Rayman

I den här artikeln skall vi pröva något annorlunda. Istället för att bara berätta om ett gammalt spel skall jag spela ett spel från start och anteckna mina tankar varefter de uppkommer! Det första spelet att studeras på detta sätt blir Rayman.

Det första jag slås av när jag startar upp Rayman är hur mycket jag gillar inramningen och musiken (även om just musik är lite svårt att beskriva i text). Det behövs liksom inte mer än en överentusiastisk berättare, en skurk vid namn Mr Dark som själ världens hjärta från dess väktare för lite trivsamt plattformshoppande. Spelet har en trevlig tecknad stil som lätt kan lura spelaren att detta är ett spel för barn. Tvärtom, Rayman är rejält svårt spel med långa och oförlåtande banor. Speciellt värt att notera att man börjar spelet utan någon form av attack.

I grunden är det ett linjärt plattformspe det rör sig om även om spelet kräver att man spelar om några banor för att finna samtliga fängslade ”electooner” i en nivå (samtliga måste hittas för att komma till sista världen och klara spelet). En finurlig del av spelet är när man stötter på Raymans vänner och hjälper dem i utbyte mot en ny förmåga (som dock oftast bara fungerar under den aktuella nivån). Ett exempel är när man i spelets första värld drömdjungeln möter Tarayzan (dohoho) och hjälper honom att hitta hans borttappade höftskynke.  När Tarayzan återigen kan visa sig får man en påse med magiska bönor som kan planteras i marken för att undfly en snabbt stigande flod.

Det är ett spel för alla, då kan man inte vara naken!

Ett problem med spelet är att svårighetsgraden är något obalanserad; spelets andra värld (som kan nås redan after andra nivån) är rejält svår och det var säkerligen flera spelare som inte kom längre än så. Det bästa med spelet är dock karaktärerna, som sjuder av liv trots att dom oftast inte är så mycket mer än standarmotståndare i ett plattformspel. Utforskarna i djungeln kan få jättelika plommon kastade i ansiktet och sedan ridas som plattformar, de aristokratiska jägarna skrattar elakt medan de skjuter skott som i sin tur avfyrar jättelika hammare och knytnävar mot Rayman. Bossarna är även de roliga och väldesignade; en personlig favorit är Space Mama, en gigantisk operasångerska som man slåss mot under en föreställning komplett med episk musik, rikvisita och back-up sångare.

Min favoritdel av spelet är ”Eat at Joes” där man måste bege sig ner djupt under jorden för att hjälpa en barägare, som även är en utomjording, att få ström till sin bar. Efter att ha lyckats måste man ta sig över en strid flod på upplåsbara badbollar medan jägare och köttätande fiskar jagar en. Nivån är precis lagom svår, grafiken och musiken i grottan är jättevacker. Hela sekvensen kan ses här under och demonsterar varför Rayman är ett av mina favoritspel! Tyvärr har ju serien verkligen fallit på sistone, men mitt klagande om det kan ni få lyssna på någon annan gång!