American McGee's Grimm

Det talas ibland om guilty pleasures, och den främsta guilty pleasuren för en trickster (eller för all del en skrivare av ”roliga” texter på internet) torde vara den ohämmade förstörelsen, detta att riva ner utan någon undanflykt om att bygga upp någon typ av satir. American Mcgee´s Grimm var en spelserie som släpptes i tjugotre episoder i tre säsonger på Steam. Varje episod innehåller runt 30-45 minuters speltid beroende på hur väl man vill utforska. Skaparen till konceptet kan kännas igen som skaparen till American Mcgee´s Alice, ett för all del bra men i slutändan överskattad spel till PC. 

I det här spelet tar man rollen som Grimm, en liten Wario-liknande dvärg som bor i en gullig, rentvättad och lycklig sagovärld som är så söt att den är direkt dödligt gift för en diabetiker som jag. Grimm utsöndrar dock en aura av förruttnelse och kan korrumpera världen omkring sig för att göra sagorna mörkare och våldsammare, precis som han vill ha dem. Varje episod behandlar en saga, såsom Snövit eller Rödluvan men även lite mer obskyra varianter som Mulan eller Gudfader Döden. 

Först får man höra en urgullig disnifierad version av sagan och sedan är det dags för Grimm att göra entré! Varje sektion av sagan är en bana där Grimm går omkring och korrumperar omgivningen. I takt med att man korrumperar mer och mer fylls en mätare på och så snart man uppnår en viss nivå kan man ”rumpstampa” scenens huvudperson för att korrumpera även denne. Man fortsätter så, scen till scen, tills hela sagan är korrumperad. Varje episod slutar med att Grimm läser upp den nya mörka sagan och ger en ironisk sensmoral med en förhoppning om att ”All our stories may end so well”. Det hela kan närmast liknas vid en mer edgy version av Katamari Damacy.

De två största farorna på Grimm´s resa är vatten, som löser upp Grimm´s kropps, samt städare som städar upp den korrumption som Grimm bringar. Fyller man på sin korrumptionmätare tillräckligt kan man korrumpera även dessa städare, även om Grimm alltid kommer att vara vek i vatten. Grimmspelen skall ha en eloge för att ha en helt unik spelidé, tyvärr är det inte alltid ej alltid ett helt 100% genomförande. Ofta urartar de senare scenerna till rena plattformsmoment, något som spelmotorn inte riktigt är byggd för. Att ramla ner för stup eller till och med ner i vatten och starta om från början är inte roligt! 

Episoderna har inte heller något vidare omspelsvärde, förutom en del hemligheter och kraftbonusar (oftast något som får dig att röra dig snabbare eller göra dig odödlig under begränsad tid) finns ingen anledning att återvända när du väl spelat igenom en gång. 

Det som gör spelet värt att kolla på är just atmosfären och ironin. Om man vill överanylsera (och det vill jag, något skall jag väl ha min litteraturutbildning till) så skulle jag säga att Grimm är det logiska steget efter Shrek när det gäller sagor för den ironiska generationen. Där Shrek (originalet i alla fall) handlade om att alla inte kan passa in i sagomallen och det är helt okej, det kan sluta lyckligt i alla fall är Grimm-spelet skoningslös i sitt uppdrag att peta på minsta lilla fel, minsta lilla omoral den kan komma åt.

Tack vare den simpla grafiken kan utvecklarna ta ut svängarna vad gäller våld och blod. American Mcgee´s Grimm är i slutändan ett sådant där spel som man är glad existerar, även om det inte är helt utan fläckar. Men fläckfri var väl den där sagovärlden som Grimm avskydde, eller hur?

Må alla våra recensioner sluta så väl, så ses vi snart igen!