckar. Men fläckfri var väl den där sagovärlden som Grimm avskydde, eller hur?

Må alla våra recensioner sluta så väl, så ses vi snart igen!

Lite diverse! (Alex och Adva)

Eftersom spelmotorn Visual Novel Maker ännu inte släppts (seriöst, det har gått snart ett halvår sedan utvecklarna kom med ett releasedatum) har jag mestadels jobbat med minispel till äventyret. Nedan syns två och flera är på gång!  

Mest för kul, jag har även skapat kaninparet i Garry´s mod. Jag borde verkligen sitta mer med det igen!

Att vara soldater för en dödsgud kan ha sina fördelar, bland annat gratisbiljetter till trollkarlen Merasmus hemsökta Karnival! Här försöker sig Adva på världens största strongman game!

The customization of Overwatch

The arcade, the cause of and solution to all of Overwatch's problems

Overwatch har nyligen fått en editor som gör det möjligt att ändra på spelets parametrar.

Det som gjort Team Fortress 2 till ett spel med extremt lång livslängd är varken att det är gratis eller bytessystemet, utan det är just att det är så modvänligt. Det går att skapa sina egna spelsystem så att spelet kan spelas på helt nya sätt!
Den största kritiken som (med rätta) har riktats mot Overwatch är att spelet är rätt fyrkantigt. Hur bra du än är på en hjälte spelas de alltid på samma sätt och ett lag med en "optimal" sammansättning av hjältar kontras endast av ett lag sammansatt på exakt samma sätt (en Reinhardt kontras endast av en annan Reinhardt, exempelvis).

The general interface

Det enda som behövs nu är någon typ av baneditor så har Blizzard på ett år uppnått det som det tog Team Fortress utvecklare/Community 10 år att skapa! Modden där man slåss mot bossar? Går att skapa. En mod där ett lag består av flygande Genjis som det andra laget (bestående av Widowmakers) måste skjuta ner? Funkar hur bra som helst. Det bästa (och viktigaste) är att allt detta går att skapa utan några kunskaper i programmering. Dessutom behöver man inte en egen server att hosta det på. Detta kommer att öka Overwatch livslängd avsevärt! Nu är ju inte allt guld och gröna skogar eftersom folk hittils mest har använt verktyget för att göra alla OP eller farma XP. Men jag är övertygad om att folk snart kommer att skapa storverk!

Min dröm (eller ja, en av mina drömmar) är att skapa ett designdokument till en online first-person-shooter. Att kunna testa ideér i Overwatch har varit både kul och ovärderligt.

Putting all the details into place

De hjältar jag experimenterat med hittils:
Lucio helar/buffrar inte längre automatiskt, och hans snabbhet och skada har ökats. Bara ramp up helar/buffrar, men cooldownen har sänkts. Detta är mitt försök att göra Lucio roligare att spela och mindre passiv!
Hanzo är nu en ren supportklass. Han kan skjuta sina röntgenpilar utan cooldown och har inte längre scatterarrow. Han är snabbare och hans ult laddas lite snabbare, detta för att lättare skapa en synergieffekt med andra hjältar och göra så att han fortfarande är rolig att spela.
Winston har cooldownen på sitt hopp förlängt (testade även att ta bort den helt) gör mer skada samt har mer hälsa. Detta för att göra honom mer till en äkta tank. Tiden det tar att ladda hans ult har förlängts för att kompensera, men även den gör mer skada.
Phara spelas nu mer som Soldier i Team Fortress 2, men fortfarande med sin ability att skjuta en bomb som får folk att flyga iväg. Hon kan hoppa, men inte lika högt eller sväva. Cooldownen har sänkts så att hon kan hoppa oftare för att kompensera.

Oturligt/märkligt nog finns det ännu inget sätt att spara egna regler, men det kommer säkerligen i framtiden!

Slutresultatet! Små steg i början förvisso, men ändå steg framåt

Support-Hanzo och my boy Lucio med ett lag fullt av mördarobotar!

Platser i spel jag gillar: Island of Celebration

Little big adventure är en spelserie jag skrivit om tidigare på bloggen. Det är en spelserie som alltid haft en religion-positiv utgångsvinkel som jag uppskattat. I första spelet spelar man rentav gudinnan Sendell´s utvalda, och religionen är ett hopp för planetens befolkning som är slavar under en diktatur. Det andra spelet är som jag skrivit tidigare på bloggen lite mer lättsamt, men har å andra sidan mycket intressant världsbygge på ön Island of Celebration på planeten Zeelich.

"In the beginning, the 2 mother planets, Zeer (the sun) and Lich (the cold) met one another during the Oogh: the great cataclysm. From this Zeelich was born. Life appeared and the brotherhood of the Gods sent there the youngest son of the light, who was called Kard N'kom. Alas, some deleterious fumes emanating from the Great Sulfur Mine disfigured him. His horribly mutilated face escaped the Gods, and it was decided that Kard N'kom would have to forever hide his face and never again appear in front of the noble assembly. Condemned to roam the cosmos forever, Kard N'kom saw his Name erased from the divine law. He who wanders without a face became then known as Dark Monk... Zeelich was populated with 4 different races, condemned by the Gods to fight each other forever. But, life being stronger, the divine brotherhood hurled Zeelich into the first sun of the Novae system. This shock created the planet such as we know it: a blanket of clouds isolating the rocky summits from the melting ground.

Then Dark Monk came back and announced the latest verdict from the Gods. The races were to fraternize and share the task of returning Zeelich to its former beauty. He unveiled a great wonder: from the deadly cloud, hideous monsters were born and threatened to invade the planet. But, thanks to his Key, Dark Monk also gave rise to a volcano which erupted and sculpted in basalt a gigantic statue in his image, holding the Stone Book of the 10,000 Names. At each ceremony, lightning would henceforth inscribe once more the Name of God, Dark Monk. Before disappearing, Dark Monk broke his Key into 4 pieces and thus revealed the Great Prophecy. On the day when the 10,000th Name of God is engraved the reunion of the 4 fragments of the Key will make the monsters and the gas disappear, and will give back to Zeelich the heavenly appearance of its origin. Life will then be reborn as it was in the time of Eden."

Nu när det är påsk och återfödelse står på tapeten känns det angeläget att tänka på det numera nerlagda Adeline som skapar skurkar som inte dödas eller bestraffas när de förlorar, utan får en chans på en återfödd planet!

The use of the narrative curve in videogames pt3

I have posted these little analyses on a few different sites and a thing that came up was wether or not episodic gaming was applicable to the narrative curve at all or if they should be measured in another way. While I do agree that games have to make allowances for the simple fact that games focus on action and tends to have more focus on many small confrontations/climaxes I would argue that they still follow the curve very well, something that I have hopefully demonstrated in my writing. 

Behold, the nipples of the night. What music they make! 

The night of the raving dead concerns Sam and Max´s neighbourhood invaded by zombies. Following their trail to a zombie factory (exactly how these factories work and what economic use there are for them is not something that I can figure out and neither can the scriptwriters) in Stuttgart. There they meet the, ahem, metrosexual vampire Jurgen that turn out to be the antagonist of the episode. He is working on a Frankenstein´s monster type creature and Sam and Max must stop him. This episode has a very strong point of no return when Sam and Max are turned into zombies. This changes the focus of the episode from not just stopping Jurgen but also becoming alive again, granting some extra urgency to the proceedings. Since the episode is self-contained, it doesn´t really set up a point of no return for the season as a whole. That actually happens in the next episode, but let us not spoil that yet. 

If you do not take care of where you are headed, you may end up a puzzle-obsessed old geezer 

As noted in the last installment, the end of the second episode (eaten by a giant manatee) serves as a point of new return for the season. In the first two episodes Guybrush had agency, from this point on the narrative will strongly dictate where he can go and do. He will also find La Esponja Grande, the first major goal of the season. Lair of the leviathan begins with a confrontation just like the first two although it does not have the same faux-climactic quality to it, rather serving as an introduction to the world inside the manatee, inhabitad by bizaroo-Guybrush explorer Dora Coronado Da Cava and his crew. The episode does have an inner point of no return when Guybrush manages to exit the manatee (so to speak) and interogate the crew about a key item. The episode ends with Guybrush being captured and returned to Flotsam to stand trial for pirat-ey misdeeds and spreading the pox of Lechuck.

Decidely faster than Monopoly 

The point of no return for Alex and Adva is the titular couple arriving in the underworld to look for the plant. Although not very strong in my initial draft nor the finished script I do emphasis at several later points that they cannot return home easily, turning the descend into a sort of retroactive point of no return. Inspired by the curse of monkey island I wanted a sort of change in gameplay for the middle of the game. This also serves as an illustration for how dangerous the underworld is. The game changes into a sort of chess-like affair where you can put characters at different tiles to achieve different effects and defeat enemies. The objective of the game is guiding all the dead souls to the safe temple at the top. After winning Alex and Adva arrive at the capital of Hell, slipping in just before the demon attack.

We are fast approuching the confrontation and the climax. Since the resolution is not usually playable (usually, remember walking around the world in Earthbound after defeating Gyigas?) the two last episodes could be said to be somewhat dedicated to the confrontation and the climax, respectivaly. In the next and penultimate installment we will look a little closer on what makes a good ending to a story.