Försök till Vikingastil

Äger frågade:
Varifrån kommer ordspråket och tillbudet att man inte skall springa med saxar? 
Skägge svarade:

Den händelsen som orspråket härör kommer från att kaninkungen Tymor var ute och inspekterade underjorden tills han kom till bergsroten under jättarnas bygder i Grjotunagård. Jätten Ragne som ägde gården undrade vad det var för smilfink som vågade sig till hans ägor och hur han kunde vara så snabb att han kunde springa över vind och vatten. Tymor sade då att han gärna ville pröva att utmana vemhelst Ragne utsåg till det i en löpartävling. Där fanns då en en jättinna vid namn Jarna. Hon hade långa ben och kraftiga vader och hon sade att hon nog kunde tänka sig att mäta sina krafter med underjordens herre. Tymor sade att tävlingen skulle gå från Grjotunagård genom underjorden till kaninkungens högsäte i Silverstaden.

De satta båda iväg samtidigt och hade god fart. Tymor låg tävligen igenom ett ben före men Jarna var så uppfylld av jätteraseri att hon inte märkte det. I Silverstaden bjöds Jarna in till gästabud i Tymors högsal Centzon-Tototchin. Där beordrade hon att man skulle ta fram de dryckeshorn som jackaloperna drack ur och att ge skulle fyllas och bära fram till henne. Emedan hon drack blev hon skrytsam och sade att Silverstaden var en liten håla jämte Gjotunagård, att hon skulle bryta av jackalopernas horn och ta med hem som jakttroféer och att hon skulle använda råmagi för att locka de unga vackra männen till Grjotunagård för dem ville hon ha som slavar och älskare. 
När de samlade kaninerna inte stod ut med Jarnas skryt ropade de på Adva, jackalopernas ledare, och så fort hon nämdes vid namn var hon där. Hon frågade barskt vad denna jätten gjorde här, varför hon hädade kaninkungen och skapade oro bland jackaloperna och varför det skulle hällas upp till henne som vore det gudarnas gästabud. Det kan du tro att de församlade blev djupt oroade när Adva stampade i marken och böjde sitt huvud för genomborra Jarna. Jarna å sin sida sade att hon gärna ville gå holmgång med Adva och det meddetsamma.
"Det var skada att jag inte tog med mig min järnsax och magiska mantel," sade hon. "Men jag håller dig för en niding om du dräper mig vapenlös!"
Adva ville på inget sätt dra sig undan tvekampen, något sådant hade ingen vågat erbjuda henne tidigare.

I underjorden spred sig ryktet och speciellt djävlarna var djupt oroade. De sade sinsemellan att de skulle få det svårt att snärja de dödas själar om kaninkungen, underjordens nya härskare, hade så mäktiga hirdmän att de kunde fälla en av Grjotunagårds jättar. De sände en väldig krigare till Jarna försvar som hette Snortgut. Han var röd i hyn och såg inte snäll ut. Adva hade å sin sida med sig Urminora, en väldig björninna i full rustning. Det är om henne Surt Ronniberri har skaldat:

Vårens vännina den väldiga
Mäktig klädd i östrans rustning
stark i handling med kraftfull ram
Hon som vaktar när hon sover

Urminora spände ögonen i Snortgut och han blev så rädd att han pissade och kunde inte kämpa. Adva å sin sida sprang som vinden och skulle nog genomborrat Jarna i ett anfall om inte denna använt sin magiska kappa för att skapa villor. Jarna högg med sin stora järnsax och Adva hade all möda med att undkomma. Striden gick fram och tillbaka i timmar utan att utfalla till någons fördel.
Jarna tänkte nu på hur kaninkungen kommit upp från marken och tänkte att Adva skulle försöka något liknande. Hon lindade sin magiska kappa om sina egna ben som skydd men Adva drog så att Jarna snubblade och blev genomborrad av jackalopens horn. I sina dödsryck lyckades hon trycka in järnsaxen i Advas huvud så att den fastnade. Det som hamnade utanför sprack och föll vida kring och blev all världens järn. Jarna stupade över Adva så att en av hennes väldiga ben föll över Advas hals och hotade att kväva henne. Ingen av de andra jackaloperna eller Urminora kunde lyfta benet.

När allt hopp tycktes ute kom Magnus, Advas son, och lyfte benet. Han var bara åtta år gammal. Adva lyfte honom och sa att han skulle växa sig stark och att dagens ära skulle räknas till honom. Advas make Alex sjöng galdrar och trollsånger över saxen i Advas huvud. När hon kände att saxen lossnade ville hon belöna honom och berättade därför att hon nyligen burit själen av Alex bror Tunr i en korg av vass och att han snart skulle vara hos dem i Silverstaden för att njuta evig salighet. Detta kunde påvisas eftersom ett av Tonrs öron förfrusit och Adva hade planterat det i marken och det nu hade vuxit upp till det träd som kallas Tonrs Öra. När Alex hörde detta blev han så glad att han skrattade och dansade och glömde alla trollsånger, så en liten bit av järnsaxen blev kvar i Advas huvud. När någon springer med en järnsax rör sig den mindre saxen i Advas huvud och hon får huvudvärk, och därför skall man inte göra det.