Kurstext: Märkliga rum

Äntligen helg. Hoppas nu att mina två inneboende är alltför högljudda bara för att det är fredag.  De må vara unga men en gammal man som jag vill gärna bara ha en lugn hemmakväll. Vill de “partaja” får de göra det ute! Som tur är det verkar det vara nedsläckt överallt i huset.

Du har ju ett stort hus med flera rum du inte använder, sa de. Varför inte hjälpa unga människor och hyra ut rummen, sa de? Peh!

Jag låser upp dörren och stiger in i hallen, hänger av mig jackan och ställer skorna omsorgsfullt undan skorna så att ingen trampar på dem. Jag går in i köket och brer en macka med kaviar. Herregud, vem har tagit halva min tub!? Jag köpte nytt i onsdags! Med en djup suck närmast andas jag in mackan och går med tunga steg upp på ovanvåningen. Det lilla “mellanrummet”, som jag kallar det, är mörkt och tyst. Jag känner mig yr. Mina händer svamlar efter dörren till sovrummet, jag öppnar och stiger in. Helvete! Svärande stoppar jag tummen i munnen. En jävla nål eller något låg på bordet. Fel rum var det ju såklart också. Nu har jag verkligen inte ork för mer skit! Går jag in i fel rum igen får jag väl sova på badrumsgolvet.

---    

När jag vaknar på morgonen svär jag högt igen. Jag minns inte att när jag gick och lade mig men uppenbarligen har jag sovit med kläderna på. Efter att ha slängt av mig de genomsvettiga paltorna drar jag en liten suck av lättnad. Det är fortfarande tyst överallt. Nu skulle det sitta fint med en dusch. Det är förvånansvärt ljust i rummet, himmelen utanför alldeles klarblå.  Jag tar min morgonrock  och öppnar dörren.
Något är fel. 
Jag blinkar några gånger. Utanför mitt rum skall det finnas två dörrar, en som leder in till badrummet och den andra till ett litet syrum min fru brukade tillbringa dagarna i när hon ännu levde. Hon störde inte mig och jag störde inte henne. Ack, vilket perfekt arrangemang det var. Då hade som sagt hallen endast två dörrar, ett till toaletten och ett till frugans syrum. Men nu är det en lång korridor fylld med dörrar som rinner snett nedåt till trappan. Jag går fram till den och tittar ner. Det är som ett shackt som öppnar sig nedåt, men på botten tycker jag mig kunna utskilja nedanvåningen. Med tysta steg går jag fram till det som jag tror är badrummet och öppnar dörren. Jag nickar gillande. Rummet ser mer eller mindre ut precis som det var tidigare, ljusblått kakel med ett litet badkar men nu med tillägget av ett stort fönster. Jag öppnar det och tittar ut. Mitt hus har växt till ett torn som sträcker sig över molnen. I en spricka ser jag landskapet under mig, förutom mitt hus verkar det inte som att världen förändrats på något märkbart sätt. Det är vackert, mitt barndomshem. Men här uppifrån kan man inte se några människor!

Den nya situationen och mina nya rum passar mig ypperligt. Det var lite jobbigt i början, men mina inneboende är helt okej med att bara ha kvar sina två rum. Själv utforskar jag våningarna ovanför och finner mer och mer ting och jag kan bara dra slutsatsen att jag med lätthet kan bo här för mig själv till pensionsåldern!