Edna and Harvey

Edna and Harvey är en intressant spelserie av flera anledningar. Den startade som ett universitetsprojekt och färdigställdes senare under Daedalic Entertainments flagga. Två spel består serien av, men har olika huvudkaraktärer. De utspelar sig dock i samma värld och har samma antagonist. I första spelet vaknar Edna Konrad upp i en dårhuscell utan att veta vem hon är eller varför hon är där. Den enda hon har att prata med är sin tygkanin Harvey, som säger sig vara en projektion av Ednas medvetande. Tillsammans utarbetar de en plan för att fly. Både Edna och Harvey, speciellt Harvey, är entusiastiska på ett nästan skrämmande sätt när de talar om att fly, bränna upp dårhuset och äta upp månen. Man vet redan när spelet börjar att de kommer att misslyckas, frågan är just hur...(spelets tyska titel "Edna bricht aus" kan betyda både "Edna bryter sig ut" och "Edna får ett sammanbrott")  

Redan när jag var liten såg jag talande kaniner som sa åt mig att bränna saker. I can relate!

 

Genom att mentalt förflytta sig till Ednas barndom kan de tillsammans minnas saker som kan vara användbar i nutid. Dessa resor in i Ednas barndom är intressanta men väldigt få, bara tre korta sekvenser totalt. Dock var en extra inplanerad men klipptes bort på grund av tidsbrist. Efter att ha lärt sig den något äckliga möjligheten att bita av sina tånaglar och använda dem för att skruva isär saker lyckas de två fly genom ventilationssystemet. Det visar sig snart att dårhusets ägare, Dr Marcel, har sina egna anledningar att hålla Edna inlåst...Det första man noterar med hur spelets handling är uppbyggd är hur relativt allvarligt ämnet sinnessjukdom behandlas. I Tv-spel är det allt som oftast så att alla som är sinnessjuka är goda, alla doktorer onda och alla klarar sig galant i verkliga livet när de väl flytt (jämför Psychonauts och Little Big Adventure). I det här spelet är det inte så och spelet tar en rejält mörk vändning mot slutet, men mer än så skall jag inte avslöja.

 

Lunch på gökboet

Spelets grafik passar mycket bra in på spelets stämning, men en barnslig stil som stundtals är nästan lite obehaglig. Något man kan klaga på är dock själva animationerna, som är lite väl sparsamma. På ett ställe hoppar man ner från en tvättlina och landar på golvet. Ingen animation eller någonting, man teleporteras bokstavligen talat till rätt plats utan att förflyttas däremellan.

Spelet dras dock ner rejält av genrens vanliga svagheter, i synnerlighet ”egenutvecklade” spel. Vissa av gåtorna är komplett omöjliga för en normalt funtat människa att komma på lösningen till. En speciellt enerverande grej är en dörr, den enda dörren i hela spelet man inte kan öppna. Visar sig att dörren inte kan öppnas alls! Det värsta är att det verkar som att dörren är ”gömd” under spelets gränssnitt så jag satt jättelänge och pillade med grafikinställningarn för att få det att funka. Finns även en del buggar som gör att spelet låser sig eller inte kan vinnas, men det tanke på alla de kombinationer objekt i detta spel kan kombinera var det nog omöjligt att dubbelkolla alla.

 

För att vinna slantsinglingen måste jag först ge mig själv en stöt via en antenn för att få psykiska krafter, sedan sabba motståndarens krafter genom att gå på terapi i hans namn. LOGIK! 

 

Detta är ett rejält ambitiöst spel för att vara ett examensarbete, och man kan inte annat än lämna stort beröm till de som tagit sig tiden att skapa detta mycket intressanta spel. Håll utkik under spelets terapisektion så kanske du till och med kan få se dem! 

   

Varför försökte jag utveckla ett spel utan budget, skriva tusentals sidor av dialog och rita runt hundra bakgrunder nästan själv som ett examensarbete? VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR?!